Posted on

29. Out Demons Out. Gunrunner (del 2)

The Bedford, Balham.

Vår hemvist var norra London, men Gunrunner vandrade också då och då söder om Themsen. Till The Bedford i Balham, exempelvis, med sin roterande scen, som var hur kul som helst. Ena minuten tittade vi ut över publiken, i nästa sjöng vi rakt in i en vägg. Jag har fortfarande en bild i huvudet av en kille med en levande kyckling som han dansade runt, framför oss. Vi tyckte det var lite konstigt, men ingen annan reagerade. När det var dags att åka hem var det oroande att ta tunnelbanan från Balham till Finchley Central, förbi Brixton och andra ruffiga platser, ensam med min gitarr sent på natten. Chris skjutsade dom andra hem i sin Transit.

Vi var alltid ett mycket tajt band och lät bra, med mycket sångstämmor. Men vi hade ingen originalitet och spelade mestadels covers: Steely Dan, Eagles, The Band, Beatles, Stones etc. Vår version av Sympathy for the Devil var populär ett tag och min WEM bandeko tog upp mycket utrymme där. Vi hade kul medan vi varade, lärde oss mycket och till och med fick betalt. Även större spelningar kunde det bli då och då. Som att spela med Judas Priest, Edgar Broughton Band eller då vi körde 350 km norrut i en Ford Transit till York för att vara förband till Mr. Big. Inte Mr. Big som senare blev riktigt big, men ett 70-tals brittiskt hitband med samma namn. Vi spelade även på Ronnie Scotts Club i Soho, vilket inte var fy skam.

En studioinspelning gjordes för producenten Tony Pike, men vi hade ingen inspelningserfarenhet, var förmodligen inte särskilt bra och det ledde ingenstans. En slags manager fanns med oss vid den tiden. När Tony Pike ville ha £30 för att släppa på inspelningarna, vägrade managern att betala. Han tyckte det var för mycket, men för att vara rättvis var £30 en anständig veckolön på den tiden. Följaktligen finns det ingen inspelad Gunrunner-musik. Kanske är det lika bra, även om jag har lite ånger på den punkten. Inga bilder heller, vilket är synd. Ägde ingen av oss en kamera?

Vår musik förändrades också när personalen ändrades. Chris Newport lämnade bandet, så vi hade ingen keyboardspelare. Gitarrerna tog över. När Phil Brown kom in på bas blev ljudet ännu hårdare. Phil pumpade basen med ett plektrum, där den tidigare basisten (John Henry) var mer en fingerplockande rytmisk spelare. Chris Morrow och jag anpassade vårt gitarrspel för att passa Phil Browns stil och den demoniska västkuststilen åkte ut.

Min sista spelning med Gunrunner var i slutet av 1976 när vi spelade på en nattklubb någonstans i västra London. Vi hade bjudit in en annan gitarrist i (vars namn har glidit bort i dimman), men han och jag gick inte bra ihop. Jag fann honom konstig och obehaglig och han troligtvis fann mig udda och svår. Slutet kom när jag blev stressad och började spela introt på en låt innan han var klar med att stämma. Om blickar kunde döda hade jag inte levt för att flytta till Sverige sju månader senare. Jag släpptes av hemma efter spelningen, lyfte ut min förstärkare, och det var sista gången bandet och jag sågs. Men både Chris M och Chris N dök upp i Cambridge för en Men On The Border spelning 2015 och det var kul att se dem och en hel massa andra människor från London. Chris Morrow var även med på MOTBs Corn Exchange konsert i Cambridge 2016, 40 år efter sista giget tillsammans.

Out Demons Out / Apache, är ett klassiskt spår från The Edgar Broughton Band.

Posted on

29. Out Demons Out. Gunrunner (part 2)

Though our home turf was north London, Gunrunner also wandered south of the Thames from time to time. To the Bedford in Balham , for instance, with its revolving stage, which was hilarious. One minute we were looking at the audience, the next singing into a wall. I still have an image in my mind of a guy with a live chicken that he danced around in front of us. We thought that a bit strange, but nobody else seemed to. At the end of those gigs it was worrying having to take the tube from Balham to Finchley Central, past Brixton and other ruffian places, alone with my guitar late at night.

