Posted on

34. My Friend the Sun

Dagen som Stones spelade gratis i Hyde Park, lördagen 5 juli 1969, jobbade jag på Woolworths i Finchley. Paul och jag ville gå men kunde inte. Vi fick inte ledigt från jobbet helt enkelt. Det gjorde oss riktigt arga, men det var ingenting att göra. Det var inte värt att förlora ett jobb för att se Rolling Stones och jag behövde pengarna. Att se Stones skulle ha varit kul, men ännu roligare hade varit att se förbanden King Crimson och Family. Jag var särskilt angelägen om att se Family, som redan hade släppt två riktigt bra album: Music in a Doll’s House och Entertainment. Båda släpptes igen på CD på 90-talet och jag köpte självklart dem båda.

Family leddes av Roger Chapman, vars kraftfulla röst ofta lät som ett dement fårs, med ett mycket snabb vibrato. Hans unika röst, tillsammans med låtarna, var bandets främsta attraktion. Chapman skrev de flesta låtarna med gitarristen John “Charlie” Whitney och live var dom helt vilda. Så vilda att Jimi Hendrix vägrade följa dem på scenen. Eftersom fler i bandet var multiinstrumentalister, var arrangemangen vanligtvis komplexa och intressanta.

Music in a Doll’s House producerades av Dave Mason från bandet Traffic och var Family’s enda psykedeliska album. Därefter blev de mer progg än någonting annat. Deras manager vid den tiden var en som hette John Gilbert, som av en tillfällighet ägde huset jag flyttade till när jag flyttade hemifrån. Vi delade huset med hans son Ian och några till (inklusive Eike Erzmoneit). Men jag hade ingen aning om vem han var då. Gilbert var också manager åt ett annat proggband, Gentle Giant.

Family: Bandstand

Till slut köpte jag nästan alla album som Family släppte: Anyway, Fearless och Bandstand (samt dom första två), men jag såg dom aldrig live, vilket var synd. Idag, om jag vill lyssna på bandet, får jag göra det ensam i huset eller ensam i bilen. Min egen familj står inte ut med Roger Chapmans sånginsatser.

My Friend the Sun är ett fantastiskt spår från Familys 1972 album Bandstand.

Posted on

34. My Friend the Sun

On the day the Stones played for free in Hyde Park, Saturday 5th July 1969, I was working at Woolworths in Finchley. We wanted to go but couldn’t because our boss wouldn’t let us have the time off. And naturally this really pissed us off. But it wasn’t worth losing a job to see the Stones and I needed the money. Seeing the Stones would have been fun, but even more fun would have been seeing support bands King Crimson and Family. I was particularly keen to see Family, who had already released two great albums: Music in a Doll’s House and Entertainment. They were released again on CD in the 90’s and of course I bought them both.

Family were led by Roger Chapman, whose powerful voice often sounded like the bleating of a demented sheep, with a very fast vibrato. His unique voice, along with the songs, was the main attraction of the band. Chapman wrote most of the songs with guitarist John Whitney and live they had a wild reputation. So wild that Jimi Hendrix refused to follow them onstage. As the band were multi-instrumentalists, the arrangements were often complex and interesting.

Music in a Doll’s House was produced by Dave Mason of the band Traffic and was Family’s only psychedelic album. After that they became more prog than anything else. Their manager at the time was a guy called John Gilbert who coincidentally owned the house I moved to when I left home. We shared the house with his son Ian and a bunch of other people (including Eike Erzmoneit). Though I had no idea who Gilbert was at the time. He also managed another prog band, Gentle Giant.

Family: Bandstand

I ended up buying almost every album Family released: Anyway, Fearless and Bandstand (as well as the first two) but never got to see them live, which was a great pity. These days, if I want to listen to them, I need to do that either alone in the house or alone in the car. My own family can’t stand Roger Chapman’s singing.

My Friend the Sun is a great track from the 1972 Family album Bandstand.

Posted on

31. The Stars That Play with Laughing Sam’s Dice

Eike Erzmoneit: Seventy

Min granne från övervåningen, Eike, var en bra och väldigt högljudd trummis från Tyskland som jag hade spelat bas med en kort period några år tidigare. Han är också en mycket bra surrealistisk konstnär. Och tandtekniker! Han och jag hade repeterat frenetiskt i några veckor med två amerikaner: en skicklig gitarrist, Glenn Fortinberry (vars pappa var något vid den amerikanska ambassaden) och en sångare från Dallas, Texas, Holly Brown. Holly var fin, med en bra röst, men jag såg henne inte tillräckligt ofta för att lära känna henne.

