42. Echöes

Pünk Flöyd: Echöes.

Ljusdal is a small town about 200 km north of here (Kungsgården) and last December Men On The Border supported our good friends Pünk Flöyd on the release gig for their latest album, Echöes. December was a very cold month in Ljusdal. Odd and I got to the venue, The Glass House Rosehills in mid-afternoon and we already knew we were to play in a very large greenhouse but were not really prepared for the reality of -18°C outside and -10°C inside. There was a good-sized wood burning stove which almost glowed red and what looked like a mini jet-engine pumping heat into the room – heat which was quickly sucked out into the freezing air through the glass walls and roof. It was a bit worrying, but nobody else seemed concerned. Later they even brought out some smaller heaters which were great if you stood directly in front of them.

Håkan Nilsson to the left and Simon Ahlgren to the right at Rosehills.

During late afternoon and early evening, the temperature in the greenhouse gradually crept up above zero and was it almost warm by the time we got to play. Nobody in the audience took their coats off though, which says a lot. Stupidly I didn’t put mine on while later watching Pünk Flöyd and was basically a bit bloody cold the whole evening.

After the audience had gone home, we hung around playing songs just for the fun of it, before most of us headed back to drummer Håkan’s place for a bite to eat, a drink and a session in his basement studio. Together we recorded a seriously wicked version of Bowie’s Starman while sampling various exotic alcoholic beverages. Well, maybe it wasn’t the best version of that song I’ve ever heard, but it was a lot of fun to play. Göran had gone back to the hotel early, but Odd and I hung out with PF until 4 in the morning when we finally headed in the direction of central Ljusdal, about 2 kilometers away. We walked and froze the whole way as it was still -18°C. I don’t know why we didn’t take a taxi as that would have been a lot wiser. The outcome of that stroll was a week in bed with the worst cold I’ve had in years. But no regrets, it was a great weekend.

Samuel and Simon onstage at Rosehills.

Pünk Flöyd do covers of Pink Floyd songs, but they do them in their own humourous and extremely personal way. Like “The Wall” played in waltz time (the album is called “The Waltz”). They went down a storm at the Cambridge Corn Exchange in 2016 with Men On The Border. That was followed up in 2017 by a gig at the 1815 Union Bar and then the prestigious Cambridge Folk Festival in 2018. The film of that event shows a couple of thousand very enthusiastic new fans.

They are an entirely acoustic band and even Johan Barreby’s organ has a foot pump. For the Corn Exchange gig, it was not possible to ship the organ from Sweden, but Göran searched for an organ on sale locally in Cambridge and incredibly he found one. It was perfectly functional and cost only £30, about 400 SEK. As soon as the gig was over, an offer to buy the organ was made by one of the girls from Strawberry Switchblade who was in the audience. It was hilarious to see her, Texas Bob Juarez and various members of PF trying to get that heavy organ in the back of a car which was far too small for it at one in the morning. In the end the organ had to be left at the Corn Exchange and was apparently still there a year later.

Pünk Flöyd unfortunately don’t play so often and are spread out over half the country, but if you get the chance – see them! And if we get the chance, we’ll play with them again.

42. Echöes

Pünk Flöyd: Echöes.

Ljusdal är en liten stad ca 200 km norr om Kungsgården och i december i år spelade Men On The Border som förband till våra goda vänner Pünk Flöyd på release-partyn för deras senaste album, Echöes. December var en mycket kall månad i Ljusdal. Odd och jag kom till platsen, Glashuset Rosehills på eftermiddagen och vi visste redan att vi skulle spela i ett mycket stort växthus men var inte riktigt beredda på verkligheten på -18°C utanför och -10°C inuti. Det fanns en stor vedspis som nästan glödde rött och vad som såg ut som en mini-jetmotor som pumpade värmen in i rummet – värme som snabbt sögs ut i den kalla luften genom glasväggarna och taket. Det var lite oroande, men ingen annan verkade orolig. Senare togs det ut några mindre elektriska värmare som funkade bra om man stod direkt framför dem.

