Posted on

45. Ghost Town

Innan Bob Marley dök upp i London 1972 och spelade in sitt första reggaealbum för Chris Blackwell på Island Records, var skamusik en populär musikform. Redan 1964 hade Millie Small en stor hit med “My Boy Lollipop”. Men i slutet av 60-talet dansade vi till Harry J Allstars, Dandy Livingstone, The Pioneers, The Upsetters, Desmond Dekker, Dave och Ansel Collins och andra på Con Club i North Finchley under en period. Alltså när vi vågade dansa, vilket var inte ofta. Ska blandades med soul och pop på Con Club och musiken var mestadels OK, även om det var mest pop.

Ibland fanns det till och med ett liveband, vanligtvis ett band med en aktuell hit på topplistan – men det var aldrig något minnesvärd. Det var i alla fall inte musiken som intresserade oss, det var möjligheten att träffa tjejer. Men det förblev naturligtvis bara en möjlighet eftersom vi var i grunden alldeles för blyga. Till slut insåg jag att det var helt enkelt inte min grej att sätta på mig en kostym och bli slagen på vägen hem. Jag var väldigt glad att lämna den klubben bakom mig när vi slutade gå dit. Och då glömde jag skamusik i tio år.

Enkelt uttryckt, var ska en utveckling av calypso musik och reggae var sedan en utveckling av ska. 1972 introducerade Nige mig till en annan av hans vänner, Tony De Meur, som senare startade ett band – The Fabulous Poodles (John Entwistle från The Who producerade ett par av deras album). En kväll åkte Tony och några vänner till Greyhound puben i Fulham för att se ett band nytt till London: Bob Marley and the Wailers. På något sätt lyckades jag följa med dem till Fulham. Folkmängden på Greyhound var massiv och jag tror inte att jag upplevt en folkmassa som den sedan dess.  Människor var packade så tätt att det blev riktigt läskigt och brandbestämmelser skulle förmodligen göra det omöjligt idag.

Efter ungefär en timme av Marleys musik var jag på knäna på balkongen ovanför scenen, krypande under bord och mellan benen för att komma närmare utgången. Jag hade inte hört en enda Marley låt innan den konserten. Bandet var riktigt bra, men mina ögon fastnade bara på Bob, med sin magnetiska scen närvaro. Fö håller han fortfarande publikrekordet på 32 000 personer på Gröna Lund i Stockholm den 11 juli 1980 och det kommer troligtvis aldrig att överträffas (säkerhetsbestämmelser). Efter Marleys genombrott fanns det snart gott om bra reggaeband runtom i Storbritannien, både jamaicansk och brittisk. Ingen med Marleys låtskrivande färdigheter, emellertid.

1979 återupplivades ska musik och jag fick Madness första album i present när jag fick körkortet. Men de band jag gillade bäst var The Selecter och särskilt The Specials och av alla ska band, det är Specials jag fortfarande lyssnar på ibland idag. De turnérar under 2019 men kommer tyvärr inte till Sverige. De är också utan sin ursprungslåtskrivare, keyboardspelare och grundare Jerry Dammers, han utan framtänder. Ghost Town kom ut i juni 1981 och var en omedelbar hit. Det återspeglade de svåra tider som människor upplevde i den brittiska lågkonjunkturen vid den tiden.

Posted on

45. Ghost Town

Harry J Allstars on the Trojan label.

Before Bob Marley showed up in London in 1972 and recorded his first reggae album for Chris Blackwell at Island Records, ska was a popular music form. Ska was around as early as 1964 when Millie Small had a big hit with “My Boy Lollipop”. But at the end of the 60s we danced to the likes of The Harry J Allstars, Dandy Livingstone, The Pioneers, The Upsetters, Desmond Dekker and Dave and Ansel Collins at the Con Club in North Finchley for a short period. When we dared to dance, that is, which wasn’t often. Ska was mixed up with soul and pop at the Con Club and the music was mostly OK, even if it was mostly pop.

Occasionally there was even a live band, usually one with a current hit on the charts – though it should be said, never anyone memorable. It wasn’t the music that interested us anyway, it was the possibility of meeting girls. But of course, that only ever remained a possibility as we were basically too shy. Finally, I realized that putting on a suit and getting beaten up on the way home was simply not my scene. I was very glad to leave it behind me when we stopped going. And then I forgot about ska for ten years.

Simply put, ska was a progression from calypso music, reggae was a further progression from ska. In 1972 Nige introduced me to another of his friends, Tony De Meur, who later started a band, The Fabulous Poodles (John Entwistle from the Who produced a couple of their albums). One evening Tony and some friends were going to the Greyhound pub in Fulham to see a band new to London: Bob Marley and the Wailers. Somehow, I managed to wangle going with them to the gig. The crowd at the Greyhound was massive and I don’t recall experiencing a crowd like that since then. People were packed in so tightly that it became truly scary and today’s fire regulations would probably make a squeeze like that impossible.

