Posted on

46. Tease Me!

Grace Jones

En sak leder till en annan. Att skriva om ska och reggae i förra veckan fick mig att tänka på ett par andra jamaicanska ikoner: trummisen Sly Dunbar och basisten Robbie Shakespeare. Jag är ganska säker på att jag upptäckte dem för första gången när jag hörde Grace Jones album “Warm Leatherette” 1980. Ett år senare var de tillbaka igen med Grace för albumet “Nightclubbing”, som jag omedelbart la till min samling och lyssnade på med fascination. Sedan än en gång med “Living My Life” 1982, som jag också gillade starkt. Grace är inte allas kopp te, men när hon satte discon bakom sig fungerade det bra för mig.

Sly och Robbie

Jag har ett mycket starkt minne av att köra genom den oändliga strömmen av trafikljus på gamla E4:an i Uppsala 1993 när Chaka Demus och Pliers ‘‘Tease Me’ dök upp på radion. Det fick mig att studsa upp och ner i mitt bilsäte och minnet ger mig fortfarande rysningar. På många sätt var det ett nyskapande album, mycket tack vare Sly och Robbies minimalistiska rytmer. Men det också innehåller ett knippe starka låtar förstås. Jag läste om det albumet på Wiki nyss och såg att det nådde första platsen på engelska hitlistorna 1994. Och jag som trodde att jag var den enda som ägde det!

Sly och Robbies lista över samarbeten (både som producenter och musiker) är mycket lång och innehåller, förutom alla de största artister på Jamaica, många av världens största stjärnor, som exempelvis Sting, McCartney och the Stones. Det märkliga är att trots att jag beundrade deras spel så mycket, blev jag aldrig inspirerad att spela bas som Robbie Shakespeare. Och jag har aldrig ens försökt.

Chaka Demus and Pliers: Tease Me

Om du gillar reggae (jag vet, det är inte alla som gör det) och har inte hört det här albumet – ge det en snurr på din favorit streamingtjänst. Det må vara 26 år gammalt men känns tidlöst och har så mycket mer att erbjuda än bara hitsen.

Posted on

46. Tease Me!

Grace Jones

One thing leads to another. Writing about ska and reggae last week got me thinking about a couple of other Jamaican icons: drummer Sly Dunbar and bassist Robbie Shakespeare. I’m pretty sure I came across them for the first time when I heard Grace Jones’ album “Warm Leatherette” in 1980. A year later they teamed up with Grace again for the “Nightclubbing” album, which I promptly added to my collection and listened to with fascination. Then yet again with “Living My Life” in 1982, which I also really liked. Grace is not everybody’s cup of tea, but when she put disco behind her it worked well for me.

Sly and Robbie

I have a very strong memory of driving through the endless stream of traffic lights on the old E4 in Uppsala in 1993, when Chaka Demus and Pliers’ “Tease Me” came on the radio. That got me hopping in my seat and the memory still gives me goosebumps. This album was innovative in many ways, not least because of Sly and Robbie’s minimalist rhythms. Though it’s also crammed with strong songs of course. I just looked that album up on Wiki and saw that it reached No. 1 in the UK charts in 1994. And I thought I was the only one that owned it!

Sly and Robbie’s list of collaborations (both production and playing) is very long and includes, apart from all the Jamaican greats, many of the biggest stars on the planet, like McCartney and the Stones. The odd thing is that though I admired their playing so much, I was never inspired to play the bass like Robbie Shakespeare and I’ve never even tried.

Chaka Demus and Pliers – Tease Me

If you like reggae (I know, not everybody does) and haven’t heard this album – give it a spin on your favourite streaming site. The album might be 26 years old it but feels timeless and has so much more to offer than just the hits.

Posted on

45. Ghost Town

Innan Bob Marley dök upp i London 1972 och spelade in sitt första reggaealbum för Chris Blackwell på Island Records, var skamusik en populär musikform. Redan 1964 hade Millie Small en stor hit med “My Boy Lollipop”. Men i slutet av 60-talet dansade vi till Harry J Allstars, Dandy Livingstone, The Pioneers, The Upsetters, Desmond Dekker, Dave och Ansel Collins och andra på Con Club i North Finchley under en period. Alltså när vi vågade dansa, vilket var inte ofta. Ska blandades med soul och pop på Con Club och musiken var mestadels OK, även om det var mest pop.