Till vänster: Håkan Nilsson, till höger: Simon Ahlgren, på Rosehills.

Under sen eftermiddag och tidig kväll kröp temperaturen i växthuset gradvis upp över noll och det var nästan varmt när det var dags för oss att spela. Ingen i publiken tog ytterkläderna av sig, vilket säger en hel del om läget. Dumt nog satte jag inte på mig mina när jag senare kollade på Pünk Flöyd och kände mig aningen kall hela kvällen.

Efter publiken hade gått hem hängde vi kvar någon timme och spelade för skojs skull, innan de flesta av oss gick hem till trummisen Håkan för en bit mat, nåt att dricka och en session i hans källarstudio. Tillsammans spelade vi in en grym version av Bowies Starman medan vi samplade olika exotiska alkoholhaltiga drycker. Tja, kanske var det inte den bästa versionen av den låten jag någonsin har hört, men det var väldigt kul att spela. Göran hade gått tillbaka till hotellet tidigt, men Odd och jag hängde med PF fram till 4 på morgonen när vi till slut gick i riktning mot centrala Ljusdal, ca 2 kilometer bort. Vi frös förstås hela vägen eftersom det fortfarande var -18°C. Det hade varit klokare att ta en taxi. Resultatet av den promenaden var en vecka i sängen med den värsta förkylning jag haft i många år. Men jag ångrar ingenting, det var en fantastisk helg.

Samuel och Simon på scen, Rosehills.

Pünk Flöyd gör covers av Pink Floyd-låtar, men de gör dem på sin egen humoristiska och extremt personliga sätt. Liksom “The Wall” spelat i valstakt (och albumet heter ”The Waltz”). Det gick hem mycket bra på Cambridge Corn Exchange i 2016, följdes upp i 2017 av en konsert på 1815 Union Bar och igen på prestigefyllda Cambridge Folk Festival, 2018. Filmen från den konserten visar ett par tusen mycket entusiastiska nya fans.

Det är ett helt akustiskt band och även Johan Barrebys orgel har en fotpump. För Corn Exchange-konserten med MOTB var det inte möjligt att skicka orgeln från Sverige, men Göran letade efter en till salu lokalt i Cambridge och otroligt nog fann han en. Den var helt funktionell och kostade bara £30, ca 400 SEK. Så snart konserten var över, en av tjejerna från Strawberry Switchblade, som fanns i publiken, ville köpa den. Det var riktigt kul att se henne, Texas Bob Juarez och några medlemmar av PF försöka få den tunga orgeln i skuffen på en bil som var alldeles för liten, klockan ett på morgonen. Till slut blev orgeln kvar på Corn Exchange och var tydligen fortfarande där ett år senare.

Pünk Flöyd spelar tyvärr inte så ofta och är utspridda över halva landet, men om du får chansen – se dem! Och om vi får chansen, spelar vi med dem igen.

41. Time is Tight

Time is Tight.

Fyra album på 26 år och hittills har A Padded Room inte spelat live en enda gång. Men nu blir det ändring på det. Vi har blivit inbjudna att spela på den årliga Drömfesten i Sandviken i augusti och planen är att spela hela det senaste albumet. Om vi får. Tiden är alltid ett problem vid festivaler och de brukar begränsa antalet minuter på scenen, så risken är rätt stor att vi kommer att kastas av efter typ 30 minuter. Men vi får se hur det går.

Jag vet inte riktigt varför vi aldrig tänkt på att spela ute, men från början i 1993 var A Padded Room tänkt som ett studioprojekt. Vi har inte haft ett band heller – bara Herbie och jag. Vad som ändrats den här gången är att Björn (trummor) har varit med i hela inspelningsprocessen och låtarna är alla spelbara utan att behöva en symfoniorkester eller ett gäng tangentbord. Å andra sidan finns piano eller orgel på de flesta spåren på albumet och Bertil Fält har gått med på att spela piano med oss. Han kanske även kan tänka sig lägga till lite saxofon här och där. Niclas Carron kommer att gästa på gitarr och bakgrundssång, så vi borde kunna få med det mesta. Vi jobbar redan individuellt på låtarna och jag ser väldigt mycket fram emot både rep och spelningen.

