Posted on

39. Two pints of lager and a packet of crisps please

Det var en bra vecka i Storbritannien. Tre roliga spelningar med Lasse, Jonny och Ced i Mary Maple, två av dem som förband till The Smiths hyllningsband The Joneses i Camden och Ramsgate. Därefter vandrade jag några dagar runt i London och Brighton med Niclas Carron och hälsade på gamla vänner och familj. Vi spenderade ganska mycket tid på gitarrgatan Denmark Street och provade några, mestadels Fenders. Men när du har sett hundra eller så som ser likadana ut kan det bli lite tradigt. Jag provade en vacker vit Parker “The Fly” från 2003, som var tillräckligt annorlunda för att väcka min uppmärksamhet. Hade jag haft plats hemma och massor av pengar så kanske jag hade köpt den. Men ärligt talat jag har tillräckligt med gitarrer.

Massor av gitarrer på GAK Centre, men kanske Brightons fulaste byggnad.

Musikinstrumentbutiken GAK (Guitar, Amp and Keyboard Centre) i Brighton har ett otroligt lager av gitarrer. Det måste ha varit 1000 nya instrument som hängde på väggarna där. (Räknade inte men det känns inte som en överdrift). Jag har svårt att se att det kan finnas en marknad för så många och dyra gitarrer i Brighton, men firman fungerar förmodligen som distributör för butiker i andra delar av landet. Vi kände oss inte tillräckligt bekväma för att prova några gitarrer där och brydde oss inte om att gå på keyboardsektionen. Att titta på tangentbord är för mig ungefär lika intressant som att titta på skruvmejslar.

Öl- och kisspaus i Hampstead. Med Niclas.

Pubarna i London gör ofta sig själva en björntjänst när de inte håller sina toaletter rena. Vi besökte flera pubar – ingen överraskning – eftersom vi var både törstiga och behövde kissa. Några var OK, men alltför många toaletter i “fina” pubar stank av piss och såg ut som om de inte hade städats på en månad. Eller så var de trasiga. Och det handlar om platser som besöks av många turister, vilket inte ger ett särskilt bra intryck. Det är nog dags att göra något åt det. Jag vet att många män, särskilt efter några pints, inte siktar så rakt och pissar på golvet. Men det gör det bara ännu viktigare att städa upp det och det är tydligen inte en prioritet för alla pubar.

Oftast är kontanter inte kung i London, men de kan vara det när du minst anar det. Som vår sista frukost i ett lokalt Paddington-café. Och det upptäckte vi efter att vi hade ätit och Niclas försökte betala. Han var tvungen att gå till en bankomat för att ta ut lite pengar och det var rejält dyrt, med bankavgifter och en dålig växelkurs. Frågan är varför kaféet inte tar kort. Tja, möjligen för att en del av intäkterna inte registreras. Eller är jag bara cynisk?

Two pints of lager and a packet of crisps please är en låt av UK punkband Splodgenessabounds. Den var kul en stund när den kom, men är inte riktigt min kopp te. Titeln passade bra till bloggen däremot.

Posted on

39. Two pints of lager and a packet of crisps please

Very wordy sign from the Oak Hotel in Ramsgate. Almost a bit Fawlty. Comfortable hotel though.

I had a great week in the UK. Three fun gigs with Lasse, Jonny and Ced in Mary Maple, two of them supporting The Smiths tribute band The Joneses in Camden and Ramsgate. Then I had a few days wandering around London and Brighton with Niclas Carron, seeing old friends and family. We spent quite a lot of time looking at guitars on Denmark Street and tried out a few, mostly Fenders. Though when you’ve seen a hundred or so that look more or less the same, that can become slightly boring. I tried a beautiful white Parker “The Fly” from 2003, which was different enough from all the others to attract my attention. If I had the space at home and loads of money, I might have bought it. But Frankly, Mr Shankley, I have enough guitars.

An amazing selection of guitars at GAK, but possibly the ugliest building in Brighton.

