Posted on

34. My Friend the Sun

Dagen som Stones spelade gratis i Hyde Park, lördagen 5 juli 1969, jobbade jag på Woolworths i Finchley. Paul och jag ville gå men kunde inte. Vi fick inte ledigt från jobbet helt enkelt. Det gjorde oss riktigt arga, men det var ingenting att göra. Det var inte värt att förlora ett jobb för att se Rolling Stones och jag behövde pengarna. Att se Stones skulle ha varit kul, men ännu roligare hade varit att se förbanden King Crimson och Family. Jag var särskilt angelägen om att se Family, som redan hade släppt två riktigt bra album: Music in a Doll’s House och Entertainment. Båda släpptes igen på CD på 90-talet och jag köpte självklart dem båda.

Family leddes av Roger Chapman, vars kraftfulla röst ofta lät som ett dement fårs, med ett mycket snabb vibrato. Hans unika röst, tillsammans med låtarna, var bandets främsta attraktion. Chapman skrev de flesta låtarna med gitarristen John “Charlie” Whitney och live var dom helt vilda. Så vilda att Jimi Hendrix vägrade följa dem på scenen. Eftersom fler i bandet var multiinstrumentalister, var arrangemangen vanligtvis komplexa och intressanta.

Music in a Doll’s House producerades av Dave Mason från bandet Traffic och var Family’s enda psykedeliska album. Därefter blev de mer progg än någonting annat. Deras manager vid den tiden var en som hette John Gilbert, som av en tillfällighet ägde huset jag flyttade till när jag flyttade hemifrån. Vi delade huset med hans son Ian och några till (inklusive Eike Erzmoneit). Men jag hade ingen aning om vem han var då. Gilbert var också manager åt ett annat proggband, Gentle Giant.

Family: Bandstand

Till slut köpte jag nästan alla album som Family släppte: Anyway, Fearless och Bandstand (samt dom första två), men jag såg dom aldrig live, vilket var synd. Idag, om jag vill lyssna på bandet, får jag göra det ensam i huset eller ensam i bilen. Min egen familj står inte ut med Roger Chapmans sånginsatser.

My Friend the Sun är ett fantastiskt spår från Familys 1972 album Bandstand.

Posted on

34. My Friend the Sun

On the day the Stones played for free in Hyde Park, Saturday 5th July 1969, I was working at Woolworths in Finchley. We wanted to go but couldn’t because our boss wouldn’t let us have the time off. And naturally this really pissed us off. But it wasn’t worth losing a job to see the Stones and I needed the money. Seeing the Stones would have been fun, but even more fun would have been seeing support bands King Crimson and Family. I was particularly keen to see Family, who had already released two great albums: Music in a Doll’s House and Entertainment. They were released again on CD in the 90’s and of course I bought them both.

Family were led by Roger Chapman, whose powerful voice often sounded like the bleating of a demented sheep, with a very fast vibrato. His unique voice, along with the songs, was the main attraction of the band. Chapman wrote most of the songs with guitarist John Whitney and live they had a wild reputation. So wild that Jimi Hendrix refused to follow them onstage. As the band were multi-instrumentalists, the arrangements were often complex and interesting.

Music in a Doll’s House was produced by Dave Mason of the band Traffic and was Family’s only psychedelic album. After that they became more prog than anything else. Their manager at the time was a guy called John Gilbert who coincidentally owned the house I moved to when I left home. We shared the house with his son Ian and a bunch of other people (including Eike Erzmoneit). Though I had no idea who Gilbert was at the time. He also managed another prog band, Gentle Giant.

Family: Bandstand

I ended up buying almost every album Family released: Anyway, Fearless and Bandstand (as well as the first two) but never got to see them live, which was a great pity. These days, if I want to listen to them, I need to do that either alone in the house or alone in the car. My own family can’t stand Roger Chapman’s singing.

My Friend the Sun is a great track from the 1972 Family album Bandstand.

Posted on

33. Science Friction

Bok ett av trilogin av Cixin Liu.