Ibland fanns det till och med ett liveband, vanligtvis ett band med en aktuell hit på topplistan – men det var aldrig något minnesvärd. Det var i alla fall inte musiken som intresserade oss, det var möjligheten att träffa tjejer. Men det förblev naturligtvis bara en möjlighet eftersom vi var i grunden alldeles för blyga. Till slut insåg jag att det var helt enkelt inte min grej att sätta på mig en kostym och bli slagen på vägen hem. Jag var väldigt glad att lämna den klubben bakom mig när vi slutade gå dit. Och då glömde jag skamusik i tio år.

Enkelt uttryckt, var ska en utveckling av calypso musik och reggae var sedan en utveckling av ska. 1972 introducerade Nige mig till en annan av hans vänner, Tony De Meur, som senare startade ett band – The Fabulous Poodles (John Entwistle från The Who producerade ett par av deras album). En kväll åkte Tony och några vänner till Greyhound puben i Fulham för att se ett band nytt till London: Bob Marley and the Wailers. På något sätt lyckades jag följa med dem till Fulham. Folkmängden på Greyhound var massiv och jag tror inte att jag upplevt en folkmassa som den sedan dess.  Människor var packade så tätt att det blev riktigt läskigt och brandbestämmelser skulle förmodligen göra det omöjligt idag.

Efter ungefär en timme av Marleys musik var jag på knäna på balkongen ovanför scenen, krypande under bord och mellan benen för att komma närmare utgången. Jag hade inte hört en enda Marley låt innan den konserten. Bandet var riktigt bra, men mina ögon fastnade bara på Bob, med sin magnetiska scen närvaro. Fö håller han fortfarande publikrekordet på 32 000 personer på Gröna Lund i Stockholm den 11 juli 1980 och det kommer troligtvis aldrig att överträffas (säkerhetsbestämmelser). Efter Marleys genombrott fanns det snart gott om bra reggaeband runtom i Storbritannien, både jamaicansk och brittisk. Ingen med Marleys låtskrivande färdigheter, emellertid.

1979 återupplivades ska musik och jag fick Madness första album i present när jag fick körkortet. Men de band jag gillade bäst var The Selecter och särskilt The Specials och av alla ska band, det är Specials jag fortfarande lyssnar på ibland idag. De turnérar under 2019 men kommer tyvärr inte till Sverige. De är också utan sin ursprungslåtskrivare, keyboardspelare och grundare Jerry Dammers, han utan framtänder. Ghost Town kom ut i juni 1981 och var en omedelbar hit. Det återspeglade de svåra tider som människor upplevde i den brittiska lågkonjunkturen vid den tiden.

Posted on

45. Ghost Town

Harry J Allstars on the Trojan label.

Before Bob Marley showed up in London in 1972 and recorded his first reggae album for Chris Blackwell at Island Records, ska was a popular music form. Ska was around as early as 1964 when Millie Small had a big hit with “My Boy Lollipop”. But at the end of the 60s we danced to the likes of The Harry J Allstars, Dandy Livingstone, The Pioneers, The Upsetters, Desmond Dekker and Dave and Ansel Collins at the Con Club in North Finchley for a short period. When we dared to dance, that is, which wasn’t often. Ska was mixed up with soul and pop at the Con Club and the music was mostly OK, even if it was mostly pop.

Occasionally there was even a live band, usually one with a current hit on the charts – though it should be said, never anyone memorable. It wasn’t the music that interested us anyway, it was the possibility of meeting girls. But of course, that only ever remained a possibility as we were basically too shy. Finally, I realized that putting on a suit and getting beaten up on the way home was simply not my scene. I was very glad to leave it behind me when we stopped going. And then I forgot about ska for ten years.

Simply put, ska was a progression from calypso music, reggae was a further progression from ska. In 1972 Nige introduced me to another of his friends, Tony De Meur, who later started a band, The Fabulous Poodles (John Entwistle from the Who produced a couple of their albums). One evening Tony and some friends were going to the Greyhound pub in Fulham to see a band new to London: Bob Marley and the Wailers. Somehow, I managed to wangle going with them to the gig. The crowd at the Greyhound was massive and I don’t recall experiencing a crowd like that since then. People were packed in so tightly that it became truly scary and today’s fire regulations would probably make a squeeze like that impossible.