Musical instrument shop GAK (Guitar, Amp and Keyboard Centre) in Brighton has an incredible stock of guitars. There must have been 1000 new instruments hanging on the walls there. I didn’t count them but that doesn’t feel like an exaggeration. I can’t see how there’s a market for that many expensive guitars in Brighton, but I suppose they’re a distributor for shops in other parts of the country. We didn’t feel comfortable enough to try out any guitars and didn’t bother visiting the keyboards section. For me looking at keyboards is about as interesting as window shopping for screwdrivers.

Drink and a pee in Hamstead. With Niclas.

The pubs in London very often do themselves a disservice when they don’t keep their toilets clean. We visited several pubs – no surprises there – usually because we were both thirsty and needed to take a pee. Some were OK, but far too many toilets in “nice” pubs stank of piss and looked as if they hadn’t been cleaned for a month. Or they were broken. And these are places which are visited by hordes of tourists, which doesn’t leave a great impression. It really is time to do something about that. I know that many men, especially after a few pints, don’t aim well and piss on the floor. But that just makes it even more important to clean it up and that is obviously not a priority for all pubs.  

Mostly, cash is not king in London, but it can be when you least expect it. Like our last breakfast in a local Paddington café. This we discovered after we’d eaten and Niclas tried to pay. He had to go to an ATM to get some cash and it was very expensive, with bank charges and a bad exchange rate. Then there’s the question of why the café doesn’t take a card. Well, maybe some percentage of the takings isn’t registered. Or am I just being cynical?

Two pints of lager and a packet of crisps please is a song by UK punk band Splodgenessabounds. It was fun for a while when it came out, but is not really my cup of tea. Suitable title for this blog though.

Posted on

38. Caravan

Camden Town’s finest.

I haven’t played in London for 43 years. In the UK a few times, but not London. Tomorrow (Friday 27th April) I’m temping at The Dublin Castle in Camden Town with Lasse Forsberg and his band Mary Maple. We’ll be making plenty of noise playing a bunch of Lasse’s power-pop songs and a few well-chosen covers.

Why am I playing with Mary Maple? Well, it’s complicated. More than half the band (Mats, Eva and Stefan) unfortunately couldn’t make it for these gigs. So, Jonny (guitarist) took over on bass and Lasse’s son Ced is playing drums. Their plan was to play as a three-piece, but at the last minute, I was asked to add a guitar and do backing vocals. And how could I say no to a gig in London?

This coming Saturday we’re also playing in Ramsgate at the Churchill Tavern. If you’re around either place, drop by and say hello!

Maggie, Brian and me in Ramsgate, 1963.

I haven’t been to Ramsgate since my family’s last summer holiday there in 1963. Our days were spent on the beach building sandcastles and getting sunburnt backs and in the evenings, we played cards in our caravan on the camping site. Great for us kids. There was also a clubhouse on the camping site, where the parents could go to the bar and have a drink, while the kids were in the room next door.

And I loved that kid’s room! It was perfect because they had a jukebox with all the latest hits. I had no money to put in it, but others did, so I got to hear plenty of new music. But what I really wanted to do was dance. Especially to the Crystals’, Da Doo Ron Ron, probably the most danceable hit that year. I only found the courage to do it the evening before we went home, which was a bit sad. But I also got to ride in a Ford Capri which was the coolest car I’d ever seen in real life (irl, for those under 30). I think the Capri owner was the man who ran the camping site.

An Austin A30, though not the one referred to in the article.

A couple of other occurrences were less fun. We were driving along the seafront in the old Austin A30 dad had borrowed for the week, when a motorcyclist overtaking a car ended his life under the wheels of a bus. When we drove past, the fire brigade and police were busy cleaning up the mess and that’s a sight that still comes back after 56 years. But a family of five going on holiday in an A30 must have been a logistical nightmare. How we all fit in that tiny car, with enough packing for five is a mystery. But who cared. We were going on holiday in a car for the first time.

A rusty old steel pipe. Though not the one that cut me.