Vi spelade bara en konsert i en stor lokal på The American School i London, i St John’s Wood. Elton John hade spelat där veckan innan, vilket imponerade på mig. Han var redan en ganska stor stjärna. Skolan var också mycket nära EMI-studion i Abbey Road. Men jag gav det aldrig en enda tanke och gick aldrig dit för att titta.

Eike Erzmoneit: The Knightly Duckridecadillacblanket

Kort efter gigget åkte Eike tillbaka till Tyskland och där stannade han ett år eller så för att göra sin tandtekniker jobb och spara pengar. När han kom tillbaka till London behövde han någonstans att bo. Så han kontaktade med mig och flyttade in i ett rum som råkade vara ledigt i huset där jag bodde på Torrington Park i Finchley. Det fungerade bra och vi hängde ofta ihop. Vi hade kul med att spela brädspel eller gå för en pint eller en konsert (eller båda) på Torrington puben längre upp på gatan. Band som Patto, If och finska rockare Tasavallan Presidentti, som leds av gitarristen Jukka Tolonen, var regelbundna besökare. Medan resten av oss i huset arbetade satte Eike upp sitt massiva trumset i vardagsrummet. Med dubbla bastrummor och fyra eller fem pukor fyllde han rummet totalt. Antingen slog han dem medvetslösa eller polerade han dem. De många cymbalerna glänste alltid med ett bländande ljus.

Eike fick jobb med ett band som slog aldrig igenom: Sam Apple Pie. Följaktligen spelade de inte tillräckligt ofta, och han var mycket uttråkad. Och det var då han började måla, som tidsfördriv. Men i slutändan blev målningen den viktigaste händelsen. Eike har aldrig slutat måla, men han gav upp trummorna runt 2003. Han pendlar fortfarande mellan Tegel, Berlin och sin verkstad i Shoreditch, i centrala London, där han också renoverar antika bilar.

https://www.deviantart.com/eikepopeike

The Stars That Play with Laughing Sam’s Dice är B-sidan av den underbara Jimi Hendrix Experience singlen, Burning of the Midnight Lamp.

Posted on

31. The Stars That Play with Laughing Sam’s Dice

Eike Erzmoneit: Seventy

My neighbour from upstairs, Eike, was a good and very loud drummer from Germany that I’d played bass with for a short period a couple of years earlier. He is also a very good surrealistic artist. And dental technician! He and I had rehearsed frenetically for a couple of weeks with two Americans: a skilled guitarist, Glenn Fortinberry (whose father was something at the American embassy), and a singer from Dallas, Texas, Holly Brown. Holly was particularly fab, but I didn’t see her often enough to get to know her.

We played only one gig in a large venue at the American School in London, in St. John’s Wood. Elton John had played there the week before, which impressed me. He was already a pretty big star. The school was also very close to the EMI studios in Abbey Road. But I never gave that a thought and I never went there to try and catch a glimpse of any stars.

Eike Erzmoneit: The Knightly Duckridecadillacblanket

Shortly after that gig Eike went back to Germany and stayed there for a year or so to do his dental technician work and save money. When he came back to London he needed somewhere to live. So, he got in touch with me and moved into a room which happened to be free in the house where I was living on Torrington Park in Finchley. That worked out well and we hung out together often. We had a lot of laughs playing board games or going for a pint or a concert (or both) at the Torrington pub at the top of the road. Bands like Patto, If and Finnish rockers Tasavallan Presidentti, led by guitarist Jukka Tolonen, were regular visitors. While the rest of us in the house were working Eike would set up his massive drum-kit in the living room. With double bass-drums and four or five toms he completely filled the room. He would either beat them senseless or polish them. His many cymbals always gleamed brightly with a blinding sheen.