Jag fick en bok på min födelsedag: Earthbound, av Milton Lesser. Boken var “hård” science fiction, skriven 1952 och jag fick den 1964. Jag var så fascinerad av den att jag läste den och genast återvände till sidan en för att läsa den igen. Om och om igen. Jag kunde inte få nog under en period. När jag till slut tröttnade, började jag leta efter andra författare att läsa och regelbundet besökte det lokala biblioteket för att låna böcker av Patrick Moore, och många andra. Där började en livslång kärleksaffär med genren, fast jag måste erkänna att den kärleken har vissnat på senare år. Tills Herbie tipsade mig om Cixin Liu för ett par år sedan. Liu är en kinesisk ingenjör och författare som har skrivit tre av de bästa SF-böckerna som jag någonsin har läst. Och det säger en hel del, eftersom jag har läst hundratals.

Det är svårt att komma med en ny idé. Speciellt i en genre som hård SF – spekulativ fiktion grundad i fysik, kemi och lite biologi. Många av de bästa författarna har varit ingenjörer eller fysiker. Det var på 1950-talet och 60-talet när författare som Isaac Asimov, Larry Niven, A.E. Van Vogt, Arthur C. Clarke och Robert Heinlein var som bäst. De var alla bra berättare, skapade trovärdiga karaktärer och kom med originella idéer. Inte alltid deras egna idéer, men alltid välanvända. Många av de idéer som skrevs av SF-författare för 50 eller 60 år sedan eller mer har blivit verklighet idag. Och i många fall inspirerade dessa idéer forskare att undersöka möjligheterna.

XTC – Science Friction

För att ge några exempel: Arthur C. Clarke hittade på idén med geostationära kommunikationssatelliter redan 1945 i en publicerad artikel i Wireless World. Och det var 12 år innan den första satelliten skickades upp (Sputnik, 1957). 1974 förutspådde Larry Niven och Jerry Pournelle i The Mote in God’s Eye, en mini iPad-liknande tablett som innehöll en kamera, en mikrofon och en molnanslutning till ett planetbibliotek. I Asimovs Stiftelsen (fem noveller som först publicerades som en bok 1951) ingår Encyclopedia Galactica som beskriver något som liknar Wikipedia (eller kanske till och med Google). Förresten skickades Stiftelsen från person till person som boken man måste läsa i början av 70-talet. Jag lånade ut min kopia till någon för många år sedan, fick den aldrig tillbaka men hittade ett ex i en begagnad bokhandel i Calgary för några år sedan. Lycka!

Det som är så häpnadsväckande med Cixin Liu är att hans trilogi The Three-Body Problem presenterar helt nya idéer om rymdresor och till och med om universum. Saker jag aldrig har läst eller hört förut. Böckerna utspelar sig mestadels i Kina och erbjuder insikter om den kinesiska vardagen, liksom en hel del historia. Över tre tjocka volymer förlorar den aldrig fokus. Det planerades även en film, som uppenbarligen har skjutits upp på obestämd tid på grund av “intern omorganisation och beryktade dålig kvalitet av den första klippningen”. Den kanske aldrig dyker upp. En TV-serie skulle ändå vara en bättre idé, eftersom historien är så lång. För mycket kommer att gå förlorat om storyn kondenseras det till en 2-timmars film.

Om du har varit en SF-fan, men tappat intresse för genren, kan jag rekommendera Cixin Liu. Som kommer att dra dig tillbaka på rätt spår.

Posted on

33. Science Friction

Volume one: The Three Body Problem.

I was given a book for my birthday: Earthbound, by Milton Lesser. The book was “hard” science fiction, written in 1952 and I received it in 1964. I was so fascinated by it that I would read it and immediately return to page one and read it again. Over and over. I couldn’t get enough. When I finally tired of it I started looking for other authors to read and regularly visited the local library to borrow books by Patrick Moore, and many others. That started a lifelong love affair with the genre, though admittedly that love has withered in later years. Until Herbie tipped me off about Cixin Liu a couple of years ago. Liu is a Chinese engineer and author who has written three of the best SF books that I’ve ever read. And that’s saying something, as I’ve read hundreds.