When we were out strolling on the seabed at low tide one day I found a rusty old steel pipe. Cool! I picked it up with my left hand and threw it as hard as I could. Unfortunately, it had a jagged edge of metal sticking out of the back end, which I hadn’t seen and which ripped a long, deep cut in my thumb. I’ve still got the very visible scar. My memory of what happened after that is zero. That painful experience was completely wiped away, which is a pretty good defense mechanism.

Caravan is, for me, one of Van Morrison’s best songs, from his 1970 album Moondance. Not the nicest cover I’ve seen on the other hand.

Posted on

38. Caravan

Camden Town’s finaste.

Jag har inte spelat i London på 43 år. I Storbritannien några gånger, men inte i London. I morgon (fredag 27 april) vickar jag på The Dublin Castle i Camden Town med Lasse Forsberg och hans band Mary Maple. Vi kommer att spelar Lasse’s power-pop-låtar samt några välvalda covers.

Varför spelar jag med Mary Maple? Tja, det är komplicerat. Mer än hälften av bandet (Mats, Eva och Stefan) kunde inte vara med på dessa datum. Då tog Jonny (gitarrist) över på bas och Lasse’s son Ced hoppade in på trummorna. Deras plan var att spela som en trio, men i sista minuten blev jag ombedd att lägga till en gitarr och göra bakgrundssång. Och hur skulle jag kunnna tacka nej till en spelning i London? Finns inte.

Nu på lördag spelar vi också i Ramsgate på The Churchill Tavern. Om du är i närheten av nåt av dessa ställen, titta in och heja!

Maggie, Brian och jag i Ramsgate 1963. Husvagnen i bakgrunden.


Jag har inte varit i Ramsgate sedan min familj var där på semester 1963. Vi tillbringade dagarna på sandstranden, byggde sandslott och brände ryggarna i solen. Och på kvällarna spelade vi kort i husvagnen på campingplatsen. Väldigt kul för oss barn. Det fanns också ett klubbhus på campingen, där föräldrarna kunde gå till baren och ta sig en drink medan barnen roade sig i rummet bredvid.

Och jag älskade barnens rum! Det var perfekt eftersom de hade en jukebox med de senaste hitsen. Jag hade inga pengar att lägga i, men andra gjorde det, så jag fick höra mycket ny musik. Men vad jag verkligen ville göra var att dansa. Särskilt till The Crystals, Da Doo Ron Ron, förmodligen den mest dansanta hiten det året. Men det tog mig en hel vecka att våga göra det. Jag hittade modet kvällen innan vi åkte hem, vilket var lite synd. Men jag fick även åka i en Ford Capri som var den coolaste bilen jag någonsin sett i verkliga livet (irl, för de under 30 år). Jag tror att Capri-ägaren var mannen som drev campingen.

En Austin A30 från 1955. Dock, inte den som nämns i artikeln.

Ett par andra händelser var mindre roliga. Vi körde längs strandpromenaden i den gamla Austin A30 min pappa hade lånat för veckan, när en motorcyklist som körde om en bil slutade sitt liv under hjulen på en buss. När vi körde förbi var brandkåren och polisen upptagna med att rensa upp röran och det är en syn som fortfarande återkommer efter 56 år. Men en familj på fem på semester i en A30 måste ha varit en logistisk mardröm. Hur fick vi plats i den lilla bilen, med packning för fem? Men vem brydde sig om det? Vi åkte på semester i en bil för första gången.

Ett gammalt rostigt järnrör. Dock inte samma rör som nämns i artikeln.

När vi gick ut på havsbotten vid lågvatten en dag hittade jag ett gammalt, rostigt stålrör. Coolt! Jag plockade upp den med min vänstra hand och kastade den så hårt som möjligt. Tyvärr var det en metallbit som stack ut från änden, som jag inte hade sett. Den rev upp ett långt, djupt sår i min tumme och jag har fortfarande det mycket synliga ärret. Mitt minne om vad som hände efter det är noll. Den smärtsamma upplevelsen är helt borta, vilket är en ganska bra försvarsmekanism.

Caravan är för mig en av Van Morrisons bästa låtar, från 1970-albumet Moondance. Inte det snyggaste omslaget jag har sett däremot.