Eike got work with a band that never took off: Sam Apple Pie. Consequently, they didn’t play often enough, and he was bored stiff. Which is when he started painting, to pass the time. But in the end painting became the main event. Eike has never stopped painting, though he gave up playing the drums around 2003. He still commutes between Berlin and his workshop in Shoreditch, in east central London, where he also renovates antique cars.

https://www.deviantart.com/eikepopeike

The Stars That Play with Laughing Sam’s Dice is the B-side of the very wonderful Jimi Hendrix Experience single, Burning of the Midnight Lamp.

Posted on

30. Fragile

Yes, Fragile.

I was on day-release from my job, meaning I spent one or two days a week at Southgate Technical College trying to educate myself a little more. I have no idea now what those classes were about. It’s a total blackout, but they probably had something to do with electronics, electrical wiring, or telephones. Possibly. But I was with a fun bunch of people, once again all boys my own age (17-18). But that didn’t matter as the college was mixed, as opposed to my old school.

One of the guys in my class looked like a hippy version of Harry Potter. He was always dressed entirely in black and had long, dark, curly hair and little round glasses. He was also quite short and drove a blue Reliant 3-wheeler car, like the one that inexplicably shows up in Mr. Bean from time to time. I’m being generous when I say “car”, but he had a driver’s license (I think) and it got him from A to B. While I was still crossing north London on the bus to get to classes.

One evening I went with “Harry Potter” back to his place in his Reliant. He’d bought a couple of albums. Back in the old analogue days, that’s how you found out about new music. He introduced me to The Yes Album (their third) and I got to hear Led Zeppelin IV for the first time (with Stairway to Heaven). That was a big event. Yes were new to me and I was astounded. Virtuoso musicians playing music with melodies that I could relate to. I loved the album so much that later I even tried to get my father to listen to it, something I’d never done before – and in fact never did again. But he thought it was “too exciting”. How could it be too exciting? Wasn’t that the whole point? I honestly didn’t understand what he meant.

Only a few months later Yes came out with Fragile, which was a progression from The Yes Album. A step up, both in the sound, the playing and the music. Yes already had three of my new heroes in their ranks; guitarist Steve Howe, bass-player Chris Squire and the fast, light-touch drummer Bill Bruford. But Fragile also introduced keyboard wizard Rick Wakeman. Much of Fragile consists of solo pieces, one from each band member and a bit self-indulgent, but listenable. The band tracks, however, are melodic, complex, exciting and works of genius. When Fragile came out Paul and I saw Yes at the Rainbow, formerly the Finsbury Park Astoria and where I’d seen the Beatles only 8 years earlier. We made sure to see them again at Crystal Palace after they released Close to the Edge the following year (with John McLaughlin and Jan Hammer supporting). Magnificent!

Several of my classmates were guitarists, oddly enough, and one had even invested in a brand-new Gibson Les Paul which he played constantly. A few years later he loaned me that guitar for a Gunrunner gig at the Brecknock, but the strings were so rusty that I could only use it on a couple of songs. My fingers scraping along the strings made me feel nauseous. When I asked about that, he told me he hadn’t changed them because he thought I might break one. What?

Two other memorable events come to mind from my Southgate days. One was that our class was given the chance to go to guitar lessons. Once a week for six weeks with Louis Gallo, an old jazz guitarist who had played big band jazz all his life. Those six weeks were decisive for me as a guitarist and I took a gigantic leap forward after 3 years of stagnation (and I should seriously do that again). We learned to play Django Reinhardt songs, with a new chord on every beat. It was tough, and we had to practice like crazy at home, but it gave results.

The other event at Southgate was piling into a car in the car park with five other guys on a lunchbreak and smoking a joint with all the windows closed. We laughed until the tears rolled down our cheeks, but we only did it that one time. Well, boys will be boys.

Posted on

30. Fragile

Yes: Fragile.

Jag var på deltid befriad från mitt jobb, vilket innebar att jag tillbringade en eller två dagar i veckan på Southgate Technical College för att utbilda mig lite till. Jag har ingen aning idag om vad dessa klasser handlade om. Total blackout på den punkten. Men de hade antagligen något att göra med elektronik, elektriska ledningar eller telefoner. Kanske. Det var en kul grupp, än en gång bara killar i min ålder (17-18). Men det spelade ingen roll eftersom skolan var blandat, i motsats till min gamla skola.

