47. Motor Bikin’

Ye Olde Swiss Cottage med den extremt fula Odeon IMAX biografen bakom.

Under några år brukade Paul skulle hämta mig i East Finchley några kvällar i veckan och vi åkte till en pub någonstans för att träffa vänner. Ibland började vi på The Beehive i Edgware, sedan åkte vi längs Edgware Road mot centrala London för att hamna på vårt favoritvattenhål, The Swiss Cottage på Finchley Road. Där tillbringade vi vanligtvis resten av kvällen med folk från hela Europa. Huvudbaren vid The Swiss Cottage var alltid full av unga människor, alltid mycket högljutt och musiken var alltid bra. Vi fick lära känna många människor där och många var från Sverige. Mina besök på The Swiss visade sig vara livsförändrande och delvis orsaken till att jag har bott i Sverige sedan 1977.

En kväll körde vi till The Beehive och Paul och jag hade en motorcykelkompis med oss: Simon W. Simon var på sin 500cc Yamaha och Paul och jag var i beachbuggyn. Efter en timme på The Beehive bestämde vi oss för att sticka till The Swiss, en sträcka på ca 10 km, och Simon frågade om jag ville åka med honom på sin motorcykel. Jag hade aldrig åkt bakpå en motorcykel förut, så jag svarade “javisst!” Men innan vi ens hade lämnat pubens förgård hade Simon gjort en wheely med mig bakpå som oroade mig an aning, fast lite kul var det också. Trots den början fegade jag inte ur och vi åkte längs Edgware Road med Simon och jag framför och Paul bakom oss i buggyn.

Chris Spedding spelar Motor Bikin’ på Top of the Pops, 1975.

Trafiken var ganska lätt eftersom det var ca 9 på kvällen. Det gick ganska fort och Simon körde om alla på vägen. När vi närmade oss North Circular, den enda vägen som kretsade hela London vid den tiden, uppmanade den långa nedåtgående lutningen Simon att öppna gasen lite till. Jag vet inte exakt hur fort vi åkte, men det var nog ca 100 km/h. I stället för att ta sig förbi bilen framför oss bromsade han plötsligt och bakdäcket skrek. Bilen han hade tänkt köra om var en polisbil. Han märkte detta aningen för sent och innan vi kunde sakta ner tillräckligt för att undvika det, körde vi på bilen bakifrån.

Stöten blev inte alls hård. Ingen skada på motorcykeln eller på bilen och vi hade en jäkla tur. Om han hade bromsat bara några sekunder senare skulle vi säkert ha kastats över bilens tak när vi slog i. Vi stannade, och Paul parkerade bakom oss men kom inte ut. Vi klev av cykeln och väntade på de två poliser som hade klättrat ut ur bilen. De gick i en lugn takt tillbaka till där vi stod och frågade oss vad i helvete vi trodde att vi höll på med. Simon bad om ursäkt och svarade att han hade kört lite snabbare än polisbilen men ändrade sig med att köra om när han såg vem det var. De hade uppenbarligen inte sett hur snabbt vi hade kört ikapp dem bakifrån, vilket också var stor tur. En mycket kort tid senare släppte de oss med endast en varning att ta det lugnt!

En Bond Bug

När det gäller att åka bakpå en motorcykel räckte det för mig. Jag hoppade in i Pauls buggy och åkte aldrig på Simons motorcykel igen. Eller någon annans motorcykel för den delen. Ett år senare åkte Simon av motorcykeln i regnet och bröt några ben i kroppen. När han hade återhämtat sig sålde han motorcykeln och köpte istället en trehjulig Bond Bug. Och självklart var jag inte det minsta intresserad av att ta en tur med Simon i den.

Chris Spedding

Motor Bikin’ var en hit för den underskattade brittiska gitarristen Chris Spedding, 1975. Sedan dess har han släppt flera album under eget namn och spelat gitarr med ett stort antal artister. Bara för att nämna några: Sex Pistols, Sir Paul, Elton John, Art Garfunkel och ganska nyligen Roxy Music och Brian Ferry.

47. Motor Bikin’

Ye Olde Swiss Cottage with the seriously ugly Odeon IMAX cinema just visible behind it.

For a few years our modus operandi was for Paul to pick me up in East Finchley a few evenings a week and we’d drive to a pub somewhere to meet up with friends. Sometimes we would start at The Beehive in Edgware, then head down the Edgware Road towards central London and end up at our favourite watering hole, The Swiss Cottage on Finchley Road. There we’d spend the rest of the evening in the company of people from all over Europe. The main bar at the Swiss Cottage was always full of young people, always very loud and the music was always good. We got to know a lot of people there and many of them were from Sweden. My visits to The Swiss turned out to be life-changing and in part the reason I’ve lived in Sweden since 1977.

One evening we drove to the Beehive and Paul and I had a biker mate with us: Simon W. Simon was on his 500cc Yamaha and Paul and I were in the beach buggy. After an hour at the Beehive, we decided to head for the Swiss, about 10 km away and Simon asked if I’d like to ride with him on his bike. I’d never ridden on the back of a motorbike before, so I said “of course!” But before we’d even left the forecourt of the pub Simon had a done a wheely and nearly thrown me off, which worried me slightly. Though admittedly it was quite fun too. Despite that scary start I didn’t chicken out and we headed down the Edgware Road with Simon and me in front and Paul behind us in the buggy.

Chris Spedding playing Motor Bikin’ on Top of the Pops, 1975.