Bob Marley.

After about an hour of Marley’s music I was on my knees on the balcony above the stage, crawling under tables and between legs to get closer to the door. I can’t remember any of the songs that Marley played, but I had never heard anything by him before that gig. The band were great, but my eyes were only on Bob, with his magnetic stage presence. Bob still holds the audience record of 32 000 people at Gröna Lund in Stockholm on July 11th, 1980. That will most likely never be broken (safety regulations). There were soon plenty of good reggae bands around in the UK, both Jamaican and British (like Steel Pulse and Aswad. And UB40?). None with Marley’s songwriting skills, however.

Then in 1979 along came a ska revival and I was given Madness’ first album as a present when I passed my driving test. But the bands I liked best were the Selecter and particularly the Specials and of all the ska revival bands, it’s the Specials I still listen to sometimes today. They’re currently on tour (2019) but are unfortunately not coming to Sweden. They’re also touring without songwriter, keyboard player and founder Jerry Dammers, with his eye-catching missing two front teeth. Ghost Town came out in June 1981 and was an instant hit. It reflected the hard times people were experiencing in the UK recession at that time.

Posted on

44. Alone again or

Men On The Border: Jumpstart Redux. Cover by Ian Barrett.

Next week, Friday 14th June, Men On The Border will be at the Sandviken Kulturcentrum theatre to play the latest release, Jumpstart Redux – acoustically. We’ll be on the main stage like last time (in 2016), but with the significant difference that this time the audience will be on the stage with us – making it a smaller venue with a more intimate atmosphere. The auditorium will be sealed off with a curtain, perfect for projecting our film material to. There’ll even be a bar outside the stage entrance in the foyer and tables on the stage on which people can rest their glasses when their arms get tired. The show will also be streamed live on Facebook.

Seriously, it feels like I’m describing a hip event in London rather than Sandviken. But on second thoughts, recent experience assures me this will be better than London. The sticky floors and smelly toilets I experienced there in April will not be missed. Try dancing to Smiths songs on a floor covered with 100 layers of dried beer. I did, and it wasn’t easy.

We have some very special guests with us:  

Bertil

Bertil Fält will be playing soprano sax. As Bertil puts it himself, he’s from a completely different musical world (namely jazz), but that’s what makes it so exciting. His playing adds a new sonic dimension and feel to the songs.

Amanda

Amanda Örtenhag is a rising star who likes a challenge – and we’re very willing to provide one. Her projects include the band Different Cups with several prizes won.

Steven

Super-guitarist Steven Kautzky Andersson is active in progressive, metal and alternative rock, but has even delved into folk and world music.

A beatbox. Yes, we’ve been experimenting with programmed beats. And why not? All-in-all a varied bunch of people and styles which we’ll pull together and aim in the same general direction.       

We’ll also have the now quite famous Hero guitar (or The Beast as Yngwie Malmsteen dubbed it), built by my employer, Sandvik. The third guitar which was built has now been sold at auction, but I’ll bring along number one of the two prototypes and let Steven try it out. It’s a bit heavy and the scalloped frets feel strange, but sound-wise it’s perfect.

I’ve decided to wear my Indian gear again. Mostly because it’s nicer to look at than black jeans, but also because it reminds me of 1967 hippiedom, the summer of love, flower-power and psychedelia. A time when even a lot of hit music genuinely had something to say (unlike today). But at the beginning of 1967 you had both The Beatles (Strawberry Fields/Penny Lane) and Engelbert Humperdinck (Release Me) side-by-side in the charts. In other words, it wasn’t all roses back then.

Alone again or is the brilliant first track on Love’s 1967 album Forever changes. It didn’t reach my consciousness at the time – it was too obscure for me at age 14 and there were no hits. Also, Love stayed at home in San Francisco while the main competition, The Doors, toured the world and became big stars. It’s a shame it turned out that way.

Posted on

44. Alone again or

MOTB – Jumpstart Redux. Omslag av Ian Barrett.

Fredagen den 14 juni, kommer Men On The Border att stå på Sandviken Kulturcentrum teater för att spela senaste albumet, Jumpstart Redux – akustiskt. Vi kommer att vara på samma scen som 2016, men med den stora skillnaden att den här gången kommer publiken att vara på scenen med oss – vilket gör det till en mindre lokal och en mer intim atmosfär. Åhörarläktaren kommer att skärmas av med ett draperi, perfekt för att projicera vårt filmmaterial på. Det kommer även att finnas en bar utanför sceningången, i foajén, och bord på scenen där folk kan låta sina glas stå när armarna blir trötta. Konserten kommer också att streamas live på Facebook.

