Drömfesten, 23rd August, 6.30 pm. Don’t miss this!
Drömfesten 2019 is this week in Sandviken and on Friday 23 August, at 6.30 pm, the first band on stage is A Padded Room. This is very special for us as it’s the first time ever we’ll be playing live under that name, despite having made four albums since 1993. A Padded Room has always been a studio project, but when Drömfesten general Per Almén asked if we were interested in playing live, the answer was “absolutely yes!” All we needed was for someone to ask.
We’ll be playing the whole album which we released almost exactly a year ago and this will be the first time that any of these songs are played live on stage. Herbie, Björn and I will also have support onstage from Bertil Fält on piano/organ and Niclas Carron on guitar.
This year’s Drömfesten looks like being a lot of fun and apparently ticket sales are going well. Friday evening starts with A Padded Room and continues with good-guy Chris Kläfford, Among Lynx and Louisiana Avenue. Saturday includes Kingsgarden, Anton Swedlunds Indianer, Lasse Lindbom and also Thomas Di Leva and I’ll definitely be there for that. No doubt it’ll be packed both evenings.
Friday on my mind is a song by Australian band the Easybeats, led by producers/songwriters Harry Vanda and George Young. When the Easybeats finally gave up, Vanda and Young started Flash and the Pan, and they had a lot of success with that, at least in Sweden. George Young’s brothers, Angus and Malcolm, had started another band a few years earlier: AC/DC, which was also… quite successful. Friday on my mind was one of a few singles I bought in late 1966. The others were the Beatles’ Penny Lane/Strawberry Fields Forever and the Beach Boys Good Vibrations. The two best singles ever? Well, I think so anyway.
Drömfesten i Sandviken börjar på torsdag den här veckan. Och på fredag kväll, den 23 augusti kl.18.30, är första band på scenen A Padded Room. Det här är lite speciellt för att det är första gången någonsin att vi spelar live under det namnet, trots att vi har producerat fyra album sedan 1993. I princip har A Padded Room alltid varit ett studioprojekt, men när Drömfestengeneralen Per Almén i våras frågade om vi hade lust att spela var det inget snack. Självklart ja! Allt som behövdes var att någon frågade.
Vi kommer att spela hela albumet som vi släppte för snart ett år sen och det är livepremiär för samtliga låtar. Herbie, Björn och jag kommer att ha förstärkning av Bertil Fält på piano/orgel och Niclas Carron på gitarr. Och det känns tryggt.
Annars ser årets Drömfest ut att vara en väldigt rolig sådan och tydligen går biljettförsäljningen bra. Fredag kväll bjuder på A Padded Room, den gode Chris Kläfford, Among Lynx och Louisiana Avenue. På lördag kväll kommer Anton Swedlunds Indianer, Kingsgarden, Lasse Lindbom och även Thomas Di Leva. Det blir säkert fullsatt båda kvällarna och det tänker jag inte missa.
Friday on my mind.
Friday on my mind är en låt med the Easybeats, från Sydney, Australien. Harry Vanda och George Young startade Flash and the Pan när the Easybeats gav upp och lyckades bra med det bandet, framförallt i Sverige. George Youngs bröder, Angus och Malcolm, startade AC/DC och hade även dom hyfsat med framgång. Friday on my mind var en av flera singlar som jag köpte i slutet av 1966. Dom andra givna köpen var the Beatles Penny Lane/Strawberry Fields Forever och the Beach Boys Good Vibrations. Dom två bästa singlarna någonsin? Enligt mig i alla fall.
Ye Olde Swiss Cottage med den extremt fula Odeon IMAX biografen bakom.
Under några år brukade Paul skulle hämta mig i East Finchley några kvällar i veckan och vi åkte till en pub någonstans för att träffa vänner. Ibland började vi på The Beehive i Edgware, sedan åkte vi längs Edgware Road mot centrala London för att hamna på vårt favoritvattenhål, The Swiss Cottage på Finchley Road. Där tillbringade vi vanligtvis resten av kvällen med folk från hela Europa. Huvudbaren vid The Swiss Cottage var alltid full av unga människor, alltid mycket högljutt och musiken var alltid bra. Vi fick lära känna många människor där och många var från Sverige. Mina besök på The Swiss visade sig vara livsförändrande och delvis orsaken till att jag har bott i Sverige sedan 1977.