Posted on

35. Circus Games

Skids: Circus Games

I have dual citizenship, in Sweden and Great Britain. But I only became a Swedish citizen 19 months ago, in October 2017. In the Swedish general election of 2014, the far right-wing Sweden Democrats did even better than in 2010, when they entered parliament for the first time. As I was not a Swedish citizen in 2014, I couldn’t vote in the general election, which was a pity. During that autumn, there was the risk of a new election and that was when I decided to apply for Swedish citizenship. I felt the need to have my say and add my vote. But the Social Democratic leader Stefan Löfven reached an agreement with the right-wing Alliance and avoided a new election. Basically, the pressure was off and Swedish citizenship no longer felt desperately urgent.

Then came the referendum in the UK and later, the decision to leave the EU – and that was it. I didn’t send in my citizenship application immediately but got around to it after the summer of 2017. I did not want to be forced to leave Europe. The application process was much easier than I expected. I should have known it would be easy as we mostly don’t do bureaucracy here. So I filled in the application online, paid the fee, sent them my passport and it was fixed. I think it took a month, then I had my certificate of citizenship. It was pretty exciting and I had the certificate hanging on my wall at work for about a year. Champagne!

Skids: The Absolute Game

At the general election in September 2018 me and my family (daughter voting for the first time) went to the local school in Kungsgården to vote. Doing that together was also worth celebrating, even though the election result was crap and chaos reigned for months. I’m anyway grateful to be living in a democratic country. I only hope that people use their democratic right to vote to keep this country democratic.

Circus Games is a song by Scottish band Skids, from the album The Absolute Game (1980). An old favourite.

Posted on

35. Circus Games

Skids: Circus Games

Jag har dubbelt medborgarskap, i Sverige och Storbritannien. Men jag blev svensk medborgare för bara 19 månader sedan, i oktober 2017. I riksdagsvalet 2014 lyckades Sverigedemokraterna ännu bättre än 2010 och eftersom jag inte var svensk medborgare då, fick jag inte rösta. Och det ångrar jag. Under hösten 2014 när nyval hängde i luften, bestämde jag mig för att söka svenskt medborgarskap. Jag ville lägga min röst helt enkelt. Men i och med Stefan Löfvens överenskommelse med Alliansen var trycket av och svenskt medborgarskap kändes inte längre desperat brådskande.

Sedan kom folkomröstningen i Storbritannien 2016 och efter det beslutet att lämna EU. Och då var det klippt. Jag skickade inte in min ansökan omedelbart men gjorde det under hösten 2017. Jag ville inte tvingas lämna Europa. Ansökningsförfarandet var mycket enklare än jag hade förväntat mig, och det borde jag ha förstått egentligen. Här är det så lite byråkrati som möjligt som gäller. Jag fyllde i ansökan online, betalade avgiften, skickade in mitt UK pass och då var det klart. Jag tror att jag fick vänta en månad, sedan fick jag mitt intyg om medborgarskap. Det var faktiskt spännande och certifikatet hängde länge på väggen på jobbet. Champagne!

Skids: The Absolute Game

I valet i september 2018 var jag och min familj (dottern som röstade för första gången) till skolan i Kungsgården för att rösta. Att få göra det tillsammans var också en anledning att fira, även om valresultatet var nedslående och kaos regerade i månader. Jag är ändå glad över att vi bor i ett demokratiskt land, får rösta och säga vad vi tycker. Låt oss hoppas att folk använder sina demokratiska rättigheter för att behålla demokratin.

Circus Games är en låt av Skotska bandet Skids, från albumet The Absolute Game (1980). En gammal favorit.

Posted on

33. Science Friction

Bok ett av trilogin av Cixin Liu.

