38. Caravan

Camden Town’s finest.

I haven’t played in London for 43 years. In the UK a few times, but not London. Tomorrow (Friday 27th April) I’m temping at The Dublin Castle in Camden Town with Lasse Forsberg and his band Mary Maple. We’ll be making plenty of noise playing a bunch of Lasse’s power-pop songs and a few well-chosen covers.

Why am I playing with Mary Maple? Well, it’s complicated. More than half the band (Mats, Eva and Stefan) unfortunately couldn’t make it for these gigs. So, Jonny (guitarist) took over on bass and Lasse’s son Ced is playing drums. Their plan was to play as a three-piece, but at the last minute, I was asked to add a guitar and do backing vocals. And how could I say no to a gig in London?

This coming Saturday we’re also playing in Ramsgate at the Churchill Tavern. If you’re around either place, drop by and say hello!

Maggie, Brian and me in Ramsgate, 1963.

I haven’t been to Ramsgate since my family’s last summer holiday there in 1963. Our days were spent on the beach building sandcastles and getting sunburnt backs and in the evenings, we played cards in our caravan on the camping site. Great for us kids. There was also a clubhouse on the camping site, where the parents could go to the bar and have a drink, while the kids were in the room next door.

And I loved that kid’s room! It was perfect because they had a jukebox with all the latest hits. I had no money to put in it, but others did, so I got to hear plenty of new music. But what I really wanted to do was dance. Especially to the Crystals’, Da Doo Ron Ron, probably the most danceable hit that year. I only found the courage to do it the evening before we went home, which was a bit sad. But I also got to ride in a Ford Capri which was the coolest car I’d ever seen in real life (irl, for those under 30). I think the Capri owner was the man who ran the camping site.

An Austin A30, though not the one referred to in the article.

A couple of other occurrences were less fun. We were driving along the seafront in the old Austin A30 dad had borrowed for the week, when a motorcyclist overtaking a car ended his life under the wheels of a bus. When we drove past, the fire brigade and police were busy cleaning up the mess and that’s a sight that still comes back after 56 years. But a family of five going on holiday in an A30 must have been a logistical nightmare. How we all fit in that tiny car, with enough packing for five is a mystery. But who cared. We were going on holiday in a car for the first time.

A rusty old steel pipe. Though not the one that cut me.

When we were out strolling on the seabed at low tide one day I found a rusty old steel pipe. Cool! I picked it up with my left hand and threw it as hard as I could. Unfortunately, it had a jagged edge of metal sticking out of the back end, which I hadn’t seen and which ripped a long, deep cut in my thumb. I’ve still got the very visible scar. My memory of what happened after that is zero. That painful experience was completely wiped away, which is a pretty good defense mechanism.

Caravan is, for me, one of Van Morrison’s best songs, from his 1970 album Moondance. Not the nicest cover I’ve seen on the other hand.

38. Caravan

Camden Town’s finaste.

Jag har inte spelat i London på 43 år. I Storbritannien några gånger, men inte i