På riktigt känns det som att jag beskriver en händelse i London snarare än i Sandviken. Men när jag tanker efter, mina senaste erfarenheter säger mig att detta kommer att bli bättre än London. De klibbiga golven och illaluktande toaletter som jag upplevde där i april kommer jag inte att sakna. Försök dansa till Smiths låtar på ett golv täckt med 100 lager torkad öl. Det gjorde jag, och det var inte lätt.

Vi har några speciella gäster med oss:

Bertil

– Bertil Fält kommer att spela sopransax. Som Bertil uttrycker det själv är han från en helt annan musikalisk värld (jazzens), men det är det som gör det så spännande. Hans spel lägger till en ny dimension och känsla till låtarna.

Amanda

– Amanda Örtenhag är en stigande stjärna som gillar en utmaning – och vi är väldigt villiga att ge henne en sådan. Bland hennes projekt finns bandet Different Cups, med ett flertal priser i bagaget.

Steven

– Supergitarristen Steven Kautzky Andersson är aktiv i progressiv, metall och alternativ rock, men har till och med fördjupat sig i folkmusik och världsmusik.

– En beatbox. Ja, vi har experimenterat med programmerade beats. Och varför inte?

Ett varierat gäng och olika stilar som vi kommer att dra ihop och peka i samma generella riktning.

Vi kommer även att ha med oss den nu ganska kända hjältegitarren (eller The Beast som Yngwie Malmsteen kallade det), byggt av min arbetsgivare, Sandvik. Den tredje gitarren som byggdes har sålts på auktion, men jag kommer att ta med nummer ett av de två prototyperna och låta Steven provaspela den. Den är aningen tung och halsen känns ovant, men ljudmässigt är den perfekt.

Jag har även bestämt mig för att bära mina indiska kläder igen. Huvudsakligen för att dom är trevligare att se på än svarta jeans, men också för att det påminner mig om 1967, hippies, the summer of love, flower-power och psykedelia. En tid då till och med pop-hits ofta hade något att säga (till skillnad från de flesta hits idag). Men i början av 1967 fanns både The Beatles (Strawberry Fields / Penny Lane) och Engelbert Humperdinck (Release Me) sida vid sida på hitlistan. Det var med andra ord inte bara rosor då.

Alone again or är det briljanta första spåret på Love’s 1967-album Forever changes. Det nådde inte mitt medvetande då – det var för obskyr för mig vid 14 års ålder och det fanns inga hits. Love stannade också hemma i San Francisco medan huvudkonkurrenterna, The Doors, turnerade världen och blev stora stjärnor. Lite synd var det, kan jag tycka.

Posted on

43. The Robots

Robban out for a stroll, earlier this morning.

In the 70’s, when I read Isaac Asimov’s I, Robot stories, I never thought I’d live to see the day when robots would become an everyday reality. Then yesterday afternoon I found myself standing in my garden for nearly 15 minutes just watching our grass-cutting robot (that we’ve unremarkably called Robban) doing its work. This is our fourth summer with the robot and I’m as fascinated now as I was in the spring of 2016 when we bought it. The robot saves me an incredible 6 – 8 hours of work A WEEK at this time of year. I’ve no idea how many hours work that saves me over the whole summer, but for sure more than 100. Brilliant! Robban cuts about 75 % of our lawns and the rest I do with an ordinary motor-powered lawnmower, which I walk around with 2 or 3 hours a week. I get a bit of exercise too, in other words.

A real robot, not a Dr. Who fake.

That sort of technology has been helping us for many years in industry, but only in later years close to us, in our homes. Asimov wrote perhaps 20 excellent short stories specifically about robots and I’ve read them all several times. Most of them were either in an industrial environment or in outer space, but a couple were even placed in a domestic situation: Robbie (1940) and Satisfaction Guaranteed (1951). Both stories are about a family member that develops an emotional attachment to a robot. “Robbie” is used as a child-minder which the child grows very attached to and in Satisfaction Guaranteed, “Tony” is used for general duties in the home and the wife falls in love. During the 1940’s Asimov formulated what he called “The three laws of robotics”, on which all the stories are based. They look like this:

  1. A robot may not injure a human being or, through inaction, allow a human being to come to harm.
  2. A robot must obey the orders given it by human beings except where such orders would conflict with the First Law.
  3. A robot must protect its own existence as long as such protection does not conflict with the First or Second Laws.

I’ve also been looking at other robot types on YouTube. Boston Dynamics are good at that and they’ve developed a bunch of humanoid robots, which are quite fantastic in a mobile way. They can do all sorts of manual work, walk, run, jump and lift things. But they lack what Asimov called the “positronic brain” and are limited in that way. We’re still a long way from Asimov’s 1940’s vision of the positronic robot.

