Posted on

44. Alone again or

Men On The Border: Jumpstart Redux. Cover by Ian Barrett.

Next week, Friday 14th June, Men On The Border will be at the Sandviken Kulturcentrum theatre to play the latest release, Jumpstart Redux – acoustically. We’ll be on the main stage like last time (in 2016), but with the significant difference that this time the audience will be on the stage with us – making it a smaller venue with a more intimate atmosphere. The auditorium will be sealed off with a curtain, perfect for projecting our film material to. There’ll even be a bar outside the stage entrance in the foyer and tables on the stage on which people can rest their glasses when their arms get tired. The show will also be streamed live on Facebook.

Seriously, it feels like I’m describing a hip event in London rather than Sandviken. But on second thoughts, recent experience assures me this will be better than London. The sticky floors and smelly toilets I experienced there in April will not be missed. Try dancing to Smiths songs on a floor covered with 100 layers of dried beer. I did, and it wasn’t easy.

We have some very special guests with us:  

Bertil

Bertil Fält will be playing soprano sax. As Bertil puts it himself, he’s from a completely different musical world (namely jazz), but that’s what makes it so exciting. His playing adds a new sonic dimension and feel to the songs.

Amanda

Amanda Örtenhag is a rising star who likes a challenge – and we’re very willing to provide one. Her projects include the band Different Cups with several prizes won.

Steven

Super-guitarist Steven Kautzky Andersson is active in progressive, metal and alternative rock, but has even delved into folk and world music.

A beatbox. Yes, we’ve been experimenting with programmed beats. And why not? All-in-all a varied bunch of people and styles which we’ll pull together and aim in the same general direction.       

We’ll also have the now quite famous Hero guitar (or The Beast as Yngwie Malmsteen dubbed it), built by my employer, Sandvik. The third guitar which was built has now been sold at auction, but I’ll bring along number one of the two prototypes and let Steven try it out. It’s a bit heavy and the scalloped frets feel strange, but sound-wise it’s perfect.

I’ve decided to wear my Indian gear again. Mostly because it’s nicer to look at than black jeans, but also because it reminds me of 1967 hippiedom, the summer of love, flower-power and psychedelia. A time when even a lot of hit music genuinely had something to say (unlike today). But at the beginning of 1967 you had both The Beatles (Strawberry Fields/Penny Lane) and Engelbert Humperdinck (Release Me) side-by-side in the charts. In other words, it wasn’t all roses back then.

Alone again or is the brilliant first track on Love’s 1967 album Forever changes. It didn’t reach my consciousness at the time – it was too obscure for me at age 14 and there were no hits. Also, Love stayed at home in San Francisco while the main competition, The Doors, toured the world and became big stars. It’s a shame it turned out that way.

Posted on

44. Alone again or

MOTB – Jumpstart Redux. Omslag av Ian Barrett.

Fredagen den 14 juni, kommer Men On The Border att stå på Sandviken Kulturcentrum teater för att spela senaste albumet, Jumpstart Redux – akustiskt. Vi kommer att vara på samma scen som 2016, men med den stora skillnaden att den här gången kommer publiken att vara på scenen med oss – vilket gör det till en mindre lokal och en mer intim atmosfär. Åhörarläktaren kommer att skärmas av med ett draperi, perfekt för att projicera vårt filmmaterial på. Det kommer även att finnas en bar utanför sceningången, i foajén, och bord på scenen där folk kan låta sina glas stå när armarna blir trötta. Konserten kommer också att streamas live på Facebook.

På riktigt känns det som att jag beskriver en händelse i London snarare än i Sandviken. Men när jag tanker efter, mina senaste erfarenheter säger mig att detta kommer att bli bättre än London. De klibbiga golven och illaluktande toaletter som jag upplevde där i april kommer jag inte att sakna. Försök dansa till Smiths låtar på ett golv täckt med 100 lager torkad öl. Det gjorde jag, och det var inte lätt.

Vi har några speciella gäster med oss:

Bertil

– Bertil Fält kommer att spela sopransax. Som Bertil uttrycker det själv är han från en helt annan musikalisk värld (jazzens), men det är det som gör det så spännande. Hans spel lägger till en ny dimension och känsla till låtarna.

Amanda

– Amanda Örtenhag är en stigande stjärna som gillar en utmaning – och vi är väldigt villiga att ge henne en sådan. Bland hennes projekt finns bandet Different Cups, med ett flertal priser i bagaget.

Steven

– Supergitarristen Steven Kautzky Andersson är aktiv i progressiv, metall och alternativ rock, men har till och med fördjupat sig i folkmusik och världsmusik.

– En beatbox. Ja, vi har experimenterat med programmerade beats. Och varför inte?

Ett varierat gäng och olika stilar som vi kommer att dra ihop och peka i samma generella riktning.

Vi kommer även att ha med oss den nu ganska kända hjältegitarren (eller The Beast som Yngwie Malmsteen kallade det), byggt av min arbetsgivare, Sandvik. Den tredje gitarren som byggdes har sålts på auktion, men jag kommer att ta med nummer ett av de två prototyperna och låta Steven provaspela den. Den är aningen tung och halsen känns ovant, men ljudmässigt är den perfekt.

Jag har även bestämt mig för att bära mina indiska kläder igen. Huvudsakligen för att dom är trevligare att se på än svarta jeans, men också för att det påminner mig om 1967, hippies, the summer of love, flower-power och psykedelia. En tid då till och med pop-hits ofta hade något att säga (till skillnad från de flesta hits idag). Men i början av 1967 fanns både The Beatles (Strawberry Fields / Penny Lane) och Engelbert Humperdinck (Release Me) sida vid sida på hitlistan. Det var med andra ord inte bara rosor då.

Alone again or är det briljanta första spåret på Love’s 1967-album Forever changes. Det nådde inte mitt medvetande då – det var för obskyr för mig vid 14 års ålder och det fanns inga hits. Love stannade också hemma i San Francisco medan huvudkonkurrenterna, The Doors, turnerade världen och blev stora stjärnor. Lite synd var det, kan jag tycka.