42. Echöes

Pünk Flöyd: Echöes.

Ljusdal is a small town about 200 km north of here (Kungsgården) and last December Men On The Border supported our good friends Pünk Flöyd on the release gig for their latest album, Echöes. December was a very cold month in Ljusdal. Odd and I got to the venue, The Glass House Rosehills in mid-afternoon and we already knew we were to play in a very large greenhouse but were not really prepared for the reality of -18°C outside and -10°C inside. There was a good-sized wood burning stove which almost glowed red and what looked like a mini jet-engine pumping heat into the room – heat which was quickly sucked out into the freezing air through the glass walls and roof. It was a bit worrying, but nobody else seemed concerned. Later they even brought out some smaller heaters which were great if you stood directly in front of them.

Håkan Nilsson to the left and Simon Ahlgren to the right at Rosehills.

During late afternoon and early evening, the temperature in the greenhouse gradually crept up above zero and was it almost warm by the time we got to play. Nobody in the audience took their coats off though, which says a lot. Stupidly I didn’t put mine on while later watching Pünk Flöyd and was basically a bit bloody cold the whole evening.

After the audience had gone home, we hung around playing songs just for the fun of it, before most of us headed back to drummer Håkan’s place for a bite to eat, a drink and a session in his basement studio. Together we recorded a seriously wicked version of Bowie’s Starman while sampling various exotic alcoholic beverages. Well, maybe it wasn’t the best version of that song I’ve ever heard, but it was a lot of fun to play. Göran had gone back to the hotel early, but Odd and I hung out with PF until 4 in the morning when we finally headed in the direction of central Ljusdal, about 2 kilometers away. We walked and froze the whole way as it was still -18°C. I don’t know why we didn’t take a taxi as that would have been a lot wiser. The outcome of that stroll was a week in bed with the worst cold I’ve had in years. But no regrets, it was a great weekend.

Samuel and Simon onstage at Rosehills.

Pünk Flöyd do covers of Pink Floyd songs, but they do them in their own humourous and extremely personal way. Like “The Wall” played in waltz time (the album is called “The Waltz”). They went down a storm at the Cambridge Corn Exchange in 2016 with Men On The Border. That was followed up in 2017 by a gig at the 1815 Union Bar and then the prestigious Cambridge Folk Festival in 2018. The film of that event shows a couple of thousand very enthusiastic new fans.

They are an entirely acoustic band and even Johan Barreby’s organ has a foot pump. For the Corn Exchange gig, it was not possible to ship the organ from Sweden, but Göran searched for an organ on sale locally in Cambridge and incredibly he found one. It was perfectly functional and cost only £30, about 400 SEK. As soon as the gig was over, an offer to buy the organ was made by one of the girls from Strawberry Switchblade who was in the audience. It was hilarious to see her, Texas Bob Juarez and various members of PF trying to get that heavy organ in the back of a car which was far too small for it at one in the morning. In the end the organ had to be left at the Corn Exchange and was apparently still there a year later.

Pünk Flöyd unfortunately don’t play so often and are spread out over half the country, but if you get the chance – see them! And if we get the chance, we’ll play with them again.

42. Echöes

Pünk Flöyd: Echöes.

Ljusdal är en liten stad ca 200 km norr om Kungsgården och i december i år spelade Men On The Border som förband till våra goda vänner Pünk Flöyd på release-partyn för deras senaste album, Echöes. December var en mycket kall månad i Ljusdal. Odd och jag kom till platsen, Glashuset Rosehills på eftermiddagen och vi visste redan att vi skulle spela i ett mycket stort växthus men var inte riktigt beredda på verkligheten på -18°C utanför och -10°C inuti. Det fanns en stor vedspis som nästan glödde rött och vad som såg ut som en mini-jetmotor som pumpade värmen in i rummet – värme som snabbt sögs ut i den kalla luften genom glasväggarna och taket. Det var lite oroande, men ingen annan verkade orolig. Senare togs det ut några mindre elektriska värmare som funkade bra om man stod direkt framför dem.

Till vänster: Håkan Nilsson, till höger: Simon Ahlgren, på Rosehills.

Under sen eftermiddag och tidig kväll kröp temperaturen i växthuset gradvis upp över noll och det var nästan varmt när det var dags för oss att spela. Ingen i publiken tog ytterkläderna av sig, vilket säger en hel del om läget. Dumt nog satte jag inte på mig mina när jag senare kollade på Pünk Flöyd och kände mig aningen kall hela kvällen.

Efter publiken hade gått hem hängde vi kvar någon timme och spelade för skojs skull, innan de flesta av oss gick hem till trummisen Håkan för en bit mat, nåt att dricka och en session i hans källarstudio. Tillsammans spelade vi in en grym version av Bowies Starman medan vi samplade olika exotiska alkoholhaltiga drycker. Tja, kanske var det inte den bästa versionen av den låten jag någonsin har hört, men det var väldigt kul att spela. Göran hade gått tillbaka till hotellet tidigt, men Odd och jag hängde med PF fram till 4 på morgonen när vi till slut gick i riktning mot centrala Ljusdal, ca 2 kilometer bort. Vi frös förstås hela vägen eftersom det fortfarande var -18°C. Det hade varit klokare att ta en taxi. Resultatet av den promenaden var en vecka i sängen med den värsta förkylning jag haft i många år. Men jag ångrar ingenting, det var en fantastisk helg.

Samuel och Simon på scen, Rosehills.

Pünk Flöyd gör covers av Pink Floyd-låtar, men de gör dem på sin egen humoristiska och extremt personliga sätt. Liksom “The Wall” spelat i valstakt (och albumet heter ”The Waltz”). Det gick hem mycket bra på Cambridge Corn Exchange i 2016, följdes upp i 2017 av en konsert på 1815 Union Bar och igen på prestigefyllda Cambridge Folk Festival, 2018. Filmen från den konserten visar ett par tusen mycket entusiastiska nya fans.

Det är ett helt akustiskt band och även Johan Barrebys orgel har en fotpump. För Corn Exchange-konserten med MOTB var det inte möjligt att skicka orgeln från Sverige, men Göran letade efter en till salu lokalt i Cambridge och otroligt nog fann han en. Den var helt funktionell och kostade bara £30, ca 400 SEK. Så snart konserten var över, en av tjejerna från Strawberry Switchblade, som fanns i publiken, ville köpa den. Det var riktigt kul att se henne, Texas Bob Juarez och några medlemmar av PF försöka få den tunga orgeln i skuffen på en bil som var alldeles för liten, klockan ett på morgonen. Till slut blev orgeln kvar på Corn Exchange och var tydligen fortfarande där ett år senare.

Pünk Flöyd spelar tyvärr inte så ofta och är utspridda över halva landet, men om du får chansen – se dem! Och om vi får chansen, spelar vi med dem igen.