En kväll körde vi till The Beehive och Paul och jag hade en motorcykelkompis med oss: Simon W. Simon var på sin 500cc Yamaha och Paul och jag var i beachbuggyn. Efter en timme på The Beehive bestämde vi oss för att sticka till The Swiss, en sträcka på ca 10 km, och Simon frågade om jag ville åka med honom på sin motorcykel. Jag hade aldrig åkt bakpå en motorcykel förut, så jag svarade “javisst!” Men innan vi ens hade lämnat pubens förgård hade Simon gjort en wheely med mig bakpå som oroade mig an aning, fast lite kul var det också. Trots den början fegade jag inte ur och vi åkte längs Edgware Road med Simon och jag framför och Paul bakom oss i buggyn.
Chris Spedding spelar Motor Bikin’ på Top of the Pops, 1975.
Trafiken var ganska lätt eftersom det var ca 9 på kvällen. Det gick ganska fort och Simon körde om alla på vägen. När vi närmade oss North Circular, den enda vägen som kretsade hela London vid den tiden, uppmanade den långa nedåtgående lutningen Simon att öppna gasen lite till. Jag vet inte exakt hur fort vi åkte, men det var nog ca 100 km/h. I stället för att ta sig förbi bilen framför oss bromsade han plötsligt och bakdäcket skrek. Bilen han hade tänkt köra om var en polisbil. Han märkte detta aningen för sent och innan vi kunde sakta ner tillräckligt för att undvika det, körde vi på bilen bakifrån.
Stöten blev inte alls hård. Ingen skada på motorcykeln eller på bilen och vi hade en jäkla tur. Om han hade bromsat bara några sekunder senare skulle vi säkert ha kastats över bilens tak när vi slog i. Vi stannade, och Paul parkerade bakom oss men kom inte ut. Vi klev av cykeln och väntade på de två poliser som hade klättrat ut ur bilen. De gick i en lugn takt tillbaka till där vi stod och frågade oss vad i helvete vi trodde att vi höll på med. Simon bad om ursäkt och svarade att han hade kört lite snabbare än polisbilen men ändrade sig med att köra om när han såg vem det var. De hade uppenbarligen inte sett hur snabbt vi hade kört ikapp dem bakifrån, vilket också var stor tur. En mycket kort tid senare släppte de oss med endast en varning att ta det lugnt!
En Bond Bug
När det gäller att åka bakpå en motorcykel räckte det för mig. Jag hoppade in i Pauls buggy och åkte aldrig på Simons motorcykel igen. Eller någon annans motorcykel för den delen. Ett år senare åkte Simon av motorcykeln i regnet och bröt några ben i kroppen. När han hade återhämtat sig sålde han motorcykeln och köpte istället en trehjulig Bond Bug. Och självklart var jag inte det minsta intresserad av att ta en tur med Simon i den.
Chris Spedding
Motor Bikin’ var en hit för den underskattade brittiska gitarristen Chris Spedding, 1975. Sedan dess har han släppt flera album under eget namn och spelat gitarr med ett stort antal artister. Bara för att nämna några: Sex Pistols, Sir Paul, Elton John, Art Garfunkel och ganska nyligen Roxy Music och Brian Ferry.
Ye Olde Swiss Cottage with the seriously ugly Odeon IMAX cinema just visible behind it.
For a few years our modus operandi was for Paul to pick me up in East Finchley a few evenings a week and we’d drive to a pub somewhere to meet up with friends. Sometimes we would start at The Beehive in Edgware, then head down the Edgware Road towards central London and end up at our favourite watering hole, The Swiss Cottage on Finchley Road. There we’d spend the rest of the evening in the company of people from all over Europe. The main bar at the Swiss Cottage was always full of young people, always very loud and the music was always good. We got to know a lot of people there and many of them were from Sweden. My visits to The Swiss turned out to be life-changing and in part the reason I’ve lived in Sweden since 1977.