Bob Marley.

After about an hour of Marley’s music I was on my knees on the balcony above the stage, crawling under tables and between legs to get closer to the door. I can’t remember any of the songs that Marley played, but I had never heard anything by him before that gig. The band were great, but my eyes were only on Bob, with his magnetic stage presence. Bob still holds the audience record of 32 000 people at Gröna Lund in Stockholm on July 11th, 1980. That will most likely never be broken (safety regulations). There were soon plenty of good reggae bands around in the UK, both Jamaican and British (like Steel Pulse and Aswad. And UB40?). None with Marley’s songwriting skills, however.

Then in 1979 along came a ska revival and I was given Madness’ first album as a present when I passed my driving test. But the bands I liked best were the Selecter and particularly the Specials and of all the ska revival bands, it’s the Specials I still listen to sometimes today. They’re currently on tour (2019) but are unfortunately not coming to Sweden. They’re also touring without songwriter, keyboard player and founder Jerry Dammers, with his eye-catching missing two front teeth. Ghost Town came out in June 1981 and was an instant hit. It reflected the hard times people were experiencing in the UK recession at that time.

Posted on

42. Echöes

Pünk Flöyd: Echöes.

Ljusdal is a small town about 200 km north of here (Kungsgården) and last December Men On The Border supported our good friends Pünk Flöyd on the release gig for their latest album, Echöes. December was a very cold month in Ljusdal. Odd and I got to the venue, The Glass House Rosehills in mid-afternoon and we already knew we were to play in a very large greenhouse but were not really prepared for the reality of -18°C outside and -10°C inside. There was a good-sized wood burning stove which almost glowed red and what looked like a mini jet-engine pumping heat into the room – heat which was quickly sucked out into the freezing air through the glass walls and roof. It was a bit worrying, but nobody else seemed concerned. Later they even brought out some smaller heaters which were great if you stood directly in front of them.

Håkan Nilsson to the left and Simon Ahlgren to the right at Rosehills.

During late afternoon and early evening, the temperature in the greenhouse gradually crept up above zero and was it almost warm by the time we got to play. Nobody in the audience took their coats off though, which says a lot. Stupidly I didn’t put mine on while later watching Pünk Flöyd and was basically a bit bloody cold the whole evening.

After the audience had gone home, we hung around playing songs just for the fun of it, before most of us headed back to drummer Håkan’s place for a bite to eat, a drink and a session in his basement studio. Together we recorded a seriously wicked version of Bowie’s Starman while sampling various exotic alcoholic beverages. Well, maybe it wasn’t the best version of that song I’ve ever heard, but it was a lot of fun to play. Göran had gone back to the hotel early, but Odd and I hung out with PF until 4 in the morning when we finally headed in the direction of central Ljusdal, about 2 kilometers away. We walked and froze the whole way as it was still -18°C. I don’t know why we didn’t take a taxi as that would have been a lot wiser. The outcome of that stroll was a week in bed with the worst cold I’ve had in years. But no regrets, it was a great weekend.

Samuel and Simon onstage at Rosehills.

Pünk Flöyd do covers of Pink Floyd songs, but they do them in their own humourous and extremely personal way. Like “The Wall” played in waltz time (the album is called “The Waltz”). They went down a storm at the Cambridge Corn Exchange in 2016 with Men On The Border. That was followed up in 2017 by a gig at the 1815 Union Bar and then the prestigious Cambridge Folk Festival in 2018. The film of that event shows a couple of thousand very enthusiastic new fans.

They are an entirely acoustic band and even Johan Barreby’s organ has a foot pump. For the Corn Exchange gig, it was not possible to ship the organ from Sweden, but Göran searched for an organ on sale locally in Cambridge and incredibly he found one. It was perfectly functional and cost only £30, about 400 SEK. As soon as the gig was over, an offer to buy the organ was made by one of the girls from Strawberry Switchblade who was in the audience. It was hilarious to see her, Texas Bob Juarez and various members of PF trying to get that heavy organ in the back of a car which was far too small for it at one in the morning. In the end the organ had to be left at the Corn Exchange and was apparently still there a year later.

Pünk Flöyd unfortunately don’t play so often and are spread out over half the country, but if you get the chance – see them! And if we get the chance, we’ll play with them again.

Posted on

42. Echöes

Pünk Flöyd: Echöes.