En av killarna i min klass såg ut som en hippy version av Harry Potter. Han var alltid svartklädd med långt, mörkt, lockigt hår och små runda glasögon. Han var också ganska kort och körde en blå Reliant 3-hjulig bil. Som den som oförklarligt dyker upp i Mr. Bean då ch då. Jag är generös när jag säger “bil”, men han hade ett körkort (jag tror) och det fick honom från A till B. Medan jag fortfarande korsade norra London på bussen för att komma till klasser.

En kväll åkte jag med “Harry Potter” hem till honom i hans Reliant. Han hade köpt ett par album. I de gamla analoga tiderna var så man upptäckte ny musik. Han introducerade mig till The Yes Album (deras tredje) och jag fick höra Led Zeppelin IV för första gången (med Stairway to Heaven). Det var en stor händelse. Yes var nytt för mig och jag blev förbluffad. Virtuosmusiker som spelade musik med melodier som jag kunde relatera till. Jag älskade albumet så mycket att senare försökte jag även få min far att lyssna på det, någonting som jag aldrig hade gjort tidigare – och gjorde aldrig igen. Men han tyckte att det var “för spännande”. Hur kan det vara för spännande? Var inte det hela poängen? Helt ärligt förstod jag inte vad han menade.

Bara några månader senare släppte Yes Fragile, vilket var annorlunda från The Yes Album. Ännu bättre. Det var ett steg uppåt, vad det gällde ljudet, spel och musiken. Yes hade redan tre av mina nya hjältar i sina led: gitarristen Steve Howe, basisten Chris Squire och den snabba trummisen Bill Bruford. Men Fragile introducerade också keyboardtrollkarlen Rick Wakeman. Mycket av Fragile består av solostycken, en från varje bandmedlem och lite egoistisk, men helt OK. Bandspåren är dock melodiska, komplexa, spännande och geniala verk. När Fragile kom ut, såg Paul och jag Yes på Rainbow, tidigare Finsbury Park Astoria och där jag hade sett Beatles bara 8 år tidigare. Vi såg dem igen på Crystal Palace efter att de släppte Close to the Edge följande år (med John McLaughlin och Jan Hammer supporting). Magnifika!

Flera av mina klasskamrater var gitarrister, konstigt nog. En av dessa hade till och med investerat i en helt ny Gibson Les Paul som han spelade konstant. Några år senare fick jag låna gitarren till en Gunrunner-spelning på Brecknock. Men strängarna var så rostiga att jag bara kunde använda den på ett par låtar. Fingrarna som skrapade längs strängarna fick mig att känna mig illamående. När jag frågade om det berättade han att han inte hade bytt ifall jag skulle bryta en. Va?

Två andra minnesvärda händelser kommer i åtanke från mina Southgate dagar. Vår klass fick chansen att gå på gitarrundervisning, dom som ville. Och jag ville! En gång i veckan i sex veckor med Louis Gallo, en gammal jazzgitarrist som hade spelat bigband jazz i hela sitt liv. De sex veckorna var avgörande för mig som gitarrist och jag tog ett gigantiskt kliv uppåt, efter 3 års stagnation (och jag borde göra det igen). Vi lärde oss spela Django Reinhardt låtar, med ett nytt ackord på varje slag. Det var tufft, vi fick träna mycket hemma, men det gav resultat.

Den andra händelsen i Southgate var att klämma mig in i en bil på parkeringen med fem andra killar på lunchen och röka en joint med alla fönster stängda. Vi skrattade tills tårarna trillade ner på kinderna, men det gjorde vi bara den gången. Pojkar kommer alltid vara pojkar.

Posted on

29. Out Demons Out. Gunrunner (del 2)

The Bedford, Balham.

Vår hemvist var norra London, men Gunrunner vandrade också då och då söder om Themsen. Till The Bedford i Balham, exempelvis, med sin roterande scen, som var hur kul som helst. Ena minuten tittade vi ut över publiken, i nästa sjöng vi rakt in i en vägg. Jag har fortfarande en bild i huvudet av en kille med en levande kyckling som han dansade runt, framför oss. Vi tyckte det var lite konstigt, men ingen annan reagerade. När det var dags att åka hem var det oroande att ta tunnelbanan från Balham till Finchley Central, förbi Brixton och andra ruffiga platser, ensam med min gitarr sent på natten. Chris skjutsade dom andra hem i sin Transit.