One evening we drove to the Beehive and Paul and I had a biker mate with us: Simon W. Simon was on his 500cc Yamaha and Paul and I were in the beach buggy. After an hour at the Beehive, we decided to head for the Swiss, about 10 km away and Simon asked if I’d like to ride with him on his bike. I’d never ridden on the back of a motorbike before, so I said “of course!” But before we’d even left the forecourt of the pub Simon had a done a wheely and nearly thrown me off, which worried me slightly. Though admittedly it was quite fun too. Despite that scary start I didn’t chicken out and we headed down the Edgware Road with Simon and me in front and Paul behind us in the buggy.
Chris Spedding playing Motor Bikin’ on Top of the Pops, 1975.
Traffic was quite light as it was about 9 in the evening. We made good time and Simon overtook all the cars that we encountered on the way. As we approached the North Circular, the only road that circled the whole of London at that time, the long downward slope encouraged Simon to open the throttle just a little more. I’ve no idea how fast we were going, but it was probably around 100 km/h. Instead of overtaking the car in front of us he suddenly slammed on the brakes and the back tire screamed. It turned out that the car he had planned to overtake was a police vehicle. He noticed this just a little too late and before we could slow down enough to avoid it, we ran into the back of it.
The bump we felt was in fact only a small one. There was no damage to the bike or the car and we were incredibly lucky. If he had braked just a few seconds later, we would have been thrown over the top of the car when we hit it. We stopped, and Paul parked behind us but stayed in the buggy. We got off the bike and waited for the two police officers who had climbed out of their car. They walked at a leisurely pace back to where we were standing and calmly asked us what the hell we thought we were doing. Simon apologized and replied that he had been driving just a little faster than the police car but changed his mind about overtaking when he saw who it was. They obviously hadn’t seen the speed with which we had approached them from behind, which was a major piece of luck too. And in a very short space of time they let us go with just a warning to take it easy!
A Bond Bug. I think they were always orange.
As far as riding on the back of a motorbike was concerned, that was it for me. I jumped into Paul’s buggy and never rode on Simon’s bike again. Or anybody else’s bike for that matter. A year or so later Simon slid on a manhole cover in wet weather, came off his bike and broke a few bones. When he had recovered he sold the bike and took to riding around in a three-wheeler Bond Bug. And obviously I was not even mildly interested in taking a ride with Simon in that.
Chris Spedding
Motor Bikin’ was a hit for underrated British guitarist Chris Spedding in 1975. Since then, as well as releasing several albums under his own name, he has played guitar with a large number of other artists. Just to name a few: the Sex Pistols, Sir Paul, Elton John, Art Garfunkel and fairly recently he toured with Roxy Music and Brian Ferry.
In the 70’s, when I read Isaac Asimov’s I, Robot stories, I never thought I’d live to see the day when robots would become an everyday reality. Then yesterday afternoon I found myself standing in my garden for nearly 15 minutes just watching our grass-cutting robot (that we’ve unremarkably called Robban) doing its work. This is our fourth summer with the robot and I’m as fascinated now as I was in the spring of 2016 when we bought it. The robot saves me an incredible 6 – 8 hours of work A WEEK at this time of year. I’ve no idea how many hours work that saves me over the whole summer, but for sure more than 100. Brilliant! Robban cuts about 75 % of our lawns and the rest I do with an ordinary motor-powered lawnmower, which I walk around with 2 or 3 hours a week. I get a bit of exercise too, in other words.
A real robot, not a Dr. Who fake.
That sort of technology has been helping us for many years in industry, but only in later years close to us, in our homes. Asimov wrote perhaps 20 excellent short stories specifically about robots and I’ve read them all several times. Most of them were either in an industrial environment or in outer space, but a couple were even placed in a domestic situation: Robbie (1940) and Satisfaction Guaranteed (1951). Both stories are about a family member that develops an emotional attachment to a robot. “Robbie” is used as a child-minder which the child grows very attached to and in Satisfaction Guaranteed, “Tony” is used for general duties in the home and the wife falls in love. During the 1940’s Asimov formulated what he called “The three laws of robotics”, on which all the stories are based. They look like this:
A robot
may not injure a human being or, through inaction, allow a human being to come
to harm.
A robot
must obey the orders given it by human beings except where such orders would
conflict with the First Law.