Ljusdal är en liten stad ca 200 km norr om Kungsgården och i december i år spelade Men On The Border som förband till våra goda vänner Pünk Flöyd på release-partyn för deras senaste album, Echöes. December var en mycket kall månad i Ljusdal. Odd och jag kom till platsen, Glashuset Rosehills på eftermiddagen och vi visste redan att vi skulle spela i ett mycket stort växthus men var inte riktigt beredda på verkligheten på -18°C utanför och -10°C inuti. Det fanns en stor vedspis som nästan glödde rött och vad som såg ut som en mini-jetmotor som pumpade värmen in i rummet – värme som snabbt sögs ut i den kalla luften genom glasväggarna och taket. Det var lite oroande, men ingen annan verkade orolig. Senare togs det ut några mindre elektriska värmare som funkade bra om man stod direkt framför dem.

Till vänster: Håkan Nilsson, till höger: Simon Ahlgren, på Rosehills.

Under sen eftermiddag och tidig kväll kröp temperaturen i växthuset gradvis upp över noll och det var nästan varmt när det var dags för oss att spela. Ingen i publiken tog ytterkläderna av sig, vilket säger en hel del om läget. Dumt nog satte jag inte på mig mina när jag senare kollade på Pünk Flöyd och kände mig aningen kall hela kvällen.

Efter publiken hade gått hem hängde vi kvar någon timme och spelade för skojs skull, innan de flesta av oss gick hem till trummisen Håkan för en bit mat, nåt att dricka och en session i hans källarstudio. Tillsammans spelade vi in en grym version av Bowies Starman medan vi samplade olika exotiska alkoholhaltiga drycker. Tja, kanske var det inte den bästa versionen av den låten jag någonsin har hört, men det var väldigt kul att spela. Göran hade gått tillbaka till hotellet tidigt, men Odd och jag hängde med PF fram till 4 på morgonen när vi till slut gick i riktning mot centrala Ljusdal, ca 2 kilometer bort. Vi frös förstås hela vägen eftersom det fortfarande var -18°C. Det hade varit klokare att ta en taxi. Resultatet av den promenaden var en vecka i sängen med den värsta förkylning jag haft i många år. Men jag ångrar ingenting, det var en fantastisk helg.

Samuel och Simon på scen, Rosehills.

Pünk Flöyd gör covers av Pink Floyd-låtar, men de gör dem på sin egen humoristiska och extremt personliga sätt. Liksom “The Wall” spelat i valstakt (och albumet heter ”The Waltz”). Det gick hem mycket bra på Cambridge Corn Exchange i 2016, följdes upp i 2017 av en konsert på 1815 Union Bar och igen på prestigefyllda Cambridge Folk Festival, 2018. Filmen från den konserten visar ett par tusen mycket entusiastiska nya fans.

Det är ett helt akustiskt band och även Johan Barrebys orgel har en fotpump. För Corn Exchange-konserten med MOTB var det inte möjligt att skicka orgeln från Sverige, men Göran letade efter en till salu lokalt i Cambridge och otroligt nog fann han en. Den var helt funktionell och kostade bara £30, ca 400 SEK. Så snart konserten var över, en av tjejerna från Strawberry Switchblade, som fanns i publiken, ville köpa den. Det var riktigt kul att se henne, Texas Bob Juarez och några medlemmar av PF försöka få den tunga orgeln i skuffen på en bil som var alldeles för liten, klockan ett på morgonen. Till slut blev orgeln kvar på Corn Exchange och var tydligen fortfarande där ett år senare.

Pünk Flöyd spelar tyvärr inte så ofta och är utspridda över halva landet, men om du får chansen – se dem! Och om vi får chansen, spelar vi med dem igen.

Posted on

40. Lucy

Smash-proof gitarren på scenen i Miami.

Under de senaste månaderna har jag tillbringat mycket tid på jobbet på det smash-proof gitarr filmprojektet. Detta har nog varit det roligaste projektet jag någonsin har arbetat med, inte minst för att jag varit en gitarrnörd under det mesta av mitt liv. Jag har inte bidragit någonting till själva gitarrkonstruktionen men jag har varit en del av projektgruppen från början. Och av en slump fick jag vara med i filmen när en av ingenjörerna inte kunde vara med i Miami för finalen, där Yngwie Malmsteen spelade och försökte krossa gitarren. Den mest chockerande delen av att se det var hur han verkligen försökte krossa den. Särskilt när han kastade den 3 meter upp i luften och låt det falla till scenen, huvudet först. Om någon del kunde gå sönder skulle det vara den relativt svaga punkten. Vi var ändå lättade när det inte bröt.