We were always a very tight band and sounded good, with a lot of vocal harmonies. But we were not original at all and played mostly covers: Steely Dan, Eagles, The Band, Beatles, Stones etc. Our version of Sympathy for the Devil was popular for a while and my WEM tape echo took up a lot of space in that. We had fun while we lasted, learned a lot and even got paid. We also got bigger gigs every now and then. Like supporting Judas Priest, the Edgar Broughton Band or the time we drove 350 km in the Ford Transit to York to support Mr. Big. Not the Mr. Big who later became properly big, but a 70’s UK hit band with the same name. We even got to play at Ronnie Scotts Club in Soho, which was quite a big deal.

At one point we made a studio recording for producer Tony Pike, but we had no recording experience, were probably terrible and it anyway didn’t lead anywhere. We even had a sort of manager at that time. When Tony Pike wanted £30 to release the recordings, our manager refused to pay it. Though, to be fair, £30 was a decent weekly salary at that time. Consequently, there exists no recorded Gunrunner music. Maybe it’s just as well, though I do have some slight regrets on that point. No photos either, which is a great shame. None of us owned a camera?

Our music also changed as personnel changed. Chris Newport left, so we had no keyboard player to soften things and the guitars took over. When Phil Brown joined on bass, the sound became even harder. Phil pumped the bass with a plectrum, where the previous bassist (John Henry) was more of a finger-picking rhythmic player. Chris Morrow and I adapted our guitar playing to fit Phil Brown’s style, and out went the demon west-coast style.

My final gig with Gunrunner was at the end of 1976 when we played at a nightclub somewhere in west London. We had invited another guitarist in (whose name has slipped away in the mists of time), but he and I did not get on very well. I found him weird and churlish and he most likely found me odd and difficult. The end came when I got stressed and started playing a song before he had finished tuning up. If looks could kill, I would not have been alive to move to Sweden seven months later. I was dropped off at home after the gig, unloaded my amp, and that was the last time we saw each other. But both Chris M and Chris N turned up in Cambridge for a Men On The Border gig in 2015 and it was great to see them and a whole bunch of other people from London. Chris Morrow reappeared at MOTB’s Corn Exchange concert in Cambridge in 2016, 40 years after our last gig together.

Out Demons Out/Apache, is a classic cut from the Edgar Broughton Band.

Posted on

28. Screaming for Vengeance – Gunrunner (del 1)

Chris Morrow, jag och vårt band Gunrunner var förband till Judas Priest, som inte var särskilt stora vid den tiden, 1976, men tillräckligt stora för att jag skulle ha hört talas om dem. Det var en dålig matchning om vi ska vara ärliga. Konserten var på Middlesex Polytechnic strax utanför London, och som vanligt var det Chris som ordnade giget. Det var en av våra största spelningar, men långt ifrån den roligaste vi hade haft. För det första fick vi inte använda Priests sånganläggning, och det var en stor lokal som rymde ett par tusen personer. Vi var tvungna att sätta vår löjliga 100W sånganläggning på scenen framför deras utrustning och använda våra egna mikrofoner. Dessutom mådde min Carlsboro förstärkare dåligt; alltför mycket rök välde fram när jag slog på den. Istället fick jag låna en HH “solid state” förstärkare från keyboardisten Chris Newport. Solid shit, tyckte jag, i alla fall för gitarr, även om den funkade väldigt bra för pianot. Varje ton som jag spelade på min Fender Telecaster dog en snabb, oåterkallelig död och det var ett smärtsamt starkt och hårt ljud. Jag var van vid värmen från min Carlsboro.