It’s tough coming up with a new idea. Especially in a genre like hard sci-fi – speculative fiction grounded in physics, chemistry, and some biology. Many of the best writers have been engineers or physicists. It was in the 1950s and 60s when authors like Asimov, Larry Niven, A.E. Van Vogt, Arthur C. Clarke and Robert Heinlein were at their best. They were all good storytellers, created believable characters and came up with original ideas. Not necessarily their own, but they always put them to good use. Many of the ideas hatched by sci-fi authors 50 or 60 years ago or more have become reality today. And in many cases those ideas inspired researchers to investigate possibilities.

XTC . Science Friction

To give just a few examples: Arthur C. Clarke came up with the idea of geostationary communications satellites way back in 1945 in a published article (Wireless World). 12 years before the first test satellite was sent up (Sputnik, in 1957). In 1974 Larry Niven and Jerry Pournelle predicted in The Mote in God’s Eye, a mini iPad-like tablet which contained a camera, microphone and a cloud connection to a planetary library. In Asimov’s Foundation (five short stories first published as a book in 1951), includes Encyclopedia Galactica, which describes something very similar to Wikipedia (or maybe even Google). Incidentally, Foundation was passed around from person to person as THE book to read in early 70s London. I lent my copy to someone many years ago, never got it back but found it again in a second-hand bookshop in Calgary a few years ago.

What’s so astounding about Cixin Liu is that his trilogy The Three-Body Problem presents new ideas about space travel and even the universe. Things I’ve never read or heard before. The books are mostly set in China and offer insights into everyday life, as well as some history. Over three thick volumes the books never lose focus. There’s also a plan to release a film, which has apparently been postponed indefinitely due to “internal shuffling and rumoured bad quality of the first cut”. A TV series might be a better idea anyway, as the story is so long. Too much will be lost condensing it into a 2-hour film.

If you’ve been a sci-fi fan, but lost interest in the genre, I can recommend Cixin Liu to pull you back on track.

Posted on

32. Common People

Pulp: Common People, artwork.

Apart from not being around girls enough in my teens, the other thing that disturbed me quite a bit was the “class” thing. It’s a bit special in the UK and affected my everyday life in many ways. And has anything changed? Well, yes and no. Life has changed so much over the last 40 years that the classes that existed back then have mostly disappeared. In some cases they’ve been replaced by other, new classes.

There are now, apparently, seven distinct social classes in the UK and three capitals have been measured: economic, social and cultural.

  • Wealthy elite. A small, privileged group. The super-rich.
  • Established middle class. The second wealthiest.
  • Technical middle class. Small, new, prosperous class. Socially isolated, culturally apathetic.
  • New affluent workers. Socially and culturally active. Middling economy.
  • Traditional working class. Low score on all three capitals. Reasonably high house values. Average age 66.
  • Emergent service workers. A new, young, urban group. Relatively poor, but high social and cultural capital.
  • Precariat, or precarious proletariat. The poorest, most deprived class. Every day is a struggle for this group.

The new classes are the result of an increasingly unequal nation according to the researchers. The above is from a book, Social Class in the 21st Century (2015). *

My family was strictly working class. And except for an uncle or two, not well-educated and mostly doing manual work of some sort. Like both my parents, at least when I was young. Getting an education was a way of climbing out of that pit. So that’s what my parents wanted for us three children. I resisted education but my brother and sister both embraced it and did well. From the age of four and until I left home at 18, we lived in a stiflingly small terraced house. The last years I was there, my brother and I shared a small bedroom, my sister had a tiny bedroom to herself and my parents slept in the living room on a bed-sofa.

Going to the grammar school from the age of eleven introduced me to people from a different social class that I would otherwise never have met. My best friend Paul’s father was a doctor and the head of a geriatric hospital. Whenever we were together, it was always at their apartment, never at our tiny terraced cottage. I think our parents met once, for a Sunday lunchtime drink. But what did they have to talk about? Cigarettes? Beer? Old people?

