Chris Morrow, jag och vårt band Gunrunner var förband till Judas Priest, som inte var särskilt stora vid den tiden, 1976, men tillräckligt stora för att jag skulle ha hört talas om dem. Det var en dålig matchning om vi ska vara ärliga. Konserten var på Middlesex Polytechnic strax utanför London, och som vanligt var det Chris som ordnade giget. Det var en av våra största spelningar, men långt ifrån den roligaste vi hade haft. För det första fick vi inte använda Priests sånganläggning, och det var en stor lokal som rymde ett par tusen personer. Vi var tvungna att sätta vår löjliga 100W sånganläggning på scenen framför deras utrustning och använda våra egna mikrofoner. Dessutom mådde min Carlsboro förstärkare dåligt; alltför mycket rök välde fram när jag slog på den. Istället fick jag låna en HH “solid state” förstärkare från keyboardisten Chris Newport. Solid shit, tyckte jag, i alla fall för gitarr, även om den funkade väldigt bra för pianot. Varje ton som jag spelade på min Fender Telecaster dog en snabb, oåterkallelig död och det var ett smärtsamt starkt och hårt ljud. Jag var van vid värmen från min Carlsboro.
Det bådade inte heller gott för den här spelningen när medlemmarna i Judas Priest vägrade låna oss en förstärkare så att vi kunde stämma våra gitarrer innan vi gick in på scenen. Det var bara ovänligt, och det var uppenbart att de inte ville ha något förband alls. Men vi kämpade oss igenom spelningen och det var möjligen 50 personer framför scenen som hörde oss. Längre bak lät det nog bara som irriterande bakgrundsbrus. Vi var också tvungna att mixa oss själva från scenen, vilket inte var idealiskt.
Chris och jag startade bandet i Oxford, som en duo. Vi spelade akustiska gitarrer och sjöng på pubar då och då. Ett år senare, tillbaka i London, tog vi in Chris Newport på keyboard; med en Moog synt, extremt tung Hammondorgel, Lesliehögtalare och Wurlitzer elpiano. Newport hade jag spelat med tidigare och hans utrustning upptog alltid halva scenen. Vi hittade också trummisen Reg Patten i södra London. Han passade bra in och blev kvar genom hela bandets existens. Om scenen var liten så upptog Reg den andra halvan. Basister var alltid ett problem och vi bytte några gånger. Till slut hittade vi en bra kille från Darlington i norra England – Phil Brown med en fin Rickenbackerbas (med Hohner mickar). Phil var senare med i klassiska power popbandet The Records. Han gick tyvärr bort i MS för några år sedan.
- Jag har alltid önskat mig en Rickenbackerbas. Jag blev kär i den redan när jag såg McCartney använda en i I Am The Walrus, från Magical Mystery Tour. Looken! Sedan spelade Chris Squire på en Rickenbacker i Yes några år senare. Ljudet! Men ingen har nånsin köpt en åt mig…
Vi spelade med Gunrunner i London i några år och på flera ställen regelbundet. Som Brecknock i Camden, Western Counties i Paddington och Chiltern, som faktiskt finns kvar ovanför tunnelbanestationen Baker Street, ett stenkast från Madame Tussauds. Vid Chiltern bevittnade vi ett stort slagsmål en kväll när vi packade ihop våra grejor. Det måste ha varit 30 personer som pucklade på varandra, inklusive pubägaren. Jag har ingen aning vad det handlade om, men vi i bandet stod bara och tittade på med gapande munnar. Lyckligtvis blev vi helt ignorerade av slagskämparna och trots kaoset minns jag inget blod alls. Det såg mer ut som en repetition för Blues Brothers än en civiliserad pub i centrala London. Screaming for Vengeance kommer från Judas Priests framgångsrika platta med samma namn. Men vi tog faktiskt inte så illa vid oss av deras attityd.