Category: Gunrunner

Vår hemvist var norra London, men Gunrunner vandrade också då och då söder om Themsen. Till The Bedford i Balham, exempelvis, med sin roterande scen, som var hur kul som helst. Ena minuten tittade vi ut över publiken, i nästa sjöng vi rakt in i en vägg. Jag har fortfarande en bild i huvudet av en kille med en levande kyckling som han dansade runt, framför oss. Vi tyckte det var lite konstigt, men ingen annan reagerade. När det var dags att åka hem var det oroande att ta tunnelbanan från Balham till Finchley Central, förbi Brixton och andra ruffiga platser, ensam med min gitarr sent på natten. Chris skjutsade dom andra hem i sin Transit.

Vi var alltid ett mycket tajt band och lät bra, med mycket sångstämmor. Men vi hade ingen originalitet och spelade mestadels covers: Steely Dan, Eagles, The Band, Beatles, Stones etc. Vår version av Sympathy for the Devil var populär ett tag och min WEM bandeko tog upp mycket utrymme där. Vi hade kul medan vi varade, lärde oss mycket och till och med fick betalt. Även större spelningar kunde det bli då och då. Som att spela med Judas Priest, Edgar Broughton Band eller då vi körde 350 km norrut i en Ford Transit till York för att vara förband till Mr. Big. Inte Mr. Big som senare blev riktigt big, men ett 70-tals brittiskt hitband med samma namn. Vi spelade även på Ronnie Scotts Club i Soho, vilket inte var fy skam.

En studioinspelning gjordes för producenten Tony Pike, men vi hade ingen inspelningserfarenhet, var förmodligen inte särskilt bra och det ledde ingenstans. En slags manager fanns med oss vid den tiden. När Tony Pike ville ha £30 för att släppa på inspelningarna, vägrade managern att betala. Han tyckte det var för mycket, men för att vara rättvis var £30 en anständig veckolön på den tiden. Följaktligen finns det ingen inspelad Gunrunner-musik. Kanske är det lika bra, även om jag har lite ånger på den punkten. Inga bilder heller, vilket är synd. Ägde ingen av oss en kamera?

Vår musik förändrades också när personalen ändrades. Chris Newport lämnade bandet, så vi hade ingen keyboardspelare. Gitarrerna tog över. När Phil Brown kom in på bas blev ljudet ännu hårdare. Phil pumpade basen med ett plektrum, där den tidigare basisten (John Henry) var mer en fingerplockande rytmisk spelare. Chris Morrow och jag anpassade vårt gitarrspel för att passa Phil Browns stil och den demoniska västkuststilen åkte ut.

Min sista spelning med Gunrunner var i slutet av 1976 när vi spelade på en nattklubb någonstans i västra London. Vi hade bjudit in en annan gitarrist i (vars namn har glidit bort i dimman), men han och jag gick inte bra ihop. Jag fann honom konstig och obehaglig och han troligtvis fann mig udda och svår. Slutet kom när jag blev stressad och började spela introt på en låt innan han var klar med att stämma. Om blickar kunde döda hade jag inte levt för att flytta till Sverige sju månader senare. Jag släpptes av hemma efter spelningen, lyfte ut min förstärkare, och det var sista gången bandet och jag sågs. Men både Chris M och Chris N dök upp i Cambridge för en Men On The Border spelning 2015 och det var kul att se dem och en hel massa andra människor från London. Chris Morrow var även med på MOTBs Corn Exchange konsert i Cambridge 2016, 40 år efter sista giget tillsammans.

Out Demons Out / Apache, är ett klassiskt spår från The Edgar Broughton Band.

Though our home turf was north London, Gunrunner also wandered south of the Thames from time to time. To the Bedford in Balham , for instance, with its revolving stage, which was hilarious. One minute we were looking at the audience, the next singing into a wall. I still have an image in my mind of a guy with a live chicken that he danced around in front of us. We thought that a bit strange, but nobody else seemed to. At the end of those gigs it was worrying having to take the tube from Balham to Finchley Central, past Brixton and other ruffian places, alone with my guitar late at night.