In my late teens I met Nigel when we worked together one summer. He was a drummer and we started a band (my first). His parents were both musicians, mother a violin teacher and father a violinist in the London Symphony Orchestra. Nigel, a professional musician himself since his teens, introduced me to many other well-spoken musicians. It was a new world and often an uncomfortable one. I always felt at a disadvantage. American guitarist Glenn, whom I met through one of Nigel’s friends, invited me to dinner at his parent’s house in Kensington. One of the most expensive parts of London. Glenn’s father worked at the American Embassy on Grosvenor Square. Naturally there was no common ground between his parents and me, though of course they were very friendly. But they cut their meat into small pieces then ate it with a fork in their right hands. What was this? The devil was alive and living in Kensington!

Posted on

32. Common People.

Pulp: Common People, artwork.

Förutom att jag inte var tillräckligt nära tjejer i tonåren, var det även ”klassfrågan” som störde mig en del. Den är lite speciell i Storbritannien och det påverkade min vardag på många sätt. Och har något förändrats? Både ja och nej. Livet har förändrats så mycket under de senaste 40 åren att de klasser som existerade då har för det mesta försvunnit. De har i några fall ersatts av andra, nya klasser.

Det finns nu uppenbarligen sju olika sociala klasser i Storbritannien och ekonomiska, sociala och kulturella kapital har undersökts. Från topp till botten:

  • Rika eliten. En liten, privilegierad grupp. De super-rika.
  • Etablerade medelklassen. Den näst rikaste.
  • Teknisk medelklass. Liten, ny, välmående klass. Socialt isolerade.
  • Nya välbärgade arbetare. Socialt och kulturellt aktiva. Medelekonomi.
  • Traditionell arbetarklass. Lågt poäng på alla tre kapitalen. Rimligt höga husvärden. Genomsnittlig ålder 66 år.
  • Framväxande servicearbetare. En ny, ung, urban grupp. Relativt fattiga men hög social och kulturell huvudstad.
  • Osäkert proletariat. Den fattigaste, mest berövade klassen. Varje dag är en kamp för att överleva.

De nya klasserna är resultatet av en alltmer ojämn nation enligt forskarna. Ovanstående är från en bok, Social class in the 21st Century (2015). *

Min familj var arbetarklass och förutom en farbror eller två, inte välutbildade. För det mesta jobbade man med manuellt arbete av något slag. Som båda mina föräldrar. Åtminstone när jag var ung. Att utbildad sig var ett sätt att klättra ut ur den gropen. Så det var vad mina föräldrar önskade för oss tre barn. Jag motsatte mig utbildning men min bror och syster omfamnade det och det gick bra för dem. Från en ålder av fyra och tills jag flyttade hemifrån vid 18 år bodde vi i ett kvävande litet radhus. De sista åren jag var där, delade min bror och jag ett litet sovrum, min syster hade ett litet sovrum för sig själv och mina föräldrar sov i vardagsrummet på en bäddsoffa.

Att gå till “grammarskolan” från elva års ålder introducerade mig till människor från en annan social klass som jag annars aldrig skulle ha träffat. Min bästa vän Pauls far var läkare och chef för ett geriatriskt sjukhus. När vi var tillsammans var det alltid i deras lägenhet, aldrig i vårt lilla radhus. Jag tror att våra föräldrar träffades en gång, för en drink en söndag middag. Men vad pratade de om? Cigaretter? Öl? Gamla människor?

I mina sena tonår träffade jag Nigel när vi arbetade tillsammans en sommar. Han var en trummis och vi startade ett band (mitt första). Hans föräldrar var båda musiker, mor en violinlärare och far en violinist i London Symphony Orchestra. Nigel, en professionell musiker själv sedan tonåren, introducerade mig till många andra vältaliga musiker. Det var en ny värld och ofta obekväm. Jag kände mig alltid något underlägsen. Amerikanska gitarristen Glenn, som jag träffade genom en av Nigels vänner, bjöd mig på middag hemma hos sig i Kensington. En av de dyraste stadsdelarna i London. Glenns far arbetade på den amerikanska ambassaden på Grosvenor Square. Självklart var dom mycket vänliga och naturligtvis fanns det ingen gemensam grund mellan hans föräldrar och mig. De skar upp köttet i små bitar och åt det med en gaffel i sina högra händer. Vad var det här? Djävulen levde och bodde i Kensington!

