Month: April 2019

Men On The Border were invited to play as guests when P-Floyd played Dalhalla two nights in the summer of 2016. For those that don’t know Dalhalla, it’s a fantastic 4000-seat amphitheater in the heart of the county of Dalarna, Sweden and close to the town of Rättvik and lake Siljan. For this concert, we were also very fortunate to have 10 great musicians from the Sandviken Symphony Orchestra with us on stage. The psychedelic faction.

In the afternoon before the first gig, we set up our equipment on our own special stage at the side of the main stage, did a sound check, then left to play an acoustic set, together with the orchestra. We had promised to play for the P-Floyd fans (Floydians) at their campsite, where we were also staying. The stage at the campsite was small, but big enough for all fifteen of us.

After we had played, we packed and prepared to drive back to Dalhalla. While we were packing it rained heavily, but that didn’t bother us as we had a roof over our heads. Getting back to Dalhalla bothered us though. It turned out that the heavy rain fell also on Dalhalla and our stage was not covered. All the equipment got soaked. Not just ours, but all the monitors and microphones too. Nothing was usable, and the first thing we were told was: “you can’t play this evening.”

What a disaster! Fifteen of us, plus friends, had travelled to Rättvik for nothing. Our amps and pedals had water dripping from them, as if they’d been dipped in the pool behind the stage. Everything had been taken to the sauna to dry out for at least 24 hours, but there was salvation at hand. We were offered a few microphones and a couple of monitors and could play acoustically. Of course, we grabbed that chance as we had played an acoustic gig just that afternoon and we were prepared. Miking up the orchestra was not a problem as none of their equipment was onstage when the rain fell. Two microphones on the drums were all that could be provided. But it was enough, and the gig went well.

The following afternoon we fetched our equipment from the sauna and I felt physically ill when I turned on my GT100 pedal. I had no back-up for the extensive programming I had made on it and if it didn’t work I was in deep shit. But to my great relief it was OK, and we could play the evening’s concert with electric instruments as planned. We had to play under smallish tents as naturally it poured with rain right up until minutes before we went on stage. Those were the tents we were supposed to set up the day before but didn’t.

And I still haven’t backed up my GT100. Some people just never learn.

Rain, The Beatles. A great song from 1966 and an early example of where they would go with psychedelia. This was the B-side of Paperback Writer, at least in the UK, though judging by the cover photo, it was an A-side in some countries.

Men On The Border var inbjudna att spela som gäster när P-Floyd spelade Dalhalla två kvällar på sommaren 2016. För dem som inte känner till Dalhalla är det en fantastisk 4000-sits amfiteater i hjärtat av Dalarnas län och nära till Rättvik och Siljan. För denna konsert var vi mycket glada att ha med 10 av våra vänner från Sandvikens Symfoniorkester med oss på scenen. Den psykedeliska fraktionen.

På eftermiddagen före den första spelningen ställde vi ut vår utrustning på den lilla scenen bredvid huvudscenen, gjorde en ljudkontroll och sedan stack vi för att göra en akustisk spelning tillsammans med orkestern. Vi hade lovat att spela för P-Floyd fansen (Floydianer) på campingplatsen, där vi också bodde. Scenen på dansbanan campingen var rätt liten, men alla 15 fick plats.

Efter spelningen packade vi ihop grejorna och beredde oss att köra tillbaka till Dalhalla. Medan vi packade regnade det tungt, men det störde oss inte särskilt. Vi hade ett tak över huvudet. Att komma tillbaka till Dalhalla störde oss dock. Det visade sig att det regnet också föll på Dalhalla och vår scen var inte täckt. All utrustning dränktes. Inklusive alla monitorer och mikrofoner. Ingenting var användbart, och vi fick veta att vi inte kunde spela.

Vilken katastrof! Femton musiker, plus vänner hade rest till Rättvik för ingenting. Det rann vatten från våra förstärkare och pedaler, som om de hade doppats i poolen bakom scenen. Allt lades i bastun för att torka ut i minst 24 timmar, men det fanns frälsning till hands. Vi erbjöds några mikrofoner och ett par monitorer och kunde spela akustiskt. Naturligtvis tog vi den chansen. Vi hade spelat akustiskt under eftermiddagen och var förberedda. Att micka upp orkestern var inte ett problem eftersom ingen av deras utrustning var på scen när regnet föll. Två mikrofoner på trummorna var allt som kunde tillhandahållas. Men det räckte, och spelningen gick bra. Det var läckert med en stor skärm bakom oss som visade våra videos under spelningen.

Följande eftermiddag hämtade vi vår utrustning från bastun och jag kände mig fysiskt sjuk innan jag tryckte på knappen på min GT100 pedal. Jag hade ingen säkerhetskopia av den omfattande programmering jag hade gjort och om det inte fungerade var jag i djup skit. Till min stora lättnad funkade pedalen, och vi kunde spela med elektriska instrument som planerat. Vi var tvungna att spela under tält eftersom det naturligtvis regnade ända fram till några minuter innan vi gick på scenen. Vi fick sopa vattnet från scenen med sopkvastar. Det var dessa tält som vi skulle sätta upp dagen före men gjorde det inte.

Och jag har fortfarande inte backat upp min GT100. Vissa lär sig aldrig.

Rain – The Beatles. En kanon låt från 1966 och B-sidan av Paperback Writer, i alla fall i UK. Paul McCartney utmärker sig och spelar en bas solo genom hela låten.