A robot
must protect its own existence as long as such protection does not conflict
with the First or Second Laws.
I’ve also been looking at other robot types on YouTube. Boston Dynamics are good at that and they’ve developed a bunch of humanoid robots, which are quite fantastic in a mobile way. They can do all sorts of manual work, walk, run, jump and lift things. But they lack what Asimov called the “positronic brain” and are limited in that way. We’re still a long way from Asimov’s 1940’s vision of the positronic robot.
Talking of I, Robot, the film of that name was bloody awful. I bought it on DVD when it came out and was very disappointed. Hollywood simply took the title and characters and wrote a standard sci-fi story, which had nothing to do with any of the smart stories Asimov wrote. I don’t remember Will Smith’s character in any of the original stories. If it was there, it only played a small part. The real hero of the books, robot-psychologist Dr. Susan Calvin (played by Bridget Moynahan) was transformed from a middle-aged, very intelligent scientist to a thirty-something helpless bimbo. Ridiculous. At the end of film, the credits state that the movie was “suggested by Isaac Asimov‘s book”. I think it would have been more honest to state “Isaac Asimov’s book was ignored”. I found it pathetic, though the film is probably OK if you haven’t read Asimov’s robot stories.
The Robots is a song by Kraftwerk from their album The Man Machine. I was always quite disturbed by the fact that Kraftwerk didn’t have many guitarists in the band (none), but I liked them anyway and even bought some of their records. The Man Machine is still a very listenable album and to prove it I enjoyed listening to the whole thing last night.
På 70-talet, när jag läste Isaac Asimovs I, Robot historier, tänkte jag aldrig att jag skulle uppleva robotar som en vardaglig verklighet. Men igår eftermiddagen stod jag i trädgården i nästan 15 minuter och bara tittade på vår gräsklipparrobot (som vi har kallat Robban). Det här är fjärde sommaren med roboten och jag är lika fascinerad nu som våren 2016 när vi köpte den. Roboten sparar mig en otrolig 6 – 8 timmars arbete i veckan vid den här tiden på året. Jag har ingen aning om hur många timmars arbete den sparar mig över hela sommaren, men säkert mer än 100. Briljant! Robban klippar ca 75% av våra gräsmattor och resten gör jag med en vanlig motordriven gräsklippare, som jag kör 2 till 3 timmar i veckan. Jag får lite motion också, med andra ord.
En riktig robot, inte en Dr. Who fejk.
Robotteknologin har hjälpt oss i många år inom industrin, men bara på senare år nära oss, i våra hem. Asimov skrev kanske 20 utmärkta noveller om robotar och jag har läst dem alla flera gånger. De flesta av dem var antingen i en industriell miljö eller i yttre rymden, men ett par placerades till och med i hushållssituationer: Robbie (1940) och Satisfaction Guaranteed (1951). Båda berättelser handlar om en familjemedlem som utvecklar en känslomässig anknytning till en robot. “Robbie” används som barnpassare som barnet utvecklar känslor för och i Satisfaction Guaranteed, “Tony” används för allmänna hushållssysslor och frun blir kär. Under 40-talet formulerade Asimov vad han kallade “De tre lagarna i robotiken”, som alla berättelser grundar sig i. Så här ser lagarna ut:
En
robot får inte skada en människa eller, genom passivitet, låta en människa
komma till skada.
En
robot måste lyda de order som ges av människor, utom när sådana order skulle
strida mot första lagen.
En
robot måste skydda sin egen existens så länge som sådant skydd inte strider mot
första eller andra lagar.
Jag har också tittat på andra robottyper på YouTube. Boston Dynamics är bra på att bygga såna och de har utvecklat flera människoliknande robotar, som är fantastiska på ett mobilt sätt. De kan utföra manuellt arbete, gå, springa, hoppa och lyfta saker. Men de saknar vad Asimov kallade den “positroniska” hjärnan. Nåt som liknar artificiell intelligens (AI). Vi är fortfarande långt ifrån Asimovs 40-tals vision av den positroniska roboten.