Sommaren ’69 åkte jag på en campingsemester med tre skolvänner, Paul, Tony och Keith, till Great Yarmouth där vi bodde i en hyrd husvagn i två veckor. Vi var 16 år (Paul 17), men som alltid lyckades vi komma in på lokala pubar för en pint. Men ingen av oss drack mycket under de två veckorna. Vi hade en ganska mogen inställning till alkohol redan då. Men drack vi för mycket, skulle vi ändå ha kastats ut snabbt från pubarna.

För mig var det två låtar som lyste starkt när vi var i Great Yarmouth: Time is Tight med Booker T. and the MGs och Stevie Wonder’s My Cherie Amour. Båda släppt 1969. Första veckan träffade jag också Joy, en fin tjej från Barnsley i Yorkshire, som också var där på semester med sina vänner. Och jag gjorde av med merparten av mina semesterpengar på henne och var pank andra veckan. Mina kompisar hade liknande erfarenheter, och andra veckan i husvagnen spelade vi kort på nätterna och sov på dagarna för att spara pengar. Mot slutet av andra veckan blev mat också ett problem. Vi hamnade på en billig kost av vita bönor, bröd, smör och te. Vi var alla mycket smala då.

41. Time is Tight

Time is Tight.

Four albums in 26 years and so far, not a single live gig has been forthcoming from A Padded Room. But things are about to change. We’ve been asked to play at the annual Drömfesten in Sandviken in August and the plan is to play the whole of the latest album. If they let us. But time is always an issue at festivals and they usually restrict the number of minutes onstage, so the risk is that we’ll be thrown off after 30 minutes. But we’ll see how it goes.  

I don’t really know why we’ve never thought of playing live, but right from the start in 1993 this was a studio project. Also, we’ve not had a band – just Herbie and myself. What’s changed this time is that Björn (drums) has been involved in the whole recording process and the songs are all playable without the need of a symphony orchestra or a bank of keyboards. On the other hand, there’s a piano or organ on most tracks on the album and Bertil Fält has agreed to play piano with us. He might also be persuaded to add a little sax here and there. Niclas Carron is guesting on guitar and backing vocals, so we won’t need to skip anything at all. We’re already working individually on the songs and I’m seriously looking forward to both the band rehearsals and the gig.

Great Yarmouth. Why did we go to Great Yarmouth?

Time is Tight is an instrumental from Booker T. and MGs, released in 1969. That summer of ’69 I went on a camping holiday with three schoolfriends, Paul, Tony and Keith, to Great Yarmouth, where we lived in a rented caravan for two weeks. We were 16 (Paul 17), but as always, we managed to get away with visiting local pubs for a pint. But none of us drank much during those two weeks. We had quite a mature attitude to alcohol even at that early age. If we drank too much, we would anyway have been quickly thrown out.  

For me, two songs stood out in a big way in Great Yarmouth: Tight is Tight with Booker T. and Stevie Wonder’s My Cherie Amour. During the first week I also met Joy, a nice girl from Barnsley in Yorkshire, who was also on holiday there with friends. And I spent most of my holiday money on her and was broke the second week. The others had similar experiences, and our second week in the caravan was spent playing cards at night and sleeping during the day to save money. Towards the end of the second week, food also became a problem. We ended up on a cheap diet of baked beans, bread, butter and tea. We were all very thin back then.

40. Lucy

Smash-proof gitarren på scenen i Miami.

Under de senaste månaderna har jag tillbringat mycket tid på jobbet på det smash-proof gitarr filmprojektet. Detta har nog varit det roligaste projektet jag någonsin har arbetat med, inte minst för att jag varit en gitarrnörd under det mesta av mitt liv. Jag har inte bidragit någonting till själva gitarrkonstruktionen men jag har varit en del av projektgruppen från början. Och av en slump fick jag vara med i filmen när en av ingenjörerna inte kunde vara med i Miami för finalen, där Yngwie Malmsteen spelade och försökte krossa gitarren. Den mest chockerande delen av att se det var hur han verkligen försökte krossa den. Särskilt när han kastade den 3 meter upp i luften och låt det falla till scenen, huvudet först. Om någon del kunde gå sönder skulle det vara den relativt svaga punkten. Vi var ändå lättade när det inte bröt.