Jag fick en bok på min födelsedag: Earthbound, av Milton Lesser. Boken var “hård” science fiction, skriven 1952 och jag fick den 1964. Jag var så fascinerad av den att jag läste den och genast återvände till sidan en för att läsa den igen. Om och om igen. Jag kunde inte få nog under en period. När jag till slut tröttnade, började jag leta efter andra författare att läsa och regelbundet besökte det lokala biblioteket för att låna böcker av Patrick Moore, och många andra. Där började en livslång kärleksaffär med genren, fast jag måste erkänna att den kärleken har vissnat på senare år. Tills Herbie tipsade mig om Cixin Liu för ett par år sedan. Liu är en kinesisk ingenjör och författare som har skrivit tre av de bästa SF-böckerna som jag någonsin har läst. Och det säger en hel del, eftersom jag har läst hundratals.

Det är svårt att komma med en ny idé. Speciellt i en genre som hård SF – spekulativ fiktion grundad i fysik, kemi och lite biologi. Många av de bästa författarna har varit ingenjörer eller fysiker. Det var på 1950-talet och 60-talet när författare som Isaac Asimov, Larry Niven, A.E. Van Vogt, Arthur C. Clarke och Robert Heinlein var som bäst. De var alla bra berättare, skapade trovärdiga karaktärer och kom med originella idéer. Inte alltid deras egna idéer, men alltid välanvända. Många av de idéer som skrevs av SF-författare för 50 eller 60 år sedan eller mer har blivit verklighet idag. Och i många fall inspirerade dessa idéer forskare att undersöka möjligheterna.

XTC – Science Friction

För att ge några exempel: Arthur C. Clarke hittade på idén med geostationära kommunikationssatelliter redan 1945 i en publicerad artikel i Wireless World. Och det var 12 år innan den första satelliten skickades upp (Sputnik, 1957). 1974 förutspådde Larry Niven och Jerry Pournelle i The Mote in God’s Eye, en mini iPad-liknande tablett som innehöll en kamera, en mikrofon och en molnanslutning till ett planetbibliotek. I Asimovs Stiftelsen (fem noveller som först publicerades som en bok 1951) ingår Encyclopedia Galactica som beskriver något som liknar Wikipedia (eller kanske till och med Google). Förresten skickades Stiftelsen från person till person som boken man måste läsa i början av 70-talet. Jag lånade ut min kopia till någon för många år sedan, fick den aldrig tillbaka men hittade ett ex i en begagnad bokhandel i Calgary för några år sedan. Lycka!

Det som är så häpnadsväckande med Cixin Liu är att hans trilogi The Three-Body Problem presenterar helt nya idéer om rymdresor och till och med om universum. Saker jag aldrig har läst eller hört förut. Böckerna utspelar sig mestadels i Kina och erbjuder insikter om den kinesiska vardagen, liksom en hel del historia. Över tre tjocka volymer förlorar den aldrig fokus. Det planerades även en film, som uppenbarligen har skjutits upp på obestämd tid på grund av “intern omorganisation och beryktade dålig kvalitet av den första klippningen”. Den kanske aldrig dyker upp. En TV-serie skulle ändå vara en bättre idé, eftersom historien är så lång. För mycket kommer att gå förlorat om storyn kondenseras det till en 2-timmars film.

Om du har varit en SF-fan, men tappat intresse för genren, kan jag rekommendera Cixin Liu. Som kommer att dra dig tillbaka på rätt spår.

Posted on

33. Science Friction

Volume one: The Three Body Problem.

I was given a book for my birthday: Earthbound, by Milton Lesser. The book was “hard” science fiction, written in 1952 and I received it in 1964. I was so fascinated by it that I would read it and immediately return to page one and read it again. Over and over. I couldn’t get enough. When I finally tired of it I started looking for other authors to read and regularly visited the local library to borrow books by Patrick Moore, and many others. That started a lifelong love affair with the genre, though admittedly that love has withered in later years. Until Herbie tipped me off about Cixin Liu a couple of years ago. Liu is a Chinese engineer and author who has written three of the best SF books that I’ve ever read. And that’s saying something, as I’ve read hundreds.