På tal om I, Robot, filmen med det namnet var rätt kass. Jag köpte den på DVD när den kom ut och blev otroligt besviken. Hollywood tog titeln och karaktärerna och skrev en standard sci-fi historia, som inte hade något att göra med någon av de smarta berättelserna Asimov skrev. Jag kommer heller inte ihåg Will Smiths karaktär i någon av de ursprungliga berättelserna. Den verkliga hjälten i historierna, robotpsykologen Dr. Susan Calvin (spelad av Bridget Moynahan) förvandlades från en medelålders, mycket intelligent forskare till en trettio-nånting hjälplös bimbo. Löjligt. I slutet av filmen står det att filmen var “föreslagen av Isaac Asimovs bok”. Det hade varit ärligare att säga “Isaac Asimovs bok ignorerades”. Jag tyckte det var patetiskt, men filmen är kanske OK om du inte har läst Asimovs robothistorier.
The Robots är en låt av Kraftwerk från deras album The Man Machine (1978). Jag stördes rätt mycket av att Kraftwerk inte hade många gitarrister i bandet (inga), men jag gillade dem ändå och även köpte någon platta. The Man Machine är fortfarande skön att lyssna på och jag kollade på hela albumet igår för att säkerställa det.
Fyra album på 26 år och hittills har A Padded Room inte spelat live en enda gång. Men nu blir det ändring på det. Vi har blivit inbjudna att spela på den årliga Drömfesten i Sandviken i augusti och planen är att spela hela det senaste albumet. Om vi får. Tiden är alltid ett problem vid festivaler och de brukar begränsa antalet minuter på scenen, så risken är rätt stor att vi kommer att kastas av efter typ 30 minuter. Men vi får se hur det går.
Jag vet inte riktigt varför vi aldrig tänkt på att spela ute, men från början i 1993 var A Padded Room tänkt som ett studioprojekt. Vi har inte haft ett band heller – bara Herbie och jag. Vad som ändrats den här gången är att Björn (trummor) har varit med i hela inspelningsprocessen och låtarna är alla spelbara utan att behöva en symfoniorkester eller ett gäng tangentbord. Å andra sidan finns piano eller orgel på de flesta spåren på albumet och Bertil Fält har gått med på att spela piano med oss. Han kanske även kan tänka sig lägga till lite saxofon här och där. Niclas Carron kommer att gästa på gitarr och bakgrundssång, så vi borde kunna få med det mesta. Vi jobbar redan individuellt på låtarna och jag ser väldigt mycket fram emot både rep och spelningen.
Sommaren ’69 åkte jag på en campingsemester med tre skolvänner, Paul, Tony och Keith, till Great Yarmouth där vi bodde i en hyrd husvagn i två veckor. Vi var 16 år (Paul 17), men som alltid lyckades vi komma in på lokala pubar för en pint. Men ingen av oss drack mycket under de två veckorna. Vi hade en ganska mogen inställning till alkohol redan då. Men drack vi för mycket, skulle vi ändå ha kastats ut snabbt från pubarna.
För mig var det två låtar som lyste starkt när vi var i Great Yarmouth: Time is Tight med Booker T. and the MGs och Stevie Wonder’s My Cherie Amour. Båda släppt 1969. Första veckan träffade jag också Joy, en fin tjej från Barnsley i Yorkshire, som också var där på semester med sina vänner. Och jag gjorde av med merparten av mina semesterpengar på henne och var pank andra veckan. Mina kompisar hade liknande erfarenheter, och andra veckan i husvagnen spelade vi kort på nätterna och sov på dagarna för att spara pengar. Mot slutet av andra veckan blev mat också ett problem. Vi hamnade på en billig kost av vita bönor, bröd, smör och te. Vi var alla mycket smala då.
Four albums in 26 years and so far, not a single live gig has been forthcoming from A Padded Room. But things are about to change. We’ve been asked to play at the annual Drömfesten in Sandviken in August and the plan is to play the whole of the latest album. If they let us. But time is always an issue at festivals and they usually restrict the number of minutes onstage, so the risk is that we’ll be thrown off after 30 minutes. But we’ll see how it goes.