Yngwie på The Hit Factory studion i Miami.

Dagen efter konsertscenerna filmades, intervjuades Yngwie på The Hit Factory i Miami och att jag släpptes lös där var riktigt kul. Väggarna är täckta med guldskivor för ikoniska inspelningar som gjorts där, inklusive Hotel California, Rumours och album av REM, Rod Stewart, och många, många fler. Hit Factory (eller Criteria Studios som det egentligen heter) var också hemvist för Bee Gees och de spelade in de flesta av sina album från 70-talet och framåt där, eftersom dom bodde inte långt därifrån. Saturday Night Fever förstås.

Hela idén för filmen presenterades av vår kreativa byrå vid det första projektmötet och presentationen innehöll bilder av Pete Townsend, Jimi Hendrix, Matt Bellamy (Muse) och andra kända gitarrkrossare för att illustrera idén. Någon vecka senare kontaktades Andy Holt på Drewman Guitars i Storbritannien och han gick med på att göra design och CAD-ritningar. Drewman bygger gitarrer i aluminium, så Andy hade med sig mycket erfarenhet av metallgitarrer. Då var det ”bara” för ingenjörerna att bygga den. Jag såg mycket av den dagliga korrespondensen mellan ingenjörerna och Andy, men jag var inte alls involverad i de tekniska diskussionerna. Inte en av mina styrkor.

John Lennon muren i Prague.

Folk är i allmänhet väldigt intresserade av gitarren och i förra veckan besökte jag Stockholms universitet för att spela och berätta kort om gitarren för några hundra studenter. Jag var på scen med Frances Arnold (Nobelpristagare för kemi i 2018) och Donald Johansson, paleoantropologen, som fann den 3,2 miljoner åriga mumifierade benrester av en kvinna i Etiopien 1974: “Lucy”. På förslag av en av arrangörerna spelade jag introt till John Lennons Lucy In The Sky With Diamonds, från Beatles’ Sgt. Pepper album. Det var en perfekt introduktion för Donald att berätta om hur Lucy fick sitt namn från den låten. Och Frances spelade en kort klassisk bit på gitarr (med drop-D!). I slutet av sessionen hade jag en kö på 30 eller 40 studenter och andra som ville hålla i gitarren, prata om den och ta bilder. Det var roligt, men väntetiden mellan att sätta upp och testa min förstärkare och slutligen spela för en publik var en lång 4 timmar.

Hotel California – en av 100-tals guldskivor på väggarna på The Hit Factory i Miami.

De Let’s Create smash-proof gitarrfilmer har setts av cirka 35 miljoner människor runt om i världen hittills, i olika medier. Ganska fantastiskt, men människor gillar uppenbarligen fortfarande gitarrer. Det kreativa teamet bakom filmen (från Forsman & Bodenfors i Göteborg) gjorde också Van Damme Volvo epic-split -filmen. Så det var ingen stor överraskning att de gjorde ett par mycket bra filmer för oss också.

40. Lucy

The smash-proof guitar taken shortly after filming at the Revolution club.

In the last few months I’ve spent loads of time at work on the smash-proof guitar film project. This has probably been the most fun project I’ve ever worked on, not least because I’ve been such a guitar nerd for most of my life. I’ve not contributed anything at all to the construction of the guitar, but I have been part of the project group from the start. And by chance I ended up being in the film because one of the engineers couldn’t make it to Miami for the finale, where Yngwie Malmsteen played and tried to smash the guitar. The most shocking part of seeing that was how very hard he tried to break it. Especially when he threw it 3 meters into the air and let it drop onto the stage, headstock first. If any part was going to break it was going to be that relatively weak point. We were anyway relieved when it didn’t break.