Vi var alltid ett mycket tajt band och lät bra, med mycket sångstämmor. Men vi hade ingen originalitet och spelade mestadels covers: Steely Dan, Eagles, The Band, Beatles, Stones etc. Vår version av Sympathy for the Devil var populär ett tag och min WEM bandeko tog upp mycket utrymme där. Vi hade kul medan vi varade, lärde oss mycket och till och med fick betalt. Även större spelningar kunde det bli då och då. Som att spela med Judas Priest, Edgar Broughton Band eller då vi körde 350 km norrut i en Ford Transit till York för att vara förband till Mr. Big. Inte Mr. Big som senare blev riktigt big, men ett 70-tals brittiskt hitband med samma namn. Vi spelade även på Ronnie Scotts Club i Soho, vilket inte var fy skam.

En studioinspelning gjordes för producenten Tony Pike, men vi hade ingen inspelningserfarenhet, var förmodligen inte särskilt bra och det ledde ingenstans. En slags manager fanns med oss vid den tiden. När Tony Pike ville ha £30 för att släppa på inspelningarna, vägrade managern att betala. Han tyckte det var för mycket, men för att vara rättvis var £30 en anständig veckolön på den tiden. Följaktligen finns det ingen inspelad Gunrunner-musik. Kanske är det lika bra, även om jag har lite ånger på den punkten. Inga bilder heller, vilket är synd. Ägde ingen av oss en kamera?

Vår musik förändrades också när personalen ändrades. Chris Newport lämnade bandet, så vi hade ingen keyboardspelare. Gitarrerna tog över. När Phil Brown kom in på bas blev ljudet ännu hårdare. Phil pumpade basen med ett plektrum, där den tidigare basisten (John Henry) var mer en fingerplockande rytmisk spelare. Chris Morrow och jag anpassade vårt gitarrspel för att passa Phil Browns stil och den demoniska västkuststilen åkte ut.

Min sista spelning med Gunrunner var i slutet av 1976 när vi spelade på en nattklubb någonstans i västra London. Vi hade bjudit in en annan gitarrist i (vars namn har glidit bort i dimman), men han och jag gick inte bra ihop. Jag fann honom konstig och obehaglig och han troligtvis fann mig udda och svår. Slutet kom när jag blev stressad och började spela introt på en låt innan han var klar med att stämma. Om blickar kunde döda hade jag inte levt för att flytta till Sverige sju månader senare. Jag släpptes av hemma efter spelningen, lyfte ut min förstärkare, och det var sista gången bandet och jag sågs. Men både Chris M och Chris N dök upp i Cambridge för en Men On The Border spelning 2015 och det var kul att se dem och en hel massa andra människor från London. Chris Morrow var även med på MOTBs Corn Exchange konsert i Cambridge 2016, 40 år efter sista giget tillsammans.

Out Demons Out / Apache, är ett klassiskt spår från The Edgar Broughton Band.

Posted on

29. Out Demons Out. Gunrunner (part 2)

Though our home turf was north London, Gunrunner also wandered south of the Thames from time to time. To the Bedford in Balham , for instance, with its revolving stage, which was hilarious. One minute we were looking at the audience, the next singing into a wall. I still have an image in my mind of a guy with a live chicken that he danced around in front of us. We thought that a bit strange, but nobody else seemed to. At the end of those gigs it was worrying having to take the tube from Balham to Finchley Central, past Brixton and other ruffian places, alone with my guitar late at night.

We were always a very tight band and sounded good, with a lot of vocal harmonies. But we were not original at all and played mostly covers: Steely Dan, Eagles, The Band, Beatles, Stones etc. Our version of Sympathy for the Devil was popular for a while and my WEM tape echo took up a lot of space in that. We had fun while we lasted, learned a lot and even got paid. We also got bigger gigs every now and then. Like supporting Judas Priest, the Edgar Broughton Band or the time we drove 350 km in the Ford Transit to York to support Mr. Big. Not the Mr. Big who later became properly big, but a 70’s UK hit band with the same name. We even got to play at Ronnie Scotts Club in Soho, which was quite a big deal.