I don’t really know why we’ve never thought of playing live, but right from the start in 1993 this was a studio project. Also, we’ve not had a band – just Herbie and myself. What’s changed this time is that Björn (drums) has been involved in the whole recording process and the songs are all playable without the need of a symphony orchestra or a bank of keyboards. On the other hand, there’s a piano or organ on most tracks on the album and Bertil Fält has agreed to play piano with us. He might also be persuaded to add a little sax here and there. Niclas Carron is guesting on guitar and backing vocals, so we won’t need to skip anything at all. We’re already working individually on the songs and I’m seriously looking forward to both the band rehearsals and the gig.
Great Yarmouth. Why did we go to Great Yarmouth?
Time is Tight is an instrumental from Booker T. and MGs, released in 1969. That summer of ’69 I went on a camping holiday with three schoolfriends, Paul, Tony and Keith, to Great Yarmouth, where we lived in a rented caravan for two weeks. We were 16 (Paul 17), but as always, we managed to get away with visiting local pubs for a pint. But none of us drank much during those two weeks. We had quite a mature attitude to alcohol even at that early age. If we drank too much, we would anyway have been quickly thrown out.
For me, two songs stood out in a big way in Great Yarmouth: Tight is Tight with Booker T. and Stevie Wonder’s My Cherie Amour. During the first week I also met Joy, a nice girl from Barnsley in Yorkshire, who was also on holiday there with friends. And I spent most of my holiday money on her and was broke the second week. The others had similar experiences, and our second week in the caravan was spent playing cards at night and sleeping during the day to save money. Towards the end of the second week, food also became a problem. We ended up on a cheap diet of baked beans, bread, butter and tea. We were all very thin back then.
Under de senaste månaderna har jag tillbringat mycket tid på jobbet på det smash-proof gitarr filmprojektet. Detta har nog varit det roligaste projektet jag någonsin har arbetat med, inte minst för att jag varit en gitarrnörd under det mesta av mitt liv. Jag har inte bidragit någonting till själva gitarrkonstruktionen men jag har varit en del av projektgruppen från början. Och av en slump fick jag vara med i filmen när en av ingenjörerna inte kunde vara med i Miami för finalen, där Yngwie Malmsteen spelade och försökte krossa gitarren. Den mest chockerande delen av att se det var hur han verkligen försökte krossa den. Särskilt när han kastade den 3 meter upp i luften och låt det falla till scenen, huvudet först. Om någon del kunde gå sönder skulle det vara den relativt svaga punkten. Vi var ändå lättade när det inte bröt.
Yngwie på The Hit Factory studion i Miami.
Dagen efter konsertscenerna filmades, intervjuades Yngwie på The Hit Factory i Miami och att jag släpptes lös där var riktigt kul. Väggarna är täckta med guldskivor för ikoniska inspelningar som gjorts där, inklusive Hotel California, Rumours och album av REM, Rod Stewart, och många, många fler. Hit Factory (eller Criteria Studios som det egentligen heter) var också hemvist för Bee Gees och de spelade in de flesta av sina album från 70-talet och framåt där, eftersom dom bodde inte långt därifrån. Saturday Night Fever förstås.
Hela idén för filmen presenterades av vår kreativa byrå vid det första projektmötet och presentationen innehöll bilder av Pete Townsend, Jimi Hendrix, Matt Bellamy (Muse) och andra kända gitarrkrossare för att illustrera idén. Någon vecka senare kontaktades Andy Holt på Drewman Guitars i Storbritannien och han gick med på att göra design och CAD-ritningar. Drewman bygger gitarrer i aluminium, så Andy hade med sig mycket erfarenhet av metallgitarrer. Då var det ”bara” för ingenjörerna att bygga den. Jag såg mycket av den dagliga korrespondensen mellan ingenjörerna och Andy, men jag var inte alls involverad i de tekniska diskussionerna. Inte en av mina styrkor.
John Lennon muren i Prague.
Folk är i allmänhet väldigt intresserade av gitarren och i förra veckan besökte jag Stockholms universitet för att spela och berätta kort om gitarren för några hundra studenter. Jag var på scen med Frances Arnold (Nobelpristagare för kemi i 2018) och Donald Johansson, paleoantropologen, som fann den 3,2 miljoner åriga mumifierade benrester av en kvinna i Etiopien 1974: “Lucy”. På förslag av en av arrangörerna spelade jag introt till John Lennons Lucy In The Sky With Diamonds, från Beatles’ Sgt. Pepper album. Det var en perfekt introduktion för Donald att berätta om hur Lucy fick sitt namn från den låten. Och Frances spelade en kort klassisk bit på gitarr (med drop-D!). I slutet av sessionen hade jag en kö på 30 eller 40 studenter och andra som ville hålla i gitarren, prata om den och ta bilder. Det var roligt, men väntetiden mellan att sätta upp och testa min förstärkare och slutligen spela för en publik var en lång 4 timmar.