It’s tough coming up with a new idea. Especially in a genre like hard sci-fi – speculative fiction grounded in physics, chemistry, and some biology. Many of the best writers have been engineers or physicists. It was in the 1950s and 60s when authors like Asimov, Larry Niven, A.E. Van Vogt, Arthur C. Clarke and Robert Heinlein were at their best. They were all good storytellers, created believable characters and came up with original ideas. Not necessarily their own, but they always put them to good use. Many of the ideas hatched by sci-fi authors 50 or 60 years ago or more have become reality today. And in many cases those ideas inspired researchers to investigate possibilities.

XTC . Science Friction

To give just a few examples: Arthur C. Clarke came up with the idea of geostationary communications satellites way back in 1945 in a published article (Wireless World). 12 years before the first test satellite was sent up (Sputnik, in 1957). In 1974 Larry Niven and Jerry Pournelle predicted in The Mote in God’s Eye, a mini iPad-like tablet which contained a camera, microphone and a cloud connection to a planetary library. In Asimov’s Foundation (five short stories first published as a book in 1951), includes Encyclopedia Galactica, which describes something very similar to Wikipedia (or maybe even Google). Incidentally, Foundation was passed around from person to person as THE book to read in early 70s London. I lent my copy to someone many years ago, never got it back but found it again in a second-hand bookshop in Calgary a few years ago.

What’s so astounding about Cixin Liu is that his trilogy The Three-Body Problem presents new ideas about space travel and even the universe. Things I’ve never read or heard before. The books are mostly set in China and offer insights into everyday life, as well as some history. Over three thick volumes the books never lose focus. There’s also a plan to release a film, which has apparently been postponed indefinitely due to “internal shuffling and rumoured bad quality of the first cut”. A TV series might be a better idea anyway, as the story is so long. Too much will be lost condensing it into a 2-hour film.

If you’ve been a sci-fi fan, but lost interest in the genre, I can recommend Cixin Liu to pull you back on track.

Posted on

32. Common People

Pulp: Common People, artwork.

Apart from not being around girls enough in my teens, the other thing that disturbed me quite a bit was the “class” thing. It’s a bit special in the UK and affected my everyday life in many ways. And has anything changed? Well, yes and no. Life has changed so much over the last 40 years that the classes that existed back then have mostly disappeared. In some cases they’ve been replaced by other, new classes.

There are now, apparently, seven distinct social classes in the UK and three capitals have been measured: economic, social and cultural.

  • Wealthy elite. A small, privileged group. The super-rich.
  • Established middle class. The second wealthiest.
  • Technical middle class. Small, new, prosperous class. Socially isolated, culturally apathetic.
  • New affluent workers. Socially and culturally active. Middling economy.
  • Traditional working class. Low score on all three capitals. Reasonably high house values. Average age 66.
  • Emergent service workers. A new, young, urban group. Relatively poor, but high social and cultural capital.
  • Precariat, or precarious proletariat. The poorest, most deprived class. Every day is a struggle for this group.

The new classes are the result of an increasingly unequal nation according to the researchers. The above is from a book, Social Class in the 21st Century (2015). *

My family was strictly working class. And except for an uncle or two, not well-educated and mostly doing manual work of some sort. Like both my parents, at least when I was young. Getting an education was a way of climbing out of that pit. So that’s what my parents wanted for us three children. I resisted education but my brother and sister both embraced it and did well. From the age of four and until I left home at 18, we lived in a stiflingly small terraced house. The last years I was there, my brother and I shared a small bedroom, my sister had a tiny bedroom to herself and my parents slept in the living room on a bed-sofa.

Going to the grammar school from the age of eleven introduced me to people from a different social class that I would otherwise never have met. My best friend Paul’s father was a doctor and the head of a geriatric hospital. Whenever we were together, it was always at their apartment, never at our tiny terraced cottage. I think our parents met once, for a Sunday lunchtime drink. But what did they have to talk about? Cigarettes? Beer? Old people?

