Förutom att jag inte var tillräckligt nära tjejer i tonåren, var det även ”klassfrågan” som störde mig en del. Den är lite speciell i Storbritannien och det påverkade min vardag på många sätt. Och har något förändrats? Både ja och nej. Livet har förändrats så mycket under de senaste 40 åren att de klasser som existerade då har för det mesta försvunnit. De har i några fall ersatts av andra, nya klasser.
Det finns nu uppenbarligen sju olika sociala klasser i Storbritannien och ekonomiska, sociala och kulturella kapital har undersökts. Från topp till botten:
- Rika eliten. En liten, privilegierad grupp. De super-rika.
- Etablerade medelklassen. Den näst rikaste.
- Teknisk medelklass. Liten, ny, välmående klass. Socialt isolerade.
- Nya välbärgade arbetare. Socialt och kulturellt aktiva. Medelekonomi.
- Traditionell arbetarklass. Lågt poäng på alla tre kapitalen. Rimligt höga husvärden. Genomsnittlig ålder 66 år.
- Framväxande servicearbetare. En ny, ung, urban grupp. Relativt fattiga men hög social och kulturell huvudstad.
- Osäkert proletariat. Den fattigaste, mest berövade klassen. Varje dag är en kamp för att överleva.
De nya klasserna är resultatet av en alltmer ojämn nation enligt forskarna. Ovanstående är från en bok, Social class in the 21st Century (2015). *
Min familj var arbetarklass och förutom en farbror eller två, inte välutbildade. För det mesta jobbade man med manuellt arbete av något slag. Som båda mina föräldrar. Åtminstone när jag var ung. Att utbildad sig var ett sätt att klättra ut ur den gropen. Så det var vad mina föräldrar önskade för oss tre barn. Jag motsatte mig utbildning men min bror och syster omfamnade det och det gick bra för dem. Från en ålder av fyra och tills jag flyttade hemifrån vid 18 år bodde vi i ett kvävande litet radhus. De sista åren jag var där, delade min bror och jag ett litet sovrum, min syster hade ett litet sovrum för sig själv och mina föräldrar sov i vardagsrummet på en bäddsoffa.
Att gå till “grammarskolan” från elva års ålder introducerade mig till människor från en annan social klass som jag annars aldrig skulle ha träffat. Min bästa vän Pauls far var läkare och chef för ett geriatriskt sjukhus. När vi var tillsammans var det alltid i deras lägenhet, aldrig i vårt lilla radhus. Jag tror att våra föräldrar träffades en gång, för en drink en söndag middag. Men vad pratade de om? Cigaretter? Öl? Gamla människor?
I mina sena tonår träffade jag Nigel när vi arbetade tillsammans en sommar. Han var en trummis och vi startade ett band (mitt första). Hans föräldrar var båda musiker, mor en violinlärare och far en violinist i London Symphony Orchestra. Nigel, en professionell musiker själv sedan tonåren, introducerade mig till många andra vältaliga musiker. Det var en ny värld och ofta obekväm. Jag kände mig alltid något underlägsen. Amerikanska gitarristen Glenn, som jag träffade genom en av Nigels vänner, bjöd mig på middag hemma hos sig i Kensington. En av de dyraste stadsdelarna i London. Glenns far arbetade på den amerikanska ambassaden på Grosvenor Square. Självklart var dom mycket vänliga och naturligtvis fanns det ingen gemensam grund mellan hans föräldrar och mig. De skar upp köttet i små bitar och åt det med en gaffel i sina högra händer. Vad var det här? Djävulen levde och bodde i Kensington!
- Social Class in the 21st Century (2015). Av Mike Savage, Niall Cunningham, Fiona Divine, Sam Friedman, Daniel Laurison, Lisa Mckenzie, Andrew Miles, Helene Snee and Paul Wakeling.