Posted on

31. The Stars That Play with Laughing Sam’s Dice

Eike Erzmoneit: Seventy

Min granne från övervåningen, Eike, var en bra och väldigt högljudd trummis från Tyskland som jag hade spelat bas med en kort period några år tidigare. Han är också en mycket bra surrealistisk konstnär. Och tandtekniker! Han och jag hade repeterat frenetiskt i några veckor med två amerikaner: en skicklig gitarrist, Glenn Fortinberry (vars pappa var något vid den amerikanska ambassaden) och en sångare från Dallas, Texas, Holly Brown. Holly var fin, med en bra röst, men jag såg henne inte tillräckligt ofta för att lära känna henne.

Vi spelade bara en konsert i en stor lokal på The American School i London, i St John’s Wood. Elton John hade spelat där veckan innan, vilket imponerade på mig. Han var redan en ganska stor stjärna. Skolan var också mycket nära EMI-studion i Abbey Road. Men jag gav det aldrig en enda tanke och gick aldrig dit för att titta.

Eike Erzmoneit: The Knightly Duckridecadillacblanket

Kort efter gigget åkte Eike tillbaka till Tyskland och där stannade han ett år eller så för att göra sin tandtekniker jobb och spara pengar. När han kom tillbaka till London behövde han någonstans att bo. Så han kontaktade med mig och flyttade in i ett rum som råkade vara ledigt i huset där jag bodde på Torrington Park i Finchley. Det fungerade bra och vi hängde ofta ihop. Vi hade kul med att spela brädspel eller gå för en pint eller en konsert (eller båda) på Torrington puben längre upp på gatan. Band som Patto, If och finska rockare Tasavallan Presidentti, som leds av gitarristen Jukka Tolonen, var regelbundna besökare. Medan resten av oss i huset arbetade satte Eike upp sitt massiva trumset i vardagsrummet. Med dubbla bastrummor och fyra eller fem pukor fyllde han rummet totalt. Antingen slog han dem medvetslösa eller polerade han dem. De många cymbalerna glänste alltid med ett bländande ljus.

Eike fick jobb med ett band som slog aldrig igenom: Sam Apple Pie. Följaktligen spelade de inte tillräckligt ofta, och han var mycket uttråkad. Och det var då han började måla, som tidsfördriv. Men i slutändan blev målningen den viktigaste händelsen. Eike har aldrig slutat måla, men han gav upp trummorna runt 2003. Han pendlar fortfarande mellan Tegel, Berlin och sin verkstad i Shoreditch, i centrala London, där han också renoverar antika bilar.

https://www.deviantart.com/eikepopeike

The Stars That Play with Laughing Sam’s Dice är B-sidan av den underbara Jimi Hendrix Experience singlen, Burning of the Midnight Lamp.

Posted on

31. The Stars That Play with Laughing Sam’s Dice

Eike Erzmoneit: Seventy

My neighbour from upstairs, Eike, was a good and very loud drummer from Germany that I’d played bass with for a short period a couple of years earlier. He is also a very good surrealistic artist. And dental technician! He and I had rehearsed frenetically for a couple of weeks with two Americans: a skilled guitarist, Glenn Fortinberry (whose father was something at the American embassy), and a singer from Dallas, Texas, Holly Brown. Holly was particularly fab, but I didn’t see her often enough to get to know her.

We played only one gig in a large venue at the American School in London, in St. John’s Wood. Elton John had played there the week before, which impressed me. He was already a pretty big star. The school was also very close to the EMI studios in Abbey Road. But I never gave that a thought and I never went there to try and catch a glimpse of any stars.

Eike Erzmoneit: The Knightly Duckridecadillacblanket

Shortly after that gig Eike went back to Germany and stayed there for a year or so to do his dental technician work and save money. When he came back to London he needed somewhere to live. So, he got in touch with me and moved into a room which happened to be free in the house where I was living on Torrington Park in Finchley. That worked out well and we hung out together often. We had a lot of laughs playing board games or going for a pint or a concert (or both) at the Torrington pub at the top of the road. Bands like Patto, If and Finnish rockers Tasavallan Presidentti, led by guitarist Jukka Tolonen, were regular visitors. While the rest of us in the house were working Eike would set up his massive drum-kit in the living room. With double bass-drums and four or five toms he completely filled the room. He would either beat them senseless or polish them. His many cymbals always gleamed brightly with a blinding sheen.