We were always a very tight band and sounded good, with a lot of vocal harmonies. But we were not original at all and played mostly covers: Steely Dan, Eagles, The Band, Beatles, Stones etc. Our version of Sympathy for the Devil was popular for a while and my WEM tape echo took up a lot of space in that. We had fun while we lasted, learned a lot and even got paid. We also got bigger gigs every now and then. Like supporting Judas Priest, the Edgar Broughton Band or the time we drove 350 km in the Ford Transit to York to support Mr. Big. Not the Mr. Big who later became properly big, but a 70’s UK hit band with the same name. We even got to play at Ronnie Scotts Club in Soho, which was quite a big deal.

At one point we made a studio recording for producer Tony Pike, but we had no recording experience, were probably terrible and it anyway didn’t lead anywhere. We even had a sort of manager at that time. When Tony Pike wanted £30 to release the recordings, our manager refused to pay it. Though, to be fair, £30 was a decent weekly salary at that time. Consequently, there exists no recorded Gunrunner music. Maybe it’s just as well, though I do have some slight regrets on that point. No photos either, which is a great shame. None of us owned a camera?

Our music also changed as personnel changed. Chris Newport left, so we had no keyboard player to soften things and the guitars took over. When Phil Brown joined on bass, the sound became even harder. Phil pumped the bass with a plectrum, where the previous bassist (John Henry) was more of a finger-picking rhythmic player. Chris Morrow and I adapted our guitar playing to fit Phil Brown’s style, and out went the demon west-coast style.

My final gig with Gunrunner was at the end of 1976 when we played at a nightclub somewhere in west London. We had invited another guitarist in (whose name has slipped away in the mists of time), but he and I did not get on very well. I found him weird and churlish and he most likely found me odd and difficult. The end came when I got stressed and started playing a song before he had finished tuning up. If looks could kill, I would not have been alive to move to Sweden seven months later. I was dropped off at home after the gig, unloaded my amp, and that was the last time we saw each other. But both Chris M and Chris N turned up in Cambridge for a Men On The Border gig in 2015 and it was great to see them and a whole bunch of other people from London. Chris Morrow reappeared at MOTB’s Corn Exchange concert in Cambridge in 2016, 40 years after our last gig together.

Out Demons Out/Apache, is a classic cut from the Edgar Broughton Band.

Chris Morrow, jag och vårt band Gunrunner var förband till Judas Priest, som inte var särskilt stora vid den tiden, 1976, men tillräckligt stora för att jag skulle ha hört talas om dem. Det var en dålig matchning om vi ska vara ärliga. Konserten var på Middlesex Polytechnic strax utanför London, och som vanligt var det Chris som ordnade giget. Det var en av våra största spelningar, men långt ifrån den roligaste vi hade haft. För det första fick vi inte använda Priests sånganläggning, och det var en stor lokal som rymde ett par tusen personer. Vi var tvungna att sätta vår löjliga 100W sånganläggning på scenen framför deras utrustning och använda våra egna mikrofoner. Dessutom mådde min Carlsboro förstärkare dåligt; alltför mycket rök välde fram när jag slog på den. Istället fick jag låna en HH “solid state” förstärkare från keyboardisten Chris Newport. Solid shit, tyckte jag, i alla fall för gitarr, även om den funkade väldigt bra för pianot. Varje ton som jag spelade på min Fender Telecaster dog en snabb, oåterkallelig död och det var ett smärtsamt starkt och hårt ljud. Jag var van vid värmen från min Carlsboro.

Det bådade inte heller gott för den här spelningen när medlemmarna i Judas Priest vägrade låna oss en förstärkare så att vi kunde stämma våra gitarrer innan vi gick in på scenen. Det var bara ovänligt, och det var uppenbart att de inte ville ha något förband alls. Men vi kämpade oss igenom spelningen och det var möjligen 50 personer framför scenen som hörde oss. Längre bak lät det nog bara som irriterande bakgrundsbrus. Vi var också tvungna att mixa oss själva från scenen, vilket inte var idealiskt.

Chris och jag startade bandet i Oxford, som en duo. Vi spelade akustiska gitarrer och sjöng på pubar då och då. Ett år senare, tillbaka i London, tog vi in Chris Newport på keyboard; med en Moog synt, extremt tung Hammondorgel, Lesliehögtalare och Wurlitzer elpiano. Newport hade jag spelat med tidigare och hans utrustning upptog alltid halva scenen. Vi hittade också trummisen Reg Patten i södra London. Han passade bra in och blev kvar genom hela bandets existens. Om scenen var liten så upptog Reg den andra halvan. Basister var alltid ett problem och vi bytte några gånger. Till slut hittade vi en bra kille från Darlington i norra England – Phil Brown med en fin Rickenbackerbas (med Hohner mickar). Phil var senare med i klassiska power popbandet The Records. Han gick tyvärr bort i MS för några år sedan.

