Jag gick i en katolsk pojkskola i norra London. Vi hade ofta roligt, men det innebar ingen regelbunden kontakt med tjejer för mig, från 11 års ålder tills jag slutade skolan vid 17. Vilken katastrof! Rakt genom puberteten. Som om inte det var nog, har jag bara sett två eller tre av mina gamla skolvänner sedan dess. Men jag gjorde ingen ansträngning för att träffa någon och inte dom heller. Å andra sidan hade vi ingen telefon medan jag bodde hemma. Mina föräldrar installerade en telefon först efter att jag hade flyttat ut. Barnen i skolan var även utspridda över hela norra London, eftersom det var den enda skolan i sitt slag där. Vi levde inte nära varandra och träffades sällan utanför skolan.
Rektorn var en fet präst och flera av de vanliga lärarna var också präster. Ett par av dem var även ganska bra lärare. Och bara en av dem hade rykte om sig av att vara pedofil, men han var gammal och tack och lov hade jag ingen personlig erfarenhet av honom. Rektorn var rätt brutal, och jag har fina minnen av att bli slagen med en tjock läderrem på baksidan vid några tillfällen för mindre överträdelser. Jag kanske inte var Sankte Philip men jag var heller ingen värsting. En gång hotade rektorn att göra en polisanmälan när jag upptäcktes med en golfboll, som jag hade hittat på gatan. Jag var bara 11 eller 12 år då och blev ordentligt skrämd. Tydligen stals bollar regelbundet från den lokala golfbanan. Men inte av mig!
Några av de andra lärarna var också ganska extrema med sina våldsutövningar. Namnen som Levy, O’Shea, Wilkins och Linnane alla hade sina “specialiteter”. Linnane tyckte om att lyfta oss med det korta håret på sidan av våra huvuden, Levy använde kanten på en linjal för att slå oss på fingrarna och Wilkins föredrog en gymnastiksko på baksidan. Allt var smärtsamt. O’Shea var stor, arg och skrämmande. Det får mig att skratta nu när jag tänker på det och det var komiskt på nåt sätt. 15 år efter att jag lämnade skolan berättade jag för min far om dessa straff och han var ganska chockad. Om jag hade berättat för honom då sa han att han skulle ha gått till skolan och slagit lärarna själv! Han kanske hade klarat sig mot den korta Wilkins, men O’Shea eller Linnane? Nja.
Varför gick jag till den skolan? Jo, det var en så kallad “grammar” skola, med fokus bara på akademiska ämnen. Som jag hade väldigt lite intresse av. Mitt fokus var på gitarrer från 10 års ålder och jag brydde mig mycket lite om fysik, kemi och matematik. Den alternativa “comprehensive” skolan var närmare hemma, mer yrkesmässig och blandad (både pojkar och tjejer!). Jag har ofta tänkt att det skulle ha varit bättre för mig personligen, men jag förväntades går på grammar skolan. Och vad är viktigare än att göra sina föräldrar glada? Doh!
Under mitt sista år i skolan dök jag upp kl. 9:00, registrerade mig i klassen, sedan stack jag ofta för att göra något annat. En gång klättrade jag ut genom toalettfönstret bredvid kemilaboratoriet för att fly. Jag sprang uppför backen till gatan med min skolväska som gömde mitt ansikte från läraren. Men konsekvensen av att inte göra något arbete under skolåret var att jag inte fick sitta proven i de flesta ämnen. Och om du inte får ta provet eller misslyckas i varje ämne, kan du sluta skolan med inget betyg alls. Som om du inte hade gått i skola alls. Efter att ha upprepat mitt sista år fick jag certifikat i engelsk litteratur, engelska språket och konst. Det var allt. Alla andra ämnen, det var som om jag inte hade gjort något på sju år. Men jag brydde mig faktiskt inte, och jag antar att jag var en värsting det sista året. Konstigt nog, trots att jag slutade med nästan inga certifikat, mycket av det jag var tvungen att lära mig fastnade. Både matematik och kemi har varit användbara. Engelskan! Och franskan!
“My Old School” är från Steely Dan-albumet Countdown to Ecstacy. Grymt gitarrarbete från Jeff “Skunk” Baxter och den här låten går jag ofta tillbaka till.