Hotel California – en av 100-tals guldskivor på väggarna på The Hit Factory i Miami.
De Let’s Create smash-proof gitarrfilmer har setts av cirka 35 miljoner människor runt om i världen hittills, i olika medier. Ganska fantastiskt, men människor gillar uppenbarligen fortfarande gitarrer. Det kreativa teamet bakom filmen (från Forsman & Bodenfors i Göteborg) gjorde också Van Damme Volvo epic-split -filmen. Så det var ingen stor överraskning att de gjorde ett par mycket bra filmer för oss också.
The smash-proof guitar taken shortly after filming at the Revolution club.
In the last few months I’ve spent loads of time at work on the smash-proof guitar film project. This has probably been the most fun project I’ve ever worked on, not least because I’ve been such a guitar nerd for most of my life. I’ve not contributed anything at all to the construction of the guitar, but I have been part of the project group from the start. And by chance I ended up being in the film because one of the engineers couldn’t make it to Miami for the finale, where Yngwie Malmsteen played and tried to smash the guitar. The most shocking part of seeing that was how very hard he tried to break it. Especially when he threw it 3 meters into the air and let it drop onto the stage, headstock first. If any part was going to break it was going to be that relatively weak point. We were anyway relieved when it didn’t break.
Yngwie with film director Mackan Svanberg at The Hit Factory.
On the day following the in-concert scenes, Yngwie was interviewed at The Hit Factory in Miami and me being let loose in that studio was a real treat. The walls are covered with gold records for iconic recordings made there, including Hotel California, Rumours and albums by REM, Rod Stewart and many, many others. The Hit Factory (or Criteria Studios as it’s really called) was also home turf for the Bee Gees and they recorded most of their stuff from the 70s and onwards there, being Florida residents. Including Saturday Night Fever of course.
The entire idea for the film was presented by our creative bureau at the first project meeting and the presentation included photos of Pete Townsend, Jimi Hendrix, Matt Bellamy (Muse) and other famous guitar-smashers, to illustrate the idea. Some time after that Andy Holt of Drewman Guitars in the UK was contacted and he agreed to do the designing and CAD drawings. Drewman build guitars in aluminium, so Andy brought plenty of experience of metal guitars with him. Then it was all down to the engineers to build it. I saw a lot of the daily correspondence between the engineers and Andy, but I was not at all involved in the technical discussions. Not one of my strengths.
The “John Lennon wall” in Prague.
People are generally very interested in the guitar and last week I visited Stockholm’s University to play and briefly talk about the guitar for a few hundred students. I was onstage with Frances Arnold (Nobel prize-winner for Chemistry in 2018), and Donald Johansson, the paleoanthropologist who found the 3.2 million-year-old mummified remains of a woman in Ethiopia in 1974: “Lucy”. At the suggestion of one of the organizers I played the intro to John Lennon’s Lucy in the sky with diamonds, from the Beatles’ Sgt. Pepper album. That was a perfect introduction for Donald to tell the story of how Lucy got her name from that song. And Frances played a short classical piece on the guitar (with a drop-D!). At the end of the session, I had a queue of 30 or 40 students and others who wanted to hold the guitar, talk about it and take photos. That was fun, though the wait between setting up and testing my amp and finally playing for an audience was a long 4 hours.
Hotel California, one of 100s of gold records on the walls of The Hit Factory in Miami.
The Let’s Create smash-proof guitar films have apparently been seen by about 35 million people around the world so far, in various media. Quite amazing really, but people obviously still like guitars. The creative team behind the film (from Forsman & Bodenfors in Gothenburg) also made the “Van Damme Volvo epic-split” film. So, it was no great surprise that they made a couple of very good films for us too.