• Jag har alltid önskat mig en Rickenbackerbas. Jag blev kär i den redan när jag såg McCartney använda en i I Am The Walrus, från Magical Mystery Tour. Looken! Sedan spelade Chris Squire på en Rickenbacker  i Yes några år senare. Ljudet! Men ingen har nånsin köpt en åt mig…

Vi spelade med Gunrunner i London i några år och på flera ställen regelbundet. Som Brecknock i Camden, Western Counties i Paddington och Chiltern, som faktiskt finns kvar ovanför tunnelbanestationen Baker Street, ett stenkast från Madame Tussauds. Vid Chiltern bevittnade vi ett stort slagsmål en kväll när vi packade ihop våra grejor. Det måste ha varit 30 personer som pucklade på varandra, inklusive pubägaren. Jag har ingen aning vad det handlade om, men vi i bandet stod bara och tittade på med gapande munnar. Lyckligtvis blev vi helt ignorerade av slagskämparna och trots kaoset minns jag inget blod alls. Det såg mer ut som en repetition för Blues Brothers än en civiliserad pub i centrala London. Screaming for Vengeance kommer från Judas Priests framgångsrika platta med samma namn. Men vi tog faktiskt inte så illa vid oss av deras attityd.

Chris Morrow, me and our band Gunrunner supported Judas Priest, who were not quite a major act at the time (1976), though big enough for me to have heard of them. It was a bit of a mismatch too, if we’re being honest. The gig was at Middlesex Polytechnic just outside London and as usual it was Chris who arranged it. It was one of our biggest gigs but not the best fun we’d had. Firstly, we didn’t get to use Judas Priest’s PA and it was a large venue that could hold a couple of thousand people. We had to put our 100W PA on stage in front of their equipment and use our own mics. In addition, my Carlsboro amp was on the blink; far too much smoke poured from it when I turned it on. Instead, I borrowed an HH “solid state” amp from keyboard player Chris Newport. Solid crap I thought, though it was very good for his piano. Every note I played on my Fender Telecaster died a quick, irreversible death and it was painfully loud and harsh. I was used to the warmth from my Carlsboro which gave me plenty of sustain.

Neither did it bode well for this gig when the members of Judas Priest refused to lend us an amp, so we could tune our guitars before we went onstage. That was just unfriendly, and it was obvious that they didn’t want a support at all. But we fought our way through the gig and were heard by maybe 50 people at the front of the stage. Further back it probably just sounded like irritating background noise. We also had to mix the sound ourselves from the stage, which was not exactly ideal.

Chris and I started the band in Oxford, as a duo, where we played acoustic guitars and sang in pubs from time to time. A year later and back in London, we roped in Chris Newport on keyboards, with his Moog synth, extremely heavy Hammond organ, Leslie speaker, and Wurlitzer piano. Newport I had played with previously and he always took up half the stage with his equipment. We found Reg Patten in South London, who fit in well and stayed on as drummer throughout the band’s life. Reg had the other half of the stage if it was a small one. But bassists were always a problem and we had a few. Then we found a good guy from Darlington in the north of England, Phil Brown, with his beautiful Rickenbacker bass (with a Hohner pick-up). Phil went on to join classic power pop band The Records in 1977 and sadly passed away a few years ago.

• I always wanted a Rickenbacker bass. I fell in love with it when I first saw McCartney play one in I Am The Walrus from Magical Mystery Tour. The look! Then Chris Squire had one in Yes a few years later. The sound! But nobody ever bought me one. 

We gigged around London for a few years and there were several places we played regularly, such as the Brecknock in Camden, the Western Counties in Paddington and the Chiltern, still located above Baker Street tube station, a stone’s throw from Madame Tussauds. At the Chiltern we witnessed a huge fight one evening when we were packing our gear. There must have been at least 30 people beating up on each other, including the pub owner. I’ve no idea what it was about, but the band just stood by and watched with open mouths. Luckily, we were totally ignored by the fighters and despite the chaos I can recall no blood at all. It looked more like a rehearsal for the Blues Brothers, than a civilised pub in central London.

Screaming for Vengeance is a song from the very successful Judas Priest album of the same name. We weren’t really that bothered by their treatment of us.