Det bådade inte heller gott för den här spelningen när medlemmarna i Judas Priest vägrade låna oss en förstärkare så att vi kunde stämma våra gitarrer innan vi gick in på scenen. Det var bara ovänligt, och det var uppenbart att de inte ville ha något förband alls. Men vi kämpade oss igenom spelningen och det var möjligen 50 personer framför scenen som hörde oss. Längre bak lät det nog bara som irriterande bakgrundsbrus. Vi var också tvungna att mixa oss själva från scenen, vilket inte var idealiskt.

Chris och jag startade bandet i Oxford, som en duo. Vi spelade akustiska gitarrer och sjöng på pubar då och då. Ett år senare, tillbaka i London, tog vi in Chris Newport på keyboard; med en Moog synt, extremt tung Hammondorgel, Lesliehögtalare och Wurlitzer elpiano. Newport hade jag spelat med tidigare och hans utrustning upptog alltid halva scenen. Vi hittade också trummisen Reg Patten i södra London. Han passade bra in och blev kvar genom hela bandets existens. Om scenen var liten så upptog Reg den andra halvan. Basister var alltid ett problem och vi bytte några gånger. Till slut hittade vi en bra kille från Darlington i norra England – Phil Brown med en fin Rickenbackerbas (med Hohner mickar). Phil var senare med i klassiska power popbandet The Records. Han gick tyvärr bort i MS för några år sedan.

  • Jag har alltid önskat mig en Rickenbackerbas. Jag blev kär i den redan när jag såg McCartney använda en i I Am The Walrus, från Magical Mystery Tour. Looken! Sedan spelade Chris Squire på en Rickenbacker  i Yes några år senare. Ljudet! Men ingen har nånsin köpt en åt mig…

Vi spelade med Gunrunner i London i några år och på flera ställen regelbundet. Som Brecknock i Camden, Western Counties i Paddington och Chiltern, som faktiskt finns kvar ovanför tunnelbanestationen Baker Street, ett stenkast från Madame Tussauds. Vid Chiltern bevittnade vi ett stort slagsmål en kväll när vi packade ihop våra grejor. Det måste ha varit 30 personer som pucklade på varandra, inklusive pubägaren. Jag har ingen aning vad det handlade om, men vi i bandet stod bara och tittade på med gapande munnar. Lyckligtvis blev vi helt ignorerade av slagskämparna och trots kaoset minns jag inget blod alls. Det såg mer ut som en repetition för Blues Brothers än en civiliserad pub i centrala London. Screaming for Vengeance kommer från Judas Priests framgångsrika platta med samma namn. Men vi tog faktiskt inte så illa vid oss av deras attityd.

Posted on

28. Screaming for Vengeance. Gunrunner (part 1)

The Unicorn, which used to be the Brecknock, Camden, London

Chris Morrow, me and our band Gunrunner supported Judas Priest, who were not quite a major act at the time (1976), though big enough for me to have heard of them. It was a bit of a mismatch too, if we’re being honest. The gig was at Middlesex Polytechnic just outside London and as usual it was Chris who arranged it. It was one of our biggest gigs but not the best fun we’d had. Firstly, we didn’t get to use Judas Priest’s PA and it was a large venue that could hold a couple of thousand people. We had to put our 100W PA on stage in front of their equipment and use our own mics. In addition, my Carlsboro amp was on the blink; far too much smoke poured from it when I turned it on. Instead, I borrowed an HH “solid state” amp from keyboard player Chris Newport. Solid crap I thought, though it was very good for his piano. Every note I played on my Fender Telecaster died a quick, irreversible death and it was painfully loud and harsh. I was used to the warmth from my Carlsboro which gave me plenty of sustain.

Neither did it bode well for this gig when the members of Judas Priest refused to lend us an amp, so we could tune our guitars before we went onstage. That was just unfriendly, and it was obvious that they didn’t want a support at all. But we fought our way through the gig and were heard by maybe 50 people at the front of the stage. Further back it probably just sounded like irritating background noise. We also had to mix the sound ourselves from the stage, which was not exactly ideal.

