32. Common People

Pulp: Common People, artwork.

Apart from not being around girls enough in my teens, the other thing that disturbed me quite a bit was the “class” thing. It’s a bit special in the UK and affected my everyday life in many ways. And has anything changed? Well, yes and no. Life has changed so much over the last 40 years that the classes that existed back then have mostly disappeared. In some cases they’ve been replaced by other, new classes.

There are now, apparently, seven distinct social classes in the UK and three capitals have been measured: economic, social and cultural.

  • Wealthy elite. A small, privileged group. The super-rich.
  • Established middle class. The second wealthiest.
  • Technical middle class. Small, new, prosperous class. Socially isolated, culturally apathetic.
  • New affluent workers. Socially and culturally active. Middling economy.
  • Traditional working class. Low score on all three capitals. Reasonably high house values. Average age 66.
  • Emergent service workers. A new, young, urban group. Relatively poor, but high social and cultural capital.
  • Precariat, or precarious proletariat. The poorest, most deprived class. Every day is a struggle for this group.

The new classes are the result of an increasingly unequal nation according to the researchers. The above is from a book, Social Class in the 21st Century (2015). *

My family was strictly working class. And except for an uncle or two, not well-educated and mostly doing manual work of some sort. Like both my parents, at least when I was young. Getting an education was a way of climbing out of that pit. So that’s what my parents wanted for us three children. I resisted education but my brother and sister both embraced it and did well. From the age of four and until I left home at 18, we lived in a stiflingly small terraced house. The last years I was there, my brother and I shared a small bedroom, my sister had a tiny bedroom to herself and my parents slept in the living room on a bed-sofa.

Going to the grammar school from the age of eleven introduced me to people from a different social class that I would otherwise never have met. My best friend Paul’s father was a doctor and the head of a geriatric hospital. Whenever we were together, it was always at their apartment, never at our tiny terraced cottage. I think our parents met once, for a Sunday lunchtime drink. But what did they have to talk about? Cigarettes? Beer? Old people?

In my late teens I met Nigel when we worked together one summer. He was a drummer and we started a band (my first). His parents were both musicians, mother a violin teacher and father a violinist in the London Symphony Orchestra. Nigel, a professional musician himself since his teens, introduced me to many other well-spoken musicians. It was a new world and often an uncomfortable one. I always felt at a disadvantage. American guitarist Glenn, whom I met through one of Nigel’s friends, invited me to dinner at his parent’s house in Kensington. One of the most expensive parts of London. Glenn’s father worked at the American Embassy on Grosvenor Square. Naturally there was no common ground between his parents and me, though of course they were very friendly. But they cut their meat into small pieces then ate it with a fork in their right hands. What was this? The devil was alive and living in Kensington!

32. Common People.

Pulp: Common People, artwork.

Förutom att jag inte var tillräckligt nära tjejer i tonåren, var det även ”klassfrågan” som störde mig en del. Den är lite speciell i Storbritannien och det påverkade min vardag på många sätt. Och har något förändrats? Både ja och nej. Livet har förändrats så mycket under de senaste 40 åren att de klasser som existerade då har för det mesta försvunnit. De har i några fall ersatts av andra, nya klasser.

Det finns nu uppenbarligen sju olika sociala klasser i Storbritannien och ekonomiska, sociala och kulturella kapital har undersökts. Från topp till botten:

  • Rika eliten. En liten, privilegierad grupp. De super-rika.
  • Etablerade medelklassen. Den näst rikaste.
  • Teknisk medelklass. Liten, ny, välmående klass. Socialt isolerade.
  • Nya välbärgade arbetare. Socialt och kulturellt aktiva. Medelekonomi.
  • Traditionell arbetarklass. Lågt poäng på alla tre kapitalen. Rimligt höga husvärden. Genomsnittlig ålder 66 år.
  • Framväxande servicearbetare. En ny, ung, urban grupp. Relativt fattiga men hög social och kulturell huvudstad.
  • Osäkert proletariat. Den fattigaste, mest berövade klassen. Varje dag är en kamp för att överleva.

De nya klasserna är resultatet av en alltmer ojämn nation enligt forskarna. Ovanstående är från en bok, Social class in the 21st Century (2015). *

Min familj var arbetarklass och förutom en farbror eller två, inte välutbildade. För det mesta jobbade man med manuellt arbete av något slag. Som båda mina föräldrar. Åtminstone när jag var ung. Att utbildad sig var ett sätt att klättra ut ur den gropen. Så det var vad mina föräldrar önskade för oss tre barn. Jag motsatte mig utbildning men min bror och syster omfamnade det och det gick bra för dem. Från en ålder av fyra och tills jag flyttade hemifrån vid 18 år bodde vi i ett kvävande litet radhus. De sista åren jag var där, delade min bror och jag ett litet sovrum, min syster hade ett litet sovrum för sig själv och mina föräldrar sov i vardagsrummet på en bäddsoffa.

Att gå till “grammarskolan” från elva års ålder introducerade mig till människor från en annan social klass som jag annars aldrig skulle ha träffat. Min bästa vän Pauls far var läkare och chef för ett geriatriskt sjukhus. När vi var tillsammans var det alltid i deras lägenhet, aldrig i vårt lilla radhus. Jag tror att våra föräldrar träffades en gång, för en drink en söndag middag. Men vad pratade de om? Cigaretter? Öl? Gamla människor?

I mina sena tonår träffade jag Nigel när vi arbetade tillsammans en sommar. Han var en trummis och vi startade ett band (mitt första). Hans föräldrar var båda musiker, mor en violinlärare och far en violinist i London Symphony Orchestra. Nigel, en professionell musiker själv sedan tonåren, introducerade mig till många andra vältaliga musiker. Det var en ny värld och ofta obekväm. Jag kände mig alltid något underlägsen. Amerikanska gitarristen Glenn, som jag träffade genom en av Nigels vänner, bjöd mig på middag hemma hos sig i Kensington. En av de dyraste stadsdelarna i London. Glenns far arbetade på den amerikanska ambassaden på Grosvenor Square. Självklart var dom mycket vänliga och naturligtvis fanns det ingen gemensam grund mellan hans föräldrar och mig. De skar upp köttet i små bitar och åt det med en gaffel i sina högra händer. Vad var det här? Djävulen levde och bodde i Kensington!