Jag var på deltid befriad från mitt jobb, vilket innebar att jag tillbringade en eller två dagar i veckan på Southgate Technical College för att utbilda mig lite till. Jag har ingen aning idag om vad dessa klasser handlade om. Total blackout på den punkten. Men de hade antagligen något att göra med elektronik, elektriska ledningar eller telefoner. Kanske. Det var en kul grupp, än en gång bara killar i min ålder (17-18). Men det spelade ingen roll eftersom skolan var blandat, i motsats till min gamla skola.
En av killarna i min klass såg ut som en hippy version av Harry Potter. Han var alltid svartklädd med långt, mörkt, lockigt hår och små runda glasögon. Han var också ganska kort och körde en blå Reliant 3-hjulig bil. Som den som oförklarligt dyker upp i Mr. Bean då ch då. Jag är generös när jag säger “bil”, men han hade ett körkort (jag tror) och det fick honom från A till B. Medan jag fortfarande korsade norra London på bussen för att komma till klasser.
En kväll åkte jag med “Harry Potter” hem till honom i hans Reliant. Han hade köpt ett par album. I de gamla analoga tiderna var så man upptäckte ny musik. Han introducerade mig till The Yes Album (deras tredje) och jag fick höra Led Zeppelin IV för första gången (med Stairway to Heaven). Det var en stor händelse. Yes var nytt för mig och jag blev förbluffad. Virtuosmusiker som spelade musik med melodier som jag kunde relatera till. Jag älskade albumet så mycket att senare försökte jag även få min far att lyssna på det, någonting som jag aldrig hade gjort tidigare – och gjorde aldrig igen. Men han tyckte att det var “för spännande”. Hur kan det vara för spännande? Var inte det hela poängen? Helt ärligt förstod jag inte vad han menade.
Bara några månader senare släppte Yes Fragile, vilket var annorlunda från The Yes Album. Ännu bättre. Det var ett steg uppåt, vad det gällde ljudet, spel och musiken. Yes hade redan tre av mina nya hjältar i sina led: gitarristen Steve Howe, basisten Chris Squire och den snabba trummisen Bill Bruford. Men Fragile introducerade också keyboardtrollkarlen Rick Wakeman. Mycket av Fragile består av solostycken, en från varje bandmedlem och lite egoistisk, men helt OK. Bandspåren är dock melodiska, komplexa, spännande och geniala verk. När Fragile kom ut, såg Paul och jag Yes på Rainbow, tidigare Finsbury Park Astoria och där jag hade sett Beatles bara 8 år tidigare. Vi såg dem igen på Crystal Palace efter att de släppte Close to the Edge följande år (med John McLaughlin och Jan Hammer supporting). Magnifika!
Flera av mina klasskamrater var gitarrister, konstigt nog. En av dessa hade till och med investerat i en helt ny Gibson Les Paul som han spelade konstant. Några år senare fick jag låna gitarren till en Gunrunner-spelning på Brecknock. Men strängarna var så rostiga att jag bara kunde använda den på ett par låtar. Fingrarna som skrapade längs strängarna fick mig att känna mig illamående. När jag frågade om det berättade han att han inte hade bytt ifall jag skulle bryta en. Va?
Två andra minnesvärda händelser kommer i åtanke från mina Southgate dagar. Vår klass fick chansen att gå på gitarrundervisning, dom som ville. Och jag ville! En gång i veckan i sex veckor med Louis Gallo, en gammal jazzgitarrist som hade spelat bigband jazz i hela sitt liv. De sex veckorna var avgörande för mig som gitarrist och jag tog ett gigantiskt kliv uppåt, efter 3 års stagnation (och jag borde göra det igen). Vi lärde oss spela Django Reinhardt låtar, med ett nytt ackord på varje slag. Det var tufft, vi fick träna mycket hemma, men det gav resultat.
Den andra händelsen i Southgate var att klämma mig in i en bil på parkeringen med fem andra killar på lunchen och röka en joint med alla fönster stängda. Vi skrattade tills tårarna trillade ner på kinderna, men det gjorde vi bara den gången. Pojkar kommer alltid vara pojkar.