Chris and I started the band in Oxford, as a duo, where we played acoustic guitars and sang in pubs from time to time. A year later and back in London, we roped in Chris Newport on keyboards, with his Moog synth, extremely heavy Hammond organ, Leslie speaker, and Wurlitzer piano. Newport I had played with previously and he always took up half the stage with his equipment. We found Reg Patten in South London, who fit in well and stayed on as drummer throughout the band’s life. Reg had the other half of the stage if it was a small one. But bassists were always a problem and we had a few. Then we found a good guy from Darlington in the north of England, Phil Brown, with his beautiful Rickenbacker bass (with a Hohner pick-up). Phil went on to join classic power pop band The Records in 1977 and sadly passed away a few years ago.

  • I always wanted a Rickenbacker bass. I fell in love with it when I first saw McCartney play one in I Am The Walrus from Magical Mystery Tour. The look! Then Chris Squire had one in Yes a few years later. The sound! But nobody ever bought me one. 

We gigged around London for a few years and there were several places we played regularly, such as the Brecknock in Camden, the Western Counties in Paddington and the Chiltern, still located above Baker Street tube station, a stone’s throw from Madame Tussauds. At the Chiltern we witnessed a huge fight one evening when we were packing our gear. There must have been at least 30 people beating up on each other, including the pub owner. I’ve no idea what it was about, but the band just stood by and watched with open mouths. Luckily, we were totally ignored by the fighters and despite the chaos I can recall no blood at all. It looked more like a rehearsal for the Blues Brothers, than a civilised pub in central London.

Screaming for Vengeance is a song from the very successful Judas Priest album of the same name. We weren’t really that bothered by their treatment of us.

Posted on

27. The Cypress Tree

First Cab – “Little Pieces”, 1985.

I lived in a tiny village outside Oxford for a year and bandmate-to-be Chris had made friends with our Scottish neighbours, Syd and Ann. They were a little older than us and had invited us for lunch one Sunday. Syd and Ann’s traditional English Sunday lunch of roast beef, roast potatoes, Yorkshire pudding and vegetables was the first truly memorable meal of my life. There was nothing special about the food itself, but it was just so well cooked! Living at home with my parents, I was used to something completely different. On a Sunday, vegetables were boiled until they turned to jelly, and the beef shrank to a dry, woody lump while we were at the pub on the corner of our street having a lunchtime pint. The beef usually came out of the oven about half its original size. Like magic! Syd and Ann’s perfectly cooked roast beef lunch exploded in my mouth with flavours and textures I had never experienced.

Many years later, Ingre and I were taken to dinner in London at the Japanese restaurant Benihana by my brother Brian. Their advertising blurb goes “not just a meal, it’s an experience”. It’s true, it was an experience, and we had a very good evening out. The food was great, but there was also all the dicking around and juggling with knives and other kitchen utensils by the cook which was fun to see and made it special. It was also my first experience of Japanese food. Then I had another great Japanese restaurant experience in Stavanger, Norway of all places. I was on stand duty with some colleagues at an exhibition and we went Japanese for dinner. The Kobe beef and sashimi were something else!

In the early 90s, driving north from Newcastle for a camping trip in Scotland, Ingre and I stopped off at an Indian restaurant just outside Edinburgh. About the restaurant itself I remember almost nothing, but the food and especially the naan bread
was superb. That meal most likely contributed to us being able to tolerate the rain, which fell every day for the two weeks we drifted around in Scotland and the north of England. Why we didn’t even think of checking into a B&B is a mystery and we stubbornly pitched a wet tent every day.

Just to balance things a little, I ate an outstandingly disgusting meal in Shanghai on one trip to China. That popular restaurant served every part of a cow that you could possibly wish for. Knees? Eyes? Nose? Stomach? No problem at all! And the menu had pictures of everything, in case you didn’t know what a cow knee looked like. “And how would you like your cow spleen, sir? Medium rare?” It was a pity that all the food, like the restaurant itself, smelled like the silt on the bottom of a stagnant pool of rat-infested water. Or a rotting carcass. The spirit they served tasted even worse than the food, but it completely numbed my taste buds and, in the end, made eating possible. It also made my young colleague drunk.