Yngwie with film director Mackan Svanberg at The Hit Factory.

On the day following the in-concert scenes, Yngwie was interviewed at The Hit Factory in Miami and me being let loose in that studio was a real treat. The walls are covered with gold records for iconic recordings made there, including Hotel California, Rumours and albums by REM, Rod Stewart and many, many others. The Hit Factory (or Criteria Studios as it’s really called) was also home turf for the Bee Gees and they recorded most of their stuff from the 70s and onwards there, being Florida residents. Including Saturday Night Fever of course.

The entire idea for the film was presented by our creative bureau at the first project meeting and the presentation included photos of Pete Townsend, Jimi Hendrix, Matt Bellamy (Muse) and other famous guitar-smashers, to illustrate the idea. Some time after that Andy Holt of Drewman Guitars in the UK was contacted and he agreed to do the designing and CAD drawings. Drewman build guitars in aluminium, so Andy brought plenty of experience of metal guitars with him. Then it was all down to the engineers to build it. I saw a lot of the daily correspondence between the engineers and Andy, but I was not at all involved in the technical discussions. Not one of my strengths.

The “John Lennon wall” in Prague.

People are generally very interested in the guitar and last week I visited Stockholm’s University to play and briefly talk about the guitar for a few hundred students. I was onstage with Frances Arnold (Nobel prize-winner for Chemistry in 2018), and Donald Johansson, the paleoanthropologist who found the 3.2 million-year-old mummified remains of a woman in Ethiopia in 1974: “Lucy”. At the suggestion of one of the organizers I played the intro to John Lennon’s Lucy in the sky with diamonds, from the Beatles’ Sgt. Pepper album. That was a perfect introduction for Donald to tell the story of how Lucy got her name from that song. And Frances played a short classical piece on the guitar (with a drop-D!). At the end of the session, I had a queue of 30 or 40 students and others who wanted to hold the guitar, talk about it and take photos. That was fun, though the wait between setting up and testing my amp and finally playing for an audience was a long 4 hours.

Hotel California, one of 100s of gold records on the walls of The Hit Factory in Miami.

The Let’s Create smash-proof guitar films have apparently been seen by about 35 million people around the world so far, in various media. Quite amazing really, but people obviously still like guitars. The creative team behind the film (from Forsman & Bodenfors in Gothenburg) also made the “Van Damme Volvo epic-split” film. So, it was no great surprise that they made a couple of very good films for us too.

39. Two pints of lager and a packet of crisps please

Det var en bra vecka i Storbritannien. Tre roliga spelningar med Lasse, Jonny och Ced i Mary Maple, två av dem som förband till The Smiths hyllningsband The Joneses i Camden och Ramsgate. Därefter vandrade jag några dagar runt i London och Brighton med Niclas Carron och hälsade på gamla vänner och familj. Vi spenderade ganska mycket tid på gitarrgatan Denmark Street och provade några, mestadels Fenders. Men när du har sett hundra eller så som ser likadana ut kan det bli lite tradigt. Jag provade en vacker vit Parker “The Fly” från 2003, som var tillräckligt annorlunda för att väcka min uppmärksamhet. Hade jag haft plats hemma och massor av pengar så kanske jag hade köpt den. Men ärligt talat jag har tillräckligt med gitarrer.

Massor av gitarrer på GAK Centre, men kanske Brightons fulaste byggnad.

Musikinstrumentbutiken GAK (Guitar, Amp and Keyboard Centre) i Brighton har ett otroligt lager av gitarrer. Det måste ha varit 1000 nya instrument som hängde på väggarna där. (Räknade inte men det känns inte som en överdrift). Jag har svårt att se att det kan finnas en marknad för så många och dyra gitarrer i Brighton, men firman fungerar förmodligen som distributör för butiker i andra delar av landet. Vi kände oss inte tillräckligt bekväma för att prova några gitarrer där och brydde oss inte om att gå på keyboardsektionen. Att titta på tangentbord är för mig ungefär lika intressant som att titta på skruvmejslar.