Eike got work with a band that never took off: Sam Apple Pie. Consequently, they didn’t play often enough, and he was bored stiff. Which is when he started painting, to pass the time. But in the end painting became the main event. Eike has never stopped painting, though he gave up playing the drums around 2003. He still commutes between Berlin and his workshop in Shoreditch, in east central London, where he also renovates antique cars.

https://www.deviantart.com/eikepopeike

The Stars That Play with Laughing Sam’s Dice is the B-side of the very wonderful Jimi Hendrix Experience single, Burning of the Midnight Lamp.

Posted on

30. Fragile

Yes, Fragile.

I was on day-release from my job, meaning I spent one or two days a week at Southgate Technical College trying to educate myself a little more. I have no idea now what those classes were about. It’s a total blackout, but they probably had something to do with electronics, electrical wiring, or telephones. Possibly. But I was with a fun bunch of people, once again all boys my own age (17-18). But that didn’t matter as the college was mixed, as opposed to my old school.

One of the guys in my class looked like a hippy version of Harry Potter. He was always dressed entirely in black and had long, dark, curly hair and little round glasses. He was also quite short and drove a blue Reliant 3-wheeler car, like the one that inexplicably shows up in Mr. Bean from time to time. I’m being generous when I say “car”, but he had a driver’s license (I think) and it got him from A to B. While I was still crossing north London on the bus to get to classes.

One evening I went with “Harry Potter” back to his place in his Reliant. He’d bought a couple of albums. Back in the old analogue days, that’s how you found out about new music. He introduced me to The Yes Album (their third) and I got to hear Led Zeppelin IV for the first time (with Stairway to Heaven). That was a big event. Yes were new to me and I was astounded. Virtuoso musicians playing music with melodies that I could relate to. I loved the album so much that later I even tried to get my father to listen to it, something I’d never done before – and in fact never did again. But he thought it was “too exciting”. How could it be too exciting? Wasn’t that the whole point? I honestly didn’t understand what he meant.

Only a few months later Yes came out with Fragile, which was a progression from The Yes Album. A step up, both in the sound, the playing and the music. Yes already had three of my new heroes in their ranks; guitarist Steve Howe, bass-player Chris Squire and the fast, light-touch drummer Bill Bruford. But Fragile also introduced keyboard wizard Rick Wakeman. Much of Fragile consists of solo pieces, one from each band member and a bit self-indulgent, but listenable. The band tracks, however, are melodic, complex, exciting and works of genius. When Fragile came out Paul and I saw Yes at the Rainbow, formerly the Finsbury Park Astoria and where I’d seen the Beatles only 8 years earlier. We made sure to see them again at Crystal Palace after they released Close to the Edge the following year (with John McLaughlin and Jan Hammer supporting). Magnificent!

Several of my classmates were guitarists, oddly enough, and one had even invested in a brand-new Gibson Les Paul which he played constantly. A few years later he loaned me that guitar for a Gunrunner gig at the Brecknock, but the strings were so rusty that I could only use it on a couple of songs. My fingers scraping along the strings made me feel nauseous. When I asked about that, he told me he hadn’t changed them because he thought I might break one. What?

Two other memorable events come to mind from my Southgate days. One was that our class was given the chance to go to guitar lessons. Once a week for six weeks with Louis Gallo, an old jazz guitarist who had played big band jazz all his life. Those six weeks were decisive for me as a guitarist and I took a gigantic leap forward after 3 years of stagnation (and I should seriously do that again). We learned to play Django Reinhardt songs, with a new chord on every beat. It was tough, and we had to practice like crazy at home, but it gave results.

The other event at Southgate was piling into a car in the car park with five other guys on a lunchbreak and smoking a joint with all the windows closed. We laughed until the tears rolled down our cheeks, but we only did it that one time. Well, boys will be boys.

Posted on

30. Fragile

Yes: Fragile.