Yngwie på The Hit Factory studion i Miami.

Dagen efter konsertscenerna filmades, intervjuades Yngwie på The Hit Factory i Miami och att jag släpptes lös där var riktigt kul. Väggarna är täckta med guldskivor för ikoniska inspelningar som gjorts där, inklusive Hotel California, Rumours och album av REM, Rod Stewart, och många, många fler. Hit Factory (eller Criteria Studios som det egentligen heter) var också hemvist för Bee Gees och de spelade in de flesta av sina album från 70-talet och framåt där, eftersom dom bodde inte långt därifrån. Saturday Night Fever förstås.

Hela idén för filmen presenterades av vår kreativa byrå vid det första projektmötet och presentationen innehöll bilder av Pete Townsend, Jimi Hendrix, Matt Bellamy (Muse) och andra kända gitarrkrossare för att illustrera idén. Någon vecka senare kontaktades Andy Holt på Drewman Guitars i Storbritannien och han gick med på att göra design och CAD-ritningar. Drewman bygger gitarrer i aluminium, så Andy hade med sig mycket erfarenhet av metallgitarrer. Då var det ”bara” för ingenjörerna att bygga den. Jag såg mycket av den dagliga korrespondensen mellan ingenjörerna och Andy, men jag var inte alls involverad i de tekniska diskussionerna. Inte en av mina styrkor.

John Lennon muren i Prague.

Folk är i allmänhet väldigt intresserade av gitarren och i förra veckan besökte jag Stockholms universitet för att spela och berätta kort om gitarren för några hundra studenter. Jag var på scen med Frances Arnold (Nobelpristagare för kemi i 2018) och Donald Johansson, paleoantropologen, som fann den 3,2 miljoner åriga mumifierade benrester av en kvinna i Etiopien 1974: “Lucy”. På förslag av en av arrangörerna spelade jag introt till John Lennons Lucy In The Sky With Diamonds, från Beatles’ Sgt. Pepper album. Det var en perfekt introduktion för Donald att berätta om hur Lucy fick sitt namn från den låten. Och Frances spelade en kort klassisk bit på gitarr (med drop-D!). I slutet av sessionen hade jag en kö på 30 eller 40 studenter och andra som ville hålla i gitarren, prata om den och ta bilder. Det var roligt, men väntetiden mellan att sätta upp och testa min förstärkare och slutligen spela för en publik var en lång 4 timmar.

Hotel California – en av 100-tals guldskivor på väggarna på The Hit Factory i Miami.

De Let’s Create smash-proof gitarrfilmer har setts av cirka 35 miljoner människor runt om i världen hittills, i olika medier. Ganska fantastiskt, men människor gillar uppenbarligen fortfarande gitarrer. Det kreativa teamet bakom filmen (från Forsman & Bodenfors i Göteborg) gjorde också Van Damme Volvo epic-split -filmen. Så det var ingen stor överraskning att de gjorde ett par mycket bra filmer för oss också.

Posted on

40. Lucy

The smash-proof guitar taken shortly after filming at the Revolution club.

In the last few months I’ve spent loads of time at work on the smash-proof guitar film project. This has probably been the most fun project I’ve ever worked on, not least because I’ve been such a guitar nerd for most of my life. I’ve not contributed anything at all to the construction of the guitar, but I have been part of the project group from the start. And by chance I ended up being in the film because one of the engineers couldn’t make it to Miami for the finale, where Yngwie Malmsteen played and tried to smash the guitar. The most shocking part of seeing that was how very hard he tried to break it. Especially when he threw it 3 meters into the air and let it drop onto the stage, headstock first. If any part was going to break it was going to be that relatively weak point. We were anyway relieved when it didn’t break.

Yngwie with film director Mackan Svanberg at The Hit Factory.