Talking of I, Robot, the film of that name was bloody awful. I bought it on DVD when it came out and was very disappointed. Hollywood simply took the title and characters and wrote a standard sci-fi story, which had nothing to do with any of the smart stories Asimov wrote. I don’t remember Will Smith’s character in any of the original stories. If it was there, it only played a small part. The real hero of the books, robot-psychologist Dr. Susan Calvin (played by Bridget Moynahan) was transformed from a middle-aged, very intelligent scientist to a thirty-something helpless bimbo. Ridiculous. At the end of film, the credits state that the movie was “suggested by Isaac Asimov‘s book”. I think it would have been more honest to state “Isaac Asimov’s book was ignored”. I found it pathetic, though the film is probably OK if you haven’t read Asimov’s robot stories.

The Robots is a song by Kraftwerk from their album The Man Machine. I was always quite disturbed by the fact that Kraftwerk didn’t have many guitarists in the band (none), but I liked them anyway and even bought some of their records. The Man Machine is still a very listenable album and to prove it I enjoyed listening to the whole thing last night.

Posted on

43. The Robots

Robban tidigare idag.

På 70-talet, när jag läste Isaac Asimovs I, Robot historier, tänkte jag aldrig att jag skulle uppleva robotar som en vardaglig verklighet. Men igår eftermiddagen stod jag i trädgården i nästan 15 minuter och bara tittade på vår gräsklipparrobot (som vi har kallat Robban). Det här är fjärde sommaren med roboten och jag är lika fascinerad nu som våren 2016 när vi köpte den. Roboten sparar mig en otrolig 6 – 8 timmars arbete i veckan vid den här tiden på året. Jag har ingen aning om hur många timmars arbete den sparar mig över hela sommaren, men säkert mer än 100. Briljant! Robban klippar ca 75% av våra gräsmattor och resten gör jag med en vanlig motordriven gräsklippare, som jag kör 2 till 3 timmar i veckan. Jag får lite motion också, med andra ord.

En riktig robot, inte en Dr. Who fejk.

Robotteknologin har hjälpt oss i många år inom industrin, men bara på senare år nära oss, i våra hem. Asimov skrev kanske 20 utmärkta noveller om robotar och jag har läst dem alla flera gånger. De flesta av dem var antingen i en industriell miljö eller i yttre rymden, men ett par placerades till och med i hushållssituationer: Robbie (1940) och Satisfaction Guaranteed (1951). Båda berättelser handlar om en familjemedlem som utvecklar en känslomässig anknytning till en robot. “Robbie” används som barnpassare som barnet utvecklar känslor för och i Satisfaction Guaranteed, “Tony” används för allmänna hushållssysslor och frun blir kär. Under 40-talet formulerade Asimov vad han kallade “De tre lagarna i robotiken”, som alla berättelser grundar sig i. Så här ser lagarna ut:

  1. En robot får inte skada en människa eller, genom passivitet, låta en människa komma till skada.
  2. En robot måste lyda de order som ges av människor, utom när sådana order skulle strida mot första lagen.
  3. En robot måste skydda sin egen existens så länge som sådant skydd inte strider mot första eller andra lagar.

Jag har också tittat på andra robottyper på YouTube. Boston Dynamics är bra på att bygga såna och de har utvecklat flera människoliknande robotar, som är fantastiska på ett mobilt sätt. De kan utföra manuellt arbete, gå, springa, hoppa och lyfta saker. Men de saknar vad Asimov kallade den “positroniska” hjärnan. Nåt som liknar artificiell intelligens (AI). Vi är fortfarande långt ifrån Asimovs 40-tals vision av den positroniska roboten.

På tal om I, Robot, filmen med det namnet var rätt kass. Jag köpte den på DVD när den kom ut och blev otroligt besviken. Hollywood tog titeln och karaktärerna och skrev en standard sci-fi historia, som inte hade något att göra med någon av de smarta berättelserna Asimov skrev. Jag kommer heller inte ihåg Will Smiths karaktär i någon av de ursprungliga berättelserna. Den verkliga hjälten i historierna, robotpsykologen Dr. Susan Calvin (spelad av Bridget Moynahan) förvandlades från en medelålders, mycket intelligent forskare till en trettio-nånting hjälplös bimbo. Löjligt. I slutet av filmen står det att filmen var “föreslagen av Isaac Asimovs bok”. Det hade varit ärligare att säga “Isaac Asimovs bok ignorerades”. Jag tyckte det var patetiskt, men filmen är kanske OK om du inte har läst Asimovs robothistorier.

The Robots är en låt av Kraftwerk från deras album The Man Machine (1978). Jag stördes rätt mycket av att Kraftwerk inte hade många gitarrister i bandet (inga), men jag gillade dem ändå och
även köpte någon platta. The Man Machine är fortfarande skön att lyssna på och jag kollade på hela albumet igår för att säkerställa det.