Ska – Philip J Etheridge

Innan Bob Marley dök upp i London 1972 och spelade in sitt första reggaealbum för Chris Blackwell på Island Records, var skamusik en populär musikform. Redan 1964 hade Millie Small en stor hit med “My Boy Lollipop”. Men i slutet av 60-talet dansade vi till Harry J Allstars, Dandy Livingstone, The Pioneers, The Upsetters, Desmond Dekker, Dave och Ansel Collins och andra på Con Club i North Finchley under en period. Alltså när vi vågade dansa, vilket var inte ofta. Ska blandades med soul och pop på Con Club och musiken var mestadels OK, även om det var mest pop.

Ibland fanns det till och med ett liveband, vanligtvis ett band med en aktuell hit på topplistan – men det var aldrig något minnesvärd. Det var i alla fall inte musiken som intresserade oss, det var möjligheten att träffa tjejer. Men det förblev naturligtvis bara en möjlighet eftersom vi var i grunden alldeles för blyga. Till slut insåg jag att det var helt enkelt inte min grej att sätta på mig en kostym och bli slagen på vägen hem. Jag var väldigt glad att lämna den klubben bakom mig när vi slutade gå dit. Och då glömde jag skamusik i tio år.

Enkelt uttryckt, var ska en utveckling av calypso musik och reggae var sedan en utveckling av ska. 1972 introducerade Nige mig till en annan av hans vänner, Tony De Meur, som senare startade ett band – The Fabulous Poodles (John Entwistle från The Who producerade ett par av deras album). En kväll åkte Tony och några vänner till Greyhound puben i Fulham för att se ett band nytt till London: Bob Marley and the Wailers. På något sätt lyckades jag följa med dem till Fulham. Folkmängden på Greyhound var massiv och jag tror inte att jag upplevt en folkmassa som den sedan dess. Människor var packade så tätt att det blev riktigt läskigt och brandbestämmelser skulle förmodligen göra det omöjligt idag.

Efter ungefär en timme av Marleys musik var jag på knäna på balkongen ovanför scenen, krypande under bord och mellan benen för att komma närmare utgången. Jag hade inte hört en enda Marley låt innan den konserten. Bandet var riktigt bra, men mina ögon fastnade bara på Bob, med sin magnetiska scen närvaro. Fö håller han fortfarande publikrekordet på 32 000 personer på Gröna Lund i Stockholm den 11 juli 1980 och det kommer troligtvis aldrig att överträffas (säkerhetsbestämmelser). Efter Marleys genombrott fanns det snart gott om bra reggaeband runtom i Storbritannien, både jamaicansk och brittisk. Ingen med Marleys låtskrivande färdigheter, emellertid.

1979 återupplivades ska musik och jag fick Madness första album i present när jag fick körkortet. Men de band jag gillade bäst var The Selecter och särskilt The Specials och av alla ska band, det är Specials jag fortfarande lyssnar på ibland idag. De turnérar under 2019 men kommer tyvärr inte till Sverige. De är också utan sin ursprungslåtskrivare, keyboardspelare och grundare Jerry Dammers, han utan framtänder. Ghost Town kom ut i juni 1981 och var en omedelbar hit. Det återspeglade de svåra tider som människor upplevde i den brittiska lågkonjunkturen vid den tiden.

Before Bob Marley showed up in London in 1972 and recorded his first reggae album for Chris Blackwell at Island Records, ska was a popular music form. Ska was around as early as 1964 when Millie Small had a big hit with “My Boy Lollipop”. But at the end of the 60s we danced to the likes of The Harry J Allstars, Dandy Livingstone, The Pioneers, The Upsetters, Desmond Dekker and Dave and Ansel Collins at the Con Club in North Finchley for a short period. When we dared to dance, that is, which wasn’t often. Ska was mixed up with soul and pop at the Con Club and the music was mostly OK, even if it was mostly pop.

Occasionally there was even a live band, usually one with a current hit on the charts – though it should be said, never anyone memorable. It wasn’t the music that interested us anyway, it was the possibility of meeting girls. But of course, that only ever remained a possibility as we were basically too shy. Finally, I realized that putting on a suit and getting beaten up on the way home was simply not my scene. I was very glad to leave it behind me when we stopped going. And then I forgot about ska for ten years.

Simply put, ska was a progression from calypso music, reggae was a further progression from ska. In 1972 Nige introduced me to another of his friends, Tony De Meur, who later started a band, The Fabulous Poodles (John Entwistle from the Who produced a couple of their albums). One evening Tony and some friends were going to the Greyhound pub in Fulham to see a band new to London: Bob Marley and the Wailers. Somehow, I managed to wangle going with them to the gig. The crowd at the Greyhound was massive and I don’t recall experiencing a crowd like that since then. People were packed in so tightly that it became truly scary and today’s fire regulations would probably make a squeeze like that impossible.

After about an hour of Marley’s music I was on my knees on the balcony above the stage, crawling under tables and between legs to get closer to the door. I can’t remember any of the songs that Marley played, but I had never heard anything by him before that gig. The band were great, but my eyes were only on Bob, with his magnetic stage presence. Bob still holds the audience record of 32 000 people at Gröna Lund in Stockholm on July 11^th, 1980. That will most likely never be broken (safety regulations). There were soon plenty of good reggae bands around in the UK, both Jamaican and British (like Steel Pulse and Aswad. And UB40?). None with Marley’s songwriting skills, however.

Then in 1979 along came a ska revival and I was given Madness’ first album as a present when I passed my driving test. But the bands I liked best were the Selecter and particularly the Specials and of all the ska revival bands, it’s the Specials I still listen to sometimes today. They’re currently on tour (2019) but are unfortunately not coming to Sweden. They’re also touring without songwriter, keyboard player and founder Jerry Dammers, with his eye-catching missing two front teeth. Ghost Town came out in June 1981 and was an instant hit. It reflected the hard times people were experiencing in the UK recession at that time.