Det var en bra vecka i Storbritannien. Tre roliga spelningar med Lasse, Jonny och Ced i Mary Maple, två av dem som förband till The Smiths hyllningsband The Joneses i Camden och Ramsgate. Därefter vandrade jag några dagar runt i London och Brighton med Niclas Carron och hälsade på gamla vänner och familj. Vi spenderade ganska mycket tid på gitarrgatan Denmark Street och provade några, mestadels Fenders. Men när du har sett hundra eller så som ser likadana ut kan det bli lite tradigt. Jag provade en vacker vit Parker “The Fly” från 2003, som var tillräckligt annorlunda för att väcka min uppmärksamhet. Hade jag haft plats hemma och massor av pengar så kanske jag hade köpt den. Men ärligt talat jag har tillräckligt med gitarrer.
Musikinstrumentbutiken GAK (Guitar, Amp and Keyboard Centre) i Brighton har ett otroligt lager av gitarrer. Det måste ha varit 1000 nya instrument som hängde på väggarna där. (Räknade inte men det känns inte som en överdrift). Jag har svårt att se att det kan finnas en marknad för så många och dyra gitarrer i Brighton, men firman fungerar förmodligen som distributör för butiker i andra delar av landet. Vi kände oss inte tillräckligt bekväma för att prova några gitarrer där och brydde oss inte om att gå på keyboardsektionen. Att titta på tangentbord är för mig ungefär lika intressant som att titta på skruvmejslar.
Pubarna i London gör ofta sig själva en björntjänst när de inte håller sina toaletter rena. Vi besökte flera pubar – ingen överraskning – eftersom vi var både törstiga och behövde kissa. Några var OK, men alltför många toaletter i “fina” pubar stank av piss och såg ut som om de inte hade städats på en månad. Eller så var de trasiga. Och det handlar om platser som besöks av många turister, vilket inte ger ett särskilt bra intryck. Det är nog dags att göra något åt det. Jag vet att många män, särskilt efter några pints, inte siktar så rakt och pissar på golvet. Men det gör det bara ännu viktigare att städa upp det och det är tydligen inte en prioritet för alla pubar.
Oftast är kontanter inte kung i London, men de kan vara det när du minst anar det. Som vår sista frukost i ett lokalt Paddington-café. Och det upptäckte vi efter att vi hade ätit och Niclas försökte betala. Han var tvungen att gå till en bankomat för att ta ut lite pengar och det var rejält dyrt, med bankavgifter och en dålig växelkurs. Frågan är varför kaféet inte tar kort. Tja, möjligen för att en del av intäkterna inte registreras. Eller är jag bara cynisk?
Two pints of lager and a packet of crisps please är en låt av UK punkband Splodgenessabounds. Den var kul en stund när den kom, men är inte riktigt min kopp te. Titeln passade bra till bloggen däremot.