Jag har inte spelat i London på 43 år. I Storbritannien några gånger, men inte i London. I morgon (fredag 27 april) vickar jag på The Dublin Castle i Camden Town med Lasse Forsberg och hans band Mary Maple. Vi kommer att spelar Lasse’s power-pop-låtar samt några välvalda covers.
Varför spelar jag med Mary Maple? Tja, det är komplicerat. Mer än hälften av bandet (Mats, Eva och Stefan) kunde inte vara med på dessa datum. Då tog Jonny (gitarrist) över på bas och Lasse’s son Ced hoppade in på trummorna. Deras plan var att spela som en trio, men i sista minuten blev jag ombedd att lägga till en gitarr och göra bakgrundssång. Och hur skulle jag kunnna tacka nej till en spelning i London? Finns inte.
Nu på lördag spelar vi också i Ramsgate på The Churchill Tavern. Om du är i närheten av nåt av dessa ställen, titta in och heja!
Jag har inte varit i Ramsgate sedan min familj var där på semester 1963. Vi tillbringade dagarna på sandstranden, byggde sandslott och brände ryggarna i solen. Och på kvällarna spelade vi kort i husvagnen på campingplatsen. Väldigt kul för oss barn. Det fanns också ett klubbhus på campingen, där föräldrarna kunde gå till baren och ta sig en drink medan barnen roade sig i rummet bredvid.
Och jag älskade barnens rum! Det var perfekt eftersom de hade en jukebox med de senaste hitsen. Jag hade inga pengar att lägga i, men andra gjorde det, så jag fick höra mycket ny musik. Men vad jag verkligen ville göra var att dansa. Särskilt till The Crystals, Da Doo Ron Ron, förmodligen den mest dansanta hiten det året. Men det tog mig en hel vecka att våga göra det. Jag hittade modet kvällen innan vi åkte hem, vilket var lite synd. Men jag fick även åka i en Ford Capri som var den coolaste bilen jag någonsin sett i verkliga livet (irl, för de under 30 år). Jag tror att Capri-ägaren var mannen som drev campingen.
Ett par andra händelser var mindre roliga. Vi körde längs strandpromenaden i den gamla Austin A30 min pappa hade lånat för veckan, när en motorcyklist som körde om en bil slutade sitt liv under hjulen på en buss. När vi körde förbi var brandkåren och polisen upptagna med att rensa upp röran och det är en syn som fortfarande återkommer efter 56 år. Men en familj på fem på semester i en A30 måste ha varit en logistisk mardröm. Hur fick vi plats i den lilla bilen, med packning för fem? Men vem brydde sig om det? Vi åkte på semester i en bil för första gången.
När vi gick ut på havsbotten vid lågvatten en dag hittade jag ett gammalt, rostigt stålrör. Coolt! Jag plockade upp den med min vänstra hand och kastade den så hårt som möjligt. Tyvärr var det en metallbit som stack ut från änden, som jag inte hade sett. Den rev upp ett långt, djupt sår i min tumme och jag har fortfarande det mycket synliga ärret. Mitt minne om vad som hände efter det är noll. Den smärtsamma upplevelsen är helt borta, vilket är en ganska bra försvarsmekanism.
Caravan är för mig en av Van Morrisons bästa låtar, från 1970-albumet Moondance. Inte det snyggaste omslaget jag har sett däremot.