Tag: Music in a Doll’s House

Dagen som Stones spelade gratis i Hyde Park, lördagen 5 juli 1969, jobbade jag på Woolworths i Finchley. Paul och jag ville gå men kunde inte. Vi fick inte ledigt från jobbet helt enkelt. Det gjorde oss riktigt arga, men det var ingenting att göra. Det var inte värt att förlora ett jobb för att se Rolling Stones och jag behövde pengarna. Att se Stones skulle ha varit kul, men ännu roligare hade varit att se förbanden King Crimson och Family. Jag var särskilt angelägen om att se Family, som redan hade släppt två riktigt bra album: Music in a Doll’s House och Entertainment. Båda släpptes igen på CD på 90-talet och jag köpte självklart dem båda.

Family leddes av Roger Chapman, vars kraftfulla röst ofta lät som ett dement fårs, med ett mycket snabb vibrato. Hans unika röst, tillsammans med låtarna, var bandets främsta attraktion. Chapman skrev de flesta låtarna med gitarristen John “Charlie” Whitney och live var dom helt vilda. Så vilda att Jimi Hendrix vägrade följa dem på scenen. Eftersom fler i bandet var multiinstrumentalister, var arrangemangen vanligtvis komplexa och intressanta.

Music in a Doll’s House producerades av Dave Mason från bandet Traffic och var Family’s enda psykedeliska album. Därefter blev de mer progg än någonting annat. Deras manager vid den tiden var en som hette John Gilbert, som av en tillfällighet ägde huset jag flyttade till när jag flyttade hemifrån. Vi delade huset med hans son Ian och några till (inklusive Eike Erzmoneit). Men jag hade ingen aning om vem han var då. Gilbert var också manager åt ett annat proggband, Gentle Giant.

Till slut köpte jag nästan alla album som Family släppte: Anyway, Fearless och Bandstand (samt dom första två), men jag såg dom aldrig live, vilket var synd. Idag, om jag vill lyssna på bandet, får jag göra det ensam i huset eller ensam i bilen. Min egen familj står inte ut med Roger Chapmans sånginsatser.

My Friend the Sun är ett fantastiskt spår från Familys 1972 album Bandstand.

On the day the Stones played for free in Hyde Park, Saturday 5^th July 1969, I was working at Woolworths in Finchley. We wanted to go but couldn’t because our boss wouldn’t let us have the time off. And naturally this really pissed us off. But it wasn’t worth losing a job to see the Stones and I needed the money. Seeing the Stones would have been fun, but even more fun would have been seeing support bands King Crimson and Family. I was particularly keen to see Family, who had already released two great albums: Music in a Doll’s House and Entertainment. They were released again on CD in the 90’s and of course I bought them both.

Family were led by Roger Chapman, whose powerful voice often sounded like the bleating of a demented sheep, with a very fast vibrato. His unique voice, along with the songs, was the main attraction of the band. Chapman wrote most of the songs with guitarist John Whitney and live they had a wild reputation. So wild that Jimi Hendrix refused to follow them onstage. As the band were multi-instrumentalists, the arrangements were often complex and interesting.

Music in a Doll’s House was produced by Dave Mason of the band Traffic and was Family’s only psychedelic album. After that they became more prog than anything else. Their manager at the time was a guy called John Gilbert who coincidentally owned the house I moved to when I left home. We shared the house with his son Ian and a bunch of other people (including Eike Erzmoneit). Though I had no idea who Gilbert was at the time. He also managed another prog band, Gentle Giant.

I ended up buying almost every album Family released: Anyway, Fearless and Bandstand (as well as the first two) but never got to see them live, which was a great pity. These days, if I want to listen to them, I need to do that either alone in the house or alone in the car. My own family can’t stand Roger Chapman’s singing.

My Friend the Sun is a great track from the 1972 Family album Bandstand.