At one point we made a studio recording for producer Tony Pike, but we had no recording experience, were probably terrible and it anyway didn’t lead anywhere. We even had a sort of manager at that time. When Tony Pike wanted £30 to release the recordings, our manager refused to pay it. Though, to be fair, £30 was a decent weekly salary at that time. Consequently, there exists no recorded Gunrunner music. Maybe it’s just as well, though I do have some slight regrets on that point. No photos either, which is a great shame. None of us owned a camera?

Our music also changed as personnel changed. Chris Newport left, so we had no keyboard player to soften things and the guitars took over. When Phil Brown joined on bass, the sound became even harder. Phil pumped the bass with a plectrum, where the previous bassist (John Henry) was more of a finger-picking rhythmic player. Chris Morrow and I adapted our guitar playing to fit Phil Brown’s style, and out went the demon west-coast style.

My final gig with Gunrunner was at the end of 1976 when we played at a nightclub somewhere in west London. We had invited another guitarist in (whose name has slipped away in the mists of time), but he and I did not get on very well. I found him weird and churlish and he most likely found me odd and difficult. The end came when I got stressed and started playing a song before he had finished tuning up. If looks could kill, I would not have been alive to move to Sweden seven months later. I was dropped off at home after the gig, unloaded my amp, and that was the last time we saw each other. But both Chris M and Chris N turned up in Cambridge for a Men On The Border gig in 2015 and it was great to see them and a whole bunch of other people from London. Chris Morrow reappeared at MOTB’s Corn Exchange concert in Cambridge in 2016, 40 years after our last gig together.

Out Demons Out/Apache, is a classic cut from the Edgar Broughton Band.

Posted on

28. Screaming for Vengeance – Gunrunner (del 1)

Chris Morrow, jag och vårt band Gunrunner var förband till Judas Priest, som inte var särskilt stora vid den tiden, 1976, men tillräckligt stora för att jag skulle ha hört talas om dem. Det var en dålig matchning om vi ska vara ärliga. Konserten var på Middlesex Polytechnic strax utanför London, och som vanligt var det Chris som ordnade giget. Det var en av våra största spelningar, men långt ifrån den roligaste vi hade haft. För det första fick vi inte använda Priests sånganläggning, och det var en stor lokal som rymde ett par tusen personer. Vi var tvungna att sätta vår löjliga 100W sånganläggning på scenen framför deras utrustning och använda våra egna mikrofoner. Dessutom mådde min Carlsboro förstärkare dåligt; alltför mycket rök välde fram när jag slog på den. Istället fick jag låna en HH “solid state” förstärkare från keyboardisten Chris Newport. Solid shit, tyckte jag, i alla fall för gitarr, även om den funkade väldigt bra för pianot. Varje ton som jag spelade på min Fender Telecaster dog en snabb, oåterkallelig död och det var ett smärtsamt starkt och hårt ljud. Jag var van vid värmen från min Carlsboro.

Det bådade inte heller gott för den här spelningen när medlemmarna i Judas Priest vägrade låna oss en förstärkare så att vi kunde stämma våra gitarrer innan vi gick in på scenen. Det var bara ovänligt, och det var uppenbart att de inte ville ha något förband alls. Men vi kämpade oss igenom spelningen och det var möjligen 50 personer framför scenen som hörde oss. Längre bak lät det nog bara som irriterande bakgrundsbrus. Vi var också tvungna att mixa oss själva från scenen, vilket inte var idealiskt.

Chris och jag startade bandet i Oxford, som en duo. Vi spelade akustiska gitarrer och sjöng på pubar då och då. Ett år senare, tillbaka i London, tog vi in Chris Newport på keyboard; med en Moog synt, extremt tung Hammondorgel, Lesliehögtalare och Wurlitzer elpiano. Newport hade jag spelat med tidigare och hans utrustning upptog alltid halva scenen. Vi hittade också trummisen Reg Patten i södra London. Han passade bra in och blev kvar genom hela bandets existens. Om scenen var liten så upptog Reg den andra halvan. Basister var alltid ett problem och vi bytte några gånger. Till slut hittade vi en bra kille från Darlington i norra England – Phil Brown med en fin Rickenbackerbas (med Hohner mickar). Phil var senare med i klassiska power popbandet The Records. Han gick tyvärr bort i MS för några år sedan.