When we lived in France, our favourite restaurant in Bourges was Vietnamese – not French – and we staggered home from there on a regular basis after a good meal, a bottle of wine and the free saki, which we were always given after we paid the bill. The saki cups had tiny pictures of naked men and women in the bottom, which we found inspiring.

The Cypress Tree, a song from the 1985 First Cab album “Little Pieces”, is about a fictitious Japanese restaurant and written before I’d ever visited one. It’s also the only song from the album that I still get a tiny royalty from every year (which is shared with two publishing companies and the rest of the band). Someone, somewhere is still playing that song every year on the radio. Sadly, the album is not available anywhere, though I have a spare vinyl copy if someone wants to make me an offer I can’t refuse… No, just kidding. Wild horses couldn’t make me part with it. I’d love to put the album out on streaming sites and we’ve talked about it, but unfortunately, I don’t own the rights.

Posted on

27. The Cypress Tree

First Cab – “Little Pieces”, 1985.

Jag bodde i en liten by utanför Oxford i ett år och bandkompisen Chris hade blivit vän med våra skotska grannar, Syd och Ann. De var lite äldre än oss och hade bjudit oss på lunch en söndag. Syd och Anns traditionella engelska söndagslunch av rostbiff, rostade potatis, Yorkshire pudding och grönsaker var den första riktigt minnesvärda måltiden i mitt liv. Det var inget speciellt med maten egentligen, men det var bara så vällagat! Att bo hemma hos mina föräldrar var jag van vid något helt annat. På söndagar kokades grönsaker tills de blev till gelé och köttet krympte till en torr, träig klump medan vi var på puben på hörnet av vår gata för en lunchöl. Köttet kom vanligen ut ur ugnen ungefär hälften av sin ursprungliga storlek. Ren magi! Syd och Anns perfekta rostbifflunch exploderade i min mun med smaker och texturer som jag aldrig hade upplevt tidigare.

Många år senare togs Ingre och jag på middag i London på den japanska restaurangen Benihana av brorsan Brian. Deras slogan går “inte bara en måltid, det är en upplevelse”. Det var sant, det var en upplevelse, och det var en mycket bra kväll. Maten var fantastisk, men det var också allt lek och jonglering med knivar och andra köksredskap, av kocken, som var kul att se och gjorde det speciellt. Det var också min första erfarenhet av japansk mat. Sedan hade jag en annan stor japansk restaurangupplevelse i Stavanger, Norge av alla ställen. Jag var på plats med några kollegor på en utställning och vi åt japanskt till middag. Kobe nötkött och sashimi var något speciellt!

Tidigt på 90-talet åkte vi bil norrut från Newcastle för en campingresa i Skottland. Ingre och jag stannade på en indisk restaurang strax utanför Edinburgh. Om restaurangen själv minns jag nästan ingenting, men maten och särskilt naanbrödet var utmärkt. Den måltiden bidrog sannolikt till att vi tolererade regnet, som föll varje dag under de två veckorna vi drev runt i Skottland och norra England. Varför vi inte ens tänkte på att ta in på ett B & B är ett mysterium och envist satte vi upp vårt blöta tält varje dag.

Bara för att balansera saker lite åt jag en enastående äcklig måltid i Shanghai på en resa till Kina. Den populära restaurangen serverade varje del av en ko som du någonsin kunde önska. Knän? Ögon? Näsa? Mage? Inga problem alls! Menyn hade bilder på allt, ifall du inte visste hur en kos knä såg ut. “Och hur vill du ha mjälten, min herre? Medium?” Det var synd att all mat, som restaurangen själv, luktade som sumpmark. Eller ett ruttnande kadaver. Spriten som de serverade smakade ännu värre än maten, men det bedövade mina smaklökar så att jag till slut kunde äta den. Den äckliga spriten gjorde också min unga kollega full.