On the day following the in-concert scenes, Yngwie was interviewed at The Hit Factory in Miami and me being let loose in that studio was a real treat. The walls are covered with gold records for iconic recordings made there, including Hotel California, Rumours and albums by REM, Rod Stewart and many, many others. The Hit Factory (or Criteria Studios as it’s really called) was also home turf for the Bee Gees and they recorded most of their stuff from the 70s and onwards there, being Florida residents. Including Saturday Night Fever of course.

The entire idea for the film was presented by our creative bureau at the first project meeting and the presentation included photos of Pete Townsend, Jimi Hendrix, Matt Bellamy (Muse) and other famous guitar-smashers, to illustrate the idea. Some time after that Andy Holt of Drewman Guitars in the UK was contacted and he agreed to do the designing and CAD drawings. Drewman build guitars in aluminium, so Andy brought plenty of experience of metal guitars with him. Then it was all down to the engineers to build it. I saw a lot of the daily correspondence between the engineers and Andy, but I was not at all involved in the technical discussions. Not one of my strengths.

The “John Lennon wall” in Prague.

People are generally very interested in the guitar and last week I visited Stockholm’s University to play and briefly talk about the guitar for a few hundred students. I was onstage with Frances Arnold (Nobel prize-winner for Chemistry in 2018), and Donald Johansson, the paleoanthropologist who found the 3.2 million-year-old mummified remains of a woman in Ethiopia in 1974: “Lucy”. At the suggestion of one of the organizers I played the intro to John Lennon’s Lucy in the sky with diamonds, from the Beatles’ Sgt. Pepper album. That was a perfect introduction for Donald to tell the story of how Lucy got her name from that song. And Frances played a short classical piece on the guitar (with a drop-D!). At the end of the session, I had a queue of 30 or 40 students and others who wanted to hold the guitar, talk about it and take photos. That was fun, though the wait between setting up and testing my amp and finally playing for an audience was a long 4 hours.

Hotel California, one of 100s of gold records on the walls of The Hit Factory in Miami.

The Let’s Create smash-proof guitar films have apparently been seen by about 35 million people around the world so far, in various media. Quite amazing really, but people obviously still like guitars. The creative team behind the film (from Forsman & Bodenfors in Gothenburg) also made the “Van Damme Volvo epic-split” film. So, it was no great surprise that they made a couple of very good films for us too.

Posted on

38. Caravan

Camden Town’s finest.

I haven’t played in London for 43 years. In the UK a few times, but not London. Tomorrow (Friday 27th April) I’m temping at The Dublin Castle in Camden Town with Lasse Forsberg and his band Mary Maple. We’ll be making plenty of noise playing a bunch of Lasse’s power-pop songs and a few well-chosen covers.

Why am I playing with Mary Maple? Well, it’s complicated. More than half the band (Mats, Eva and Stefan) unfortunately couldn’t make it for these gigs. So, Jonny (guitarist) took over on bass and Lasse’s son Ced is playing drums. Their plan was to play as a three-piece, but at the last minute, I was asked to add a guitar and do backing vocals. And how could I say no to a gig in London?

This coming Saturday we’re also playing in Ramsgate at the Churchill Tavern. If you’re around either place, drop by and say hello!

Maggie, Brian and me in Ramsgate, 1963.

I haven’t been to Ramsgate since my family’s last summer holiday there in 1963. Our days were spent on the beach building sandcastles and getting sunburnt backs and in the evenings, we played cards in our caravan on the camping site. Great for us kids. There was also a clubhouse on the camping site, where the parents could go to the bar and have a drink, while the kids were in the room next door.

And I loved that kid’s room! It was perfect because they had a jukebox with all the latest hits. I had no money to put in it, but others did, so I got to hear plenty of new music. But what I really wanted to do was dance. Especially to the Crystals’, Da Doo Ron Ron, probably the most danceable hit that year. I only found the courage to do it the evening before we went home, which was a bit sad. But I also got to ride in a Ford Capri which was the coolest car I’d ever seen in real life (irl, for those under 30). I think the Capri owner was the man who ran the camping site.

An Austin A30, though not the one referred to in the article.

A couple of other occurrences were less fun. We were driving along the seafront in the old Austin A30 dad had borrowed for the week, when a motorcyclist overtaking a car ended his life under the wheels of a bus. When we drove past, the fire brigade and police were busy cleaning up the mess and that’s a sight that still comes back after 56 years. But a family of five going on holiday in an A30 must have been a logistical nightmare. How we all fit in that tiny car, with enough packing for five is a mystery. But who cared. We were going on holiday in a car for the first time.