In my late teens I met Nigel when we worked together one summer. He was a drummer and we started a band (my first). His parents were both musicians, mother a violin teacher and father a violinist in the London Symphony Orchestra. Nigel, a professional musician himself since his teens, introduced me to many other well-spoken musicians. It was a new world and often an uncomfortable one. I always felt at a disadvantage. American guitarist Glenn, whom I met through one of Nigel’s friends, invited me to dinner at his parent’s house in Kensington. One of the most expensive parts of London. Glenn’s father worked at the American Embassy on Grosvenor Square. Naturally there was no common ground between his parents and me, though of course they were very friendly. But they cut their meat into small pieces then ate it with a fork in their right hands. What was this? The devil was alive and living in Kensington!

Posted on

32. Common People.

Pulp: Common People, artwork.

Förutom att jag inte var tillräckligt nära tjejer i tonåren, var det även ”klassfrågan” som störde mig en del. Den är lite speciell i Storbritannien och det påverkade min vardag på många sätt. Och har något förändrats? Både ja och nej. Livet har förändrats så mycket under de senaste 40 åren att de klasser som existerade då har för det mesta försvunnit. De har i några fall ersatts av andra, nya klasser.

Det finns nu uppenbarligen sju olika sociala klasser i Storbritannien och ekonomiska, sociala och kulturella kapital har undersökts. Från topp till botten:

  • Rika eliten. En liten, privilegierad grupp. De super-rika.
  • Etablerade medelklassen. Den näst rikaste.
  • Teknisk medelklass. Liten, ny, välmående klass. Socialt isolerade.
  • Nya välbärgade arbetare. Socialt och kulturellt aktiva. Medelekonomi.
  • Traditionell arbetarklass. Lågt poäng på alla tre kapitalen. Rimligt höga husvärden. Genomsnittlig ålder 66 år.
  • Framväxande servicearbetare. En ny, ung, urban grupp. Relativt fattiga men hög social och kulturell huvudstad.
  • Osäkert proletariat. Den fattigaste, mest berövade klassen. Varje dag är en kamp för att överleva.

De nya klasserna är resultatet av en alltmer ojämn nation enligt forskarna. Ovanstående är från en bok, Social class in the 21st Century (2015). *

Min familj var arbetarklass och förutom en farbror eller två, inte välutbildade. För det mesta jobbade man med manuellt arbete av något slag. Som båda mina föräldrar. Åtminstone när jag var ung. Att utbildad sig var ett sätt att klättra ut ur den gropen. Så det var vad mina föräldrar önskade för oss tre barn. Jag motsatte mig utbildning men min bror och syster omfamnade det och det gick bra för dem. Från en ålder av fyra och tills jag flyttade hemifrån vid 18 år bodde vi i ett kvävande litet radhus. De sista åren jag var där, delade min bror och jag ett litet sovrum, min syster hade ett litet sovrum för sig själv och mina föräldrar sov i vardagsrummet på en bäddsoffa.

Att gå till “grammarskolan” från elva års ålder introducerade mig till människor från en annan social klass som jag annars aldrig skulle ha träffat. Min bästa vän Pauls far var läkare och chef för ett geriatriskt sjukhus. När vi var tillsammans var det alltid i deras lägenhet, aldrig i vårt lilla radhus. Jag tror att våra föräldrar träffades en gång, för en drink en söndag middag. Men vad pratade de om? Cigaretter? Öl? Gamla människor?

I mina sena tonår träffade jag Nigel när vi arbetade tillsammans en sommar. Han var en trummis och vi startade ett band (mitt första). Hans föräldrar var båda musiker, mor en violinlärare och far en violinist i London Symphony Orchestra. Nigel, en professionell musiker själv sedan tonåren, introducerade mig till många andra vältaliga musiker. Det var en ny värld och ofta obekväm. Jag kände mig alltid något underlägsen. Amerikanska gitarristen Glenn, som jag träffade genom en av Nigels vänner, bjöd mig på middag hemma hos sig i Kensington. En av de dyraste stadsdelarna i London. Glenns far arbetade på den amerikanska ambassaden på Grosvenor Square. Självklart var dom mycket vänliga och naturligtvis fanns det ingen gemensam grund mellan hans föräldrar och mig. De skar upp köttet i små bitar och åt det med en gaffel i sina högra händer. Vad var det här? Djävulen levde och bodde i Kensington!