När vi bodde i Frankrike var vår favoritrestaurang i Bourges vietnamesisk – inte fransk – och vi stapplade hem rätt ofta, efter en god måltid, en flaska vin och gratis saki som vi alltid fick när vi betalade notan. Saki-kopparna hade små bilder av nakna män och kvinnor i botten, som vi fann inspirerande.

The Cypress Tree, en låt från First Cab albumet “Little Pieces” (1985), handlar om en fiktiv japansk restaurang och skrevs innan jag någonsin hade besökt en. Det är också den enda låten från albumet som jag fortfarande får en liten royalty från varje år (som delas med två förlag och resten av bandet). Någon, någonstans spelar fortfarande den låten varje år på radion. Tyvärr är albumet inte tillgängligt någonstans, även om jag har en extra vinylkopia om någon vill ge mig ett erbjudande som jag inte kan tacka nej till … Nej, skojar bara. Vilda hästar skulle inte slita den ifrån mig. Jag skulle gärna lägga ut albumet på Spotify osv, och vi har pratat om det, men jag äger tyvärr inte rättigheterna.

Posted on

26. Communication Breakdown

We have so many ways to communicate with each other today, but we still often hit a communication brick-wall. You can write to people as often as you like, but you can’t force them to read what you write.

I use two e-mail addresses, SMS, What’s App, Snapchat (now and again) and Messenger. Which doesn’t sound like a lot I must admit. But everybody has their own channel preference and I need to monitor them all, so I don’t miss something. And that’s not always easy as I also have my preferences. The more options there are, the more complex it all becomes. The many groups in Messenger, which are often comprised of different combinations of the same people, make it hard for me to remember where a conversation has taken place. Or was that conversation in an email? The time I’ve wasted looking for specific messages! And every little event becomes a new group and sometimes I get a little dazed and confused by it.   

Before the advent of internet, I wrote letters and was in regular contact with many people, both family and friends. A few times a year, that is. Most wrote back just as regularly, and some didn’t. But who writes letters these days? Not me, though I sometimes find myself writing emails like they were letters, which is probably not such a good idea. By writing too much it feels like I’m stealing time in someone’s life by asking them to read it and I even feel guilty doing that! Which is of course totally nuts. Letters used to anyway get opened and presumably read. Whereas emails can get lost in reams of spam, or read, closed and forgotten, if they’re not answered quickly. If there’s news to impart, is it OK to write long emails? I hope so.

I love the ease with which I can instantly message people whenever I want, but what are our expectations on a reply? People are rarely able to answer right away, so I don’t expect a ding within seconds, or even hours. But I have to say it’s frustrating when a reply never shows up, and that happens. So, what’s the etiquette for messaging to a friend? What are the dos and don’ts? Must you always keep messages short if you want an answer? When is it OK not to answer? More than 20 words? More than 10 words? I’ve no idea.

To check up on messaging etiquette, I looked through a few sites and there are plenty of them. But I found nothing that specifically addressed the questions above. On the other hand, there was quite a lot on how (I presume) algorithms handle ignored messages in Messenger. And comments like this one: “If the person is in your contacts that means you know the person, so ignoring their message might just make things awkward next time you see them. Otherwise who the hell really cares?? I ignore messages all the time!” Brilliant! Now that’s what I call social media!

The point being, all this technology meant to help us communicate with each other is no help at all if we choose not to read messages, or not to reply.

I loved Led Zeppelin when it came out in 1969. But it was still the 60s, and that was very much reflected in the lyrics. Not that I cared about that at the time. I was only interested in the music, the voice, the sound and the way they played. Robert Plant, last addition to the band, didn’t contribute to the writing on this album, apart from on “Babe I’m Gonne Leave You”. But his time was gonna come. Here’s verse 2 of “Communication Breakdown”:

Hey girl I got something I think you ought to know.
Hey babe I want to tell you that I love you so.
I want to hold you in my arms, yeah!
I’m never gonna let you go,
‘Cause I like your charms.

But what the hell. It was great anyway and Plant had me convinced, even with these lyrics.  