Jag var på deltid befriad från mitt jobb, vilket innebar att jag tillbringade en eller två dagar i veckan på Southgate Technical College för att utbilda mig lite till. Jag har ingen aning idag om vad dessa klasser handlade om. Total blackout på den punkten. Men de hade antagligen något att göra med elektronik, elektriska ledningar eller telefoner. Kanske. Det var en kul grupp, än en gång bara killar i min ålder (17-18). Men det spelade ingen roll eftersom skolan var blandat, i motsats till min gamla skola.

En av killarna i min klass såg ut som en hippy version av Harry Potter. Han var alltid svartklädd med långt, mörkt, lockigt hår och små runda glasögon. Han var också ganska kort och körde en blå Reliant 3-hjulig bil. Som den som oförklarligt dyker upp i Mr. Bean då ch då. Jag är generös när jag säger “bil”, men han hade ett körkort (jag tror) och det fick honom från A till B. Medan jag fortfarande korsade norra London på bussen för att komma till klasser.

En kväll åkte jag med “Harry Potter” hem till honom i hans Reliant. Han hade köpt ett par album. I de gamla analoga tiderna var så man upptäckte ny musik. Han introducerade mig till The Yes Album (deras tredje) och jag fick höra Led Zeppelin IV för första gången (med Stairway to Heaven). Det var en stor händelse. Yes var nytt för mig och jag blev förbluffad. Virtuosmusiker som spelade musik med melodier som jag kunde relatera till. Jag älskade albumet så mycket att senare försökte jag även få min far att lyssna på det, någonting som jag aldrig hade gjort tidigare – och gjorde aldrig igen. Men han tyckte att det var “för spännande”. Hur kan det vara för spännande? Var inte det hela poängen? Helt ärligt förstod jag inte vad han menade.

Bara några månader senare släppte Yes Fragile, vilket var annorlunda från The Yes Album. Ännu bättre. Det var ett steg uppåt, vad det gällde ljudet, spel och musiken. Yes hade redan tre av mina nya hjältar i sina led: gitarristen Steve Howe, basisten Chris Squire och den snabba trummisen Bill Bruford. Men Fragile introducerade också keyboardtrollkarlen Rick Wakeman. Mycket av Fragile består av solostycken, en från varje bandmedlem och lite egoistisk, men helt OK. Bandspåren är dock melodiska, komplexa, spännande och geniala verk. När Fragile kom ut, såg Paul och jag Yes på Rainbow, tidigare Finsbury Park Astoria och där jag hade sett Beatles bara 8 år tidigare. Vi såg dem igen på Crystal Palace efter att de släppte Close to the Edge följande år (med John McLaughlin och Jan Hammer supporting). Magnifika!

Flera av mina klasskamrater var gitarrister, konstigt nog. En av dessa hade till och med investerat i en helt ny Gibson Les Paul som han spelade konstant. Några år senare fick jag låna gitarren till en Gunrunner-spelning på Brecknock. Men strängarna var så rostiga att jag bara kunde använda den på ett par låtar. Fingrarna som skrapade längs strängarna fick mig att känna mig illamående. När jag frågade om det berättade han att han inte hade bytt ifall jag skulle bryta en. Va?

Två andra minnesvärda händelser kommer i åtanke från mina Southgate dagar. Vår klass fick chansen att gå på gitarrundervisning, dom som ville. Och jag ville! En gång i veckan i sex veckor med Louis Gallo, en gammal jazzgitarrist som hade spelat bigband jazz i hela sitt liv. De sex veckorna var avgörande för mig som gitarrist och jag tog ett gigantiskt kliv uppåt, efter 3 års stagnation (och jag borde göra det igen). Vi lärde oss spela Django Reinhardt låtar, med ett nytt ackord på varje slag. Det var tufft, vi fick träna mycket hemma, men det gav resultat.

Den andra händelsen i Southgate var att klämma mig in i en bil på parkeringen med fem andra killar på lunchen och röka en joint med alla fönster stängda. Vi skrattade tills tårarna trillade ner på kinderna, men det gjorde vi bara den gången. Pojkar kommer alltid vara pojkar.