A rusty old steel pipe. Though not the one that cut me.

When we were out strolling on the seabed at low tide one day I found a rusty old steel pipe. Cool! I picked it up with my left hand and threw it as hard as I could. Unfortunately, it had a jagged edge of metal sticking out of the back end, which I hadn’t seen and which ripped a long, deep cut in my thumb. I’ve still got the very visible scar. My memory of what happened after that is zero. That painful experience was completely wiped away, which is a pretty good defense mechanism.

Caravan is, for me, one of Van Morrison’s best songs, from his 1970 album Moondance. Not the nicest cover I’ve seen on the other hand.

Posted on

38. Caravan

Camden Town’s finaste.

Jag har inte spelat i London på 43 år. I Storbritannien några gånger, men inte i London. I morgon (fredag 27 april) vickar jag på The Dublin Castle i Camden Town med Lasse Forsberg och hans band Mary Maple. Vi kommer att spelar Lasse’s power-pop-låtar samt några välvalda covers.

Varför spelar jag med Mary Maple? Tja, det är komplicerat. Mer än hälften av bandet (Mats, Eva och Stefan) kunde inte vara med på dessa datum. Då tog Jonny (gitarrist) över på bas och Lasse’s son Ced hoppade in på trummorna. Deras plan var att spela som en trio, men i sista minuten blev jag ombedd att lägga till en gitarr och göra bakgrundssång. Och hur skulle jag kunnna tacka nej till en spelning i London? Finns inte.

Nu på lördag spelar vi också i Ramsgate på The Churchill Tavern. Om du är i närheten av nåt av dessa ställen, titta in och heja!

Maggie, Brian och jag i Ramsgate 1963. Husvagnen i bakgrunden.


Jag har inte varit i Ramsgate sedan min familj var där på semester 1963. Vi tillbringade dagarna på sandstranden, byggde sandslott och brände ryggarna i solen. Och på kvällarna spelade vi kort i husvagnen på campingplatsen. Väldigt kul för oss barn. Det fanns också ett klubbhus på campingen, där föräldrarna kunde gå till baren och ta sig en drink medan barnen roade sig i rummet bredvid.

Och jag älskade barnens rum! Det var perfekt eftersom de hade en jukebox med de senaste hitsen. Jag hade inga pengar att lägga i, men andra gjorde det, så jag fick höra mycket ny musik. Men vad jag verkligen ville göra var att dansa. Särskilt till The Crystals, Da Doo Ron Ron, förmodligen den mest dansanta hiten det året. Men det tog mig en hel vecka att våga göra det. Jag hittade modet kvällen innan vi åkte hem, vilket var lite synd. Men jag fick även åka i en Ford Capri som var den coolaste bilen jag någonsin sett i verkliga livet (irl, för de under 30 år). Jag tror att Capri-ägaren var mannen som drev campingen.

En Austin A30 från 1955. Dock, inte den som nämns i artikeln.

Ett par andra händelser var mindre roliga. Vi körde längs strandpromenaden i den gamla Austin A30 min pappa hade lånat för veckan, när en motorcyklist som körde om en bil slutade sitt liv under hjulen på en buss. När vi körde förbi var brandkåren och polisen upptagna med att rensa upp röran och det är en syn som fortfarande återkommer efter 56 år. Men en familj på fem på semester i en A30 måste ha varit en logistisk mardröm. Hur fick vi plats i den lilla bilen, med packning för fem? Men vem brydde sig om det? Vi åkte på semester i en bil för första gången.

Ett gammalt rostigt järnrör. Dock inte samma rör som nämns i artikeln.

När vi gick ut på havsbotten vid lågvatten en dag hittade jag ett gammalt, rostigt stålrör. Coolt! Jag plockade upp den med min vänstra hand och kastade den så hårt som möjligt. Tyvärr var det en metallbit som stack ut från änden, som jag inte hade sett. Den rev upp ett långt, djupt sår i min tumme och jag har fortfarande det mycket synliga ärret. Mitt minne om vad som hände efter det är noll. Den smärtsamma upplevelsen är helt borta, vilket är en ganska bra försvarsmekanism.

Caravan är för mig en av Van Morrisons bästa låtar, från 1970-albumet Moondance. Inte det snyggaste omslaget jag har sett däremot.