  • Jag har alltid önskat mig en Rickenbackerbas. Jag blev kär i den redan när jag såg McCartney använda en i I Am The Walrus, från Magical Mystery Tour. Looken! Sedan spelade Chris Squire på en Rickenbacker  i Yes några år senare. Ljudet! Men ingen har nånsin köpt en åt mig…

Vi spelade med Gunrunner i London i några år och på flera ställen regelbundet. Som Brecknock i Camden, Western Counties i Paddington och Chiltern, som faktiskt finns kvar ovanför tunnelbanestationen Baker Street, ett stenkast från Madame Tussauds. Vid Chiltern bevittnade vi ett stort slagsmål en kväll när vi packade ihop våra grejor. Det måste ha varit 30 personer som pucklade på varandra, inklusive pubägaren. Jag har ingen aning vad det handlade om, men vi i bandet stod bara och tittade på med gapande munnar. Lyckligtvis blev vi helt ignorerade av slagskämparna och trots kaoset minns jag inget blod alls. Det såg mer ut som en repetition för Blues Brothers än en civiliserad pub i centrala London. Screaming for Vengeance kommer från Judas Priests framgångsrika platta med samma namn. Men vi tog faktiskt inte så illa vid oss av deras attityd.

Posted on

28. Screaming for Vengeance. Gunrunner (part 1)

The Unicorn, which used to be the Brecknock, Camden, London

Chris Morrow, me and our band Gunrunner supported Judas Priest, who were not quite a major act at the time (1976), though big enough for me to have heard of them. It was a bit of a mismatch too, if we’re being honest. The gig was at Middlesex Polytechnic just outside London and as usual it was Chris who arranged it. It was one of our biggest gigs but not the best fun we’d had. Firstly, we didn’t get to use Judas Priest’s PA and it was a large venue that could hold a couple of thousand people. We had to put our 100W PA on stage in front of their equipment and use our own mics. In addition, my Carlsboro amp was on the blink; far too much smoke poured from it when I turned it on. Instead, I borrowed an HH “solid state” amp from keyboard player Chris Newport. Solid crap I thought, though it was very good for his piano. Every note I played on my Fender Telecaster died a quick, irreversible death and it was painfully loud and harsh. I was used to the warmth from my Carlsboro which gave me plenty of sustain.

Neither did it bode well for this gig when the members of Judas Priest refused to lend us an amp, so we could tune our guitars before we went onstage. That was just unfriendly, and it was obvious that they didn’t want a support at all. But we fought our way through the gig and were heard by maybe 50 people at the front of the stage. Further back it probably just sounded like irritating background noise. We also had to mix the sound ourselves from the stage, which was not exactly ideal.

Chris and I started the band in Oxford, as a duo, where we played acoustic guitars and sang in pubs from time to time. A year later and back in London, we roped in Chris Newport on keyboards, with his Moog synth, extremely heavy Hammond organ, Leslie speaker, and Wurlitzer piano. Newport I had played with previously and he always took up half the stage with his equipment. We found Reg Patten in South London, who fit in well and stayed on as drummer throughout the band’s life. Reg had the other half of the stage if it was a small one. But bassists were always a problem and we had a few. Then we found a good guy from Darlington in the north of England, Phil Brown, with his beautiful Rickenbacker bass (with a Hohner pick-up). Phil went on to join classic power pop band The Records in 1977 and sadly passed away a few years ago.

  • I always wanted a Rickenbacker bass. I fell in love with it when I first saw McCartney play one in I Am The Walrus from Magical Mystery Tour. The look! Then Chris Squire had one in Yes a few years later. The sound! But nobody ever bought me one. 

We gigged around London for a few years and there were several places we played regularly, such as the Brecknock in Camden, the Western Counties in Paddington and the Chiltern, still located above Baker Street tube station, a stone’s throw from Madame Tussauds. At the Chiltern we witnessed a huge fight one evening when we were packing our gear. There must have been at least 30 people beating up on each other, including the pub owner. I’ve no idea what it was about, but the band just stood by and watched with open mouths. Luckily, we were totally ignored by the fighters and despite the chaos I can recall no blood at all. It looked more like a rehearsal for the Blues Brothers, than a civilised pub in central London.

Screaming for Vengeance is a song from the very successful Judas Priest album of the same name. We weren’t really that bothered by their treatment of us.