Öl- och kisspaus i Hampstead. Med Niclas.

Pubarna i London gör ofta sig själva en björntjänst när de inte håller sina toaletter rena. Vi besökte flera pubar – ingen överraskning – eftersom vi var både törstiga och behövde kissa. Några var OK, men alltför många toaletter i “fina” pubar stank av piss och såg ut som om de inte hade städats på en månad. Eller så var de trasiga. Och det handlar om platser som besöks av många turister, vilket inte ger ett särskilt bra intryck. Det är nog dags att göra något åt det. Jag vet att många män, särskilt efter några pints, inte siktar så rakt och pissar på golvet. Men det gör det bara ännu viktigare att städa upp det och det är tydligen inte en prioritet för alla pubar.

Oftast är kontanter inte kung i London, men de kan vara det när du minst anar det. Som vår sista frukost i ett lokalt Paddington-café. Och det upptäckte vi efter att vi hade ätit och Niclas försökte betala. Han var tvungen att gå till en bankomat för att ta ut lite pengar och det var rejält dyrt, med bankavgifter och en dålig växelkurs. Frågan är varför kaféet inte tar kort. Tja, möjligen för att en del av intäkterna inte registreras. Eller är jag bara cynisk?

Two pints of lager and a packet of crisps please är en låt av UK punkband Splodgenessabounds. Den var kul en stund när den kom, men är inte riktigt min kopp te. Titeln passade bra till bloggen däremot.

39. Two pints of lager and a packet of crisps please

Very wordy sign from the Oak Hotel in Ramsgate. Almost a bit Fawlty. Comfortable hotel though.

I had a great week in the UK. Three fun gigs with Lasse, Jonny and Ced in Mary Maple, two of them supporting The Smiths tribute band The Joneses in Camden and Ramsgate. Then I had a few days wandering around London and Brighton with Niclas Carron, seeing old friends and family. We spent quite a lot of time looking at guitars on Denmark Street and tried out a few, mostly Fenders. Though when you’ve seen a hundred or so that look more or less the same, that can become slightly boring. I tried a beautiful white Parker “The Fly” from 2003, which was different enough from all the others to attract my attention. If I had the space at home and loads of money, I might have bought it. But Frankly, Mr Shankley, I have enough guitars.

An amazing selection of guitars at GAK, but possibly the ugliest building in Brighton.

Musical instrument shop GAK (Guitar, Amp and Keyboard Centre) in Brighton has an incredible stock of guitars. There must have been 1000 new instruments hanging on the walls there. I didn’t count them but that doesn’t feel like an exaggeration. I can’t see how there’s a market for that many expensive guitars in Brighton, but I suppose they’re a distributor for shops in other parts of the country. We didn’t feel comfortable enough to try out any guitars and didn’t bother visiting the keyboards section. For me looking at keyboards is about as interesting as window shopping for screwdrivers.

Drink and a pee in Hamstead. With Niclas.

The pubs in London very often do themselves a disservice when they don’t keep their toilets clean. We visited several pubs – no surprises there – usually because we were both thirsty and needed to take a pee. Some were OK, but far too many toilets in “nice” pubs stank of piss and looked as if they hadn’t been cleaned for a month. Or they were broken. And these are places which are visited by hordes of tourists, which doesn’t leave a great impression. It really is time to do something about that. I know that many men, especially after a few pints, don’t aim well and piss on the floor. But that just makes it even more important to clean it up and that is obviously not a priority for all pubs.  

Mostly, cash is not king in London, but it can be when you least expect it. Like our last breakfast in a local Paddington café. This we discovered after we’d eaten and Niclas tried to pay. He had to go to an ATM to get some cash and it was very expensive, with bank charges and a bad exchange rate. Then there’s the question of why the café doesn’t take a card. Well, maybe some percentage of the takings isn’t registered. Or am I just being cynical?

Two pints of lager and a packet of crisps please is a song by UK punk band Splodgenessabounds. It was fun for a while when it came out, but is not really my cup of tea. Suitable title for this blog though.