Posted on

26. Communication Breakdown

Led Zeppelin. 1969

Vi har så många sätt att kommunicera med varandra idag, men vi träffar fortfarande ofta en kommunikationsstenmur. Du kan skriva till människor så ofta du vill, men du kan inte tvinga dem att läsa vad du skriver.

Jag använder två e-postadresser, SMS, What’s App, Snapchat (då och då) och Messenger. Vilket låter inte som mycket jag måste erkänna. Men alla har sin egen kanalpreferens och jag måste övervaka dem alla, för att inte missa något. Och det är inte alltid lätt eftersom jag också har mina preferenser. Ju fler alternativ det finns desto mer komplicerat blir det hela. De många grupperna i Messenger, som ofta består av olika kombinationer av samma personer, gör det svårt för mig att komma ihåg var en konversation har ägt rum. Eller var det konversationen i ett email? Den tid jag har slösat med att leta efter specifika meddelanden! Och varje liten händelse blir en ny grupp och ibland blir jag lite dazed and confused av alltihopa.

Innan internet blev till skrev jag brev och var i regelbunden kontakt med många människor, både familj och vänner. Ett par gånger om året, det vill säga. De flesta skrev tillbaka lika regelbundet, och några gjorde det inte. Men vem skriver brev idag? Inte jag, men jag tycker ibland att jag skriver e-postmeddelanden som om de var brev, vilket förmodligen inte är en bra idé. Genom att skriva för mycket känns det som att jag stjäl tid i någons liv genom att be dem att läsa det och jag känner mig till och med skyldig! Vilket är naturligtvis helt galet. Brev brukade i alla fall öppnas och förmodligen läsas. Medan e-postmeddelanden kan förloras i mängder av spam, eller läsas, stängas och glöms, om de inte besvaras på en gång. Om det finns nyheter att delge, är det bra att skriva långa mejl? Jag hoppas det.

Jag älskar lättheten som jag direkt kan meddela människor när jag vill, men vad är våra förväntningar på ett svar? Människor kan sällan svara direkt, så jag förväntar mig inte ett svar inom några sekunder eller ens timmar. Men jag måste säga att det är frustrerande när ett svar aldrig dyker upp, och det händer ibland. Så, vad är etiketten när du meddelar en vän? Vad gör du och vad gör du inte? Måste du alltid hålla meddelanden kort om du vill ha ett svar? När är det OK att inte svara? Mer än 20 ord? Mer än 10 ord? Jag har ingen aning.

För att kolla messaging etikett tittade jag igenom några webbplatser och det finns gott om dem. Men jag hittade inget som specifikt behandlade frågorna ovan. Å andra sidan var det ganska mycket på hur (jag antar) algoritmer hanterar ignorerade meddelanden i Messenger. Och kommentarer som den här: “Om personen är i dina kontakter betyder det att du känner personen, så att ignorera deras meddelande kan bara göra saker besvärliga nästa gång du ser dem. Annars vem i helvete bryr mig verkligen?? Jag ignorerar meddelanden hela tiden!” Briljant! Det är vad jag kallar sociala medier!

Poängen är att all denna teknik som är avsedd för att hjälpa oss att kommunicera med varandra är ingen hjälp alls om vi väljer att inte läsa meddelanden eller att inte svara.

Jag älskade Led Zeppelin när den kom ut 1969. Men det var fortfarande 60-talet, och det reflekterades mycket i texterna. Inte för att jag brydde mig om det då. Jag var bara intresserad av musiken, rösten, ljudet och hur de spelade. Robert Plant, sista som kom med i bandet, bidrog inte till att skriva på detta album, förutom “Babe I’m Gonne Leave You”. Men hans tid skulle komma. Här är vers 2 av “Communication Breakdown”:

Hey girl I got something I think you ought to know.
Hey babe I want to tell you that I love you so.
I want to hold you in my arms, yeah!
I’m never gonna let you go,
‘Cause I like your charms.

Men det var bra ändå och Plant övertygade. Även med dessa texter.