Traffic was quite light as it was about 9 in the evening. We made good time and Simon overtook all the cars that we encountered on the way. As we approached the North Circular, the only road that circled the whole of London at that time, the long downward slope encouraged Simon to open the throttle just a little more. I’ve no idea how fast we were going, but it was probably around 100 km/h. Instead of overtaking the car in front of us he suddenly slammed on the brakes and the back tire screamed. It turned out that the car he had planned to overtake was a police vehicle. He noticed this just a little too late and before we could slow down enough to avoid it, we ran into the back of it.

The bump we felt was in fact only a small one. There was no damage to the bike or the car and we were incredibly lucky. If he had braked just a few seconds later, we would have been thrown over the top of the car when we hit it. We stopped, and Paul parked behind us but stayed in the buggy. We got off the bike and waited for the two police officers who had climbed out of their car. They walked at a leisurely pace back to where we were standing and calmly asked us what the hell we thought we were doing. Simon apologized and replied that he had been driving just a little faster than the police car but changed his mind about overtaking when he saw who it was. They obviously hadn’t seen the speed with which we had approached them from behind, which was a major piece of luck too. And in a very short space of time they let us go with just a warning to take it easy!

A Bond Bug. I think they were always orange.

As far as riding on the back of a motorbike was concerned, that was it for me. I jumped into Paul’s buggy and never rode on Simon’s bike again. Or anybody else’s bike for that matter. A year or so later Simon slid on a manhole cover in wet weather, came off his bike and broke a few bones. When he had recovered he sold the bike and took to riding around in a three-wheeler Bond Bug. And obviously I was not even mildly interested in taking a ride with Simon in that.

Chris Spedding

Motor Bikin’ was a hit for underrated British guitarist Chris Spedding in 1975. Since then, as well as releasing several albums under his own name, he has played guitar with a large number of other artists. Just to name a few:  the Sex Pistols, Sir Paul, Elton John, Art Garfunkel and fairly recently he toured with Roxy Music and Brian Ferry.

46. Tease Me!

Grace Jones

En sak leder till en annan. Att skriva om ska och reggae i förra veckan fick mig att tänka på ett par andra jamaicanska ikoner: trummisen Sly Dunbar och basisten Robbie Shakespeare. Jag är ganska säker på att jag upptäckte dem för första gången när jag hörde Grace Jones album “Warm Leatherette” 1980. Ett år senare var de tillbaka igen med Grace för albumet “Nightclubbing”, som jag omedelbart la till min samling och lyssnade på med fascination. Sedan än en gång med “Living My Life” 1982, som jag också gillade starkt. Grace är inte allas kopp te, men när hon satte discon bakom sig fungerade det bra för mig.

Sly och Robbie

Jag har ett mycket starkt minne av att köra genom den oändliga strömmen av trafikljus på gamla E4:an i Uppsala 1993 när Chaka Demus och Pliers ‘‘Tease Me’ dök upp på radion. Det fick mig att studsa upp och ner i mitt bilsäte och minnet ger mig fortfarande rysningar. På många sätt var det ett nyskapande album, mycket tack vare Sly och Robbies minimalistiska rytmer. Men det också innehåller ett knippe starka låtar förstås. Jag läste om det albumet på Wiki nyss och såg att det nådde första platsen på engelska hitlistorna 1994. Och jag som trodde att jag var den enda som ägde det!

Sly och Robbies lista över samarbeten (både som producenter och musiker) är mycket lång och innehåller, förutom alla de största artister på Jamaica, många av världens största stjärnor, som exempelvis Sting, McCartney och the Stones. Det märkliga är att trots att jag beundrade deras spel så mycket, blev jag aldrig inspirerad att spela bas som Robbie Shakespeare. Och jag har aldrig ens försökt.

Chaka Demus and Pliers: Tease Me

Om du gillar reggae (jag vet, det är inte alla som gör det) och har inte hört det här albumet – ge det en snurr på din favorit streamingtjänst. Det må vara 26 år gammalt men känns tidlöst och har så mycket mer att erbjuda än bara hitsen.

46. Tease Me!

Grace Jones

One thing leads to another. Writing about ska and reggae last week got me thinking about a couple of other Jamaican icons: drummer Sly Dunbar and bassist Robbie Shakespeare. I’m pretty sure I came across them for the first time when I heard Grace Jones’ album “Warm Leatherette” in 1980. A year later they teamed up with Grace again for the “Nightclubbing” album, which I promptly added to my collection and listened to with fascination. Then yet again with “Living My Life” in 1982, which I also really liked. Grace is not everybody’s cup of tea, but when she put disco behind her it worked well for me.

Sly and Robbie

I have a very strong memory of driving through the endless stream of traffic lights on the old E4 in Uppsala in 1993, when Chaka Demus and Pliers’ “Tease Me” came on the radio. That got me hopping in my seat and the memory still gives me goosebumps. This album was innovative in many ways, not least because of Sly and Robbie’s minimalist rhythms. Though it’s also crammed with strong songs of course. I just looked that album up on Wiki and saw that it reached No. 1 in the UK charts in 1994. And I thought I was the only one that owned it!

Sly and Robbie’s list of collaborations (both production and playing) is very long and includes, apart from all the Jamaican greats, many of the biggest stars on the planet, like McCartney and the Stones. The odd thing is that though I admired their playing so much, I was never inspired to play the bass like Robbie Shakespeare and I’ve never even tried.

Chaka Demus and Pliers – Tease Me

If you like reggae (I know, not everybody does) and haven’t heard this album – give it a spin on your favourite streaming site. The album might be 26 years old it but feels timeless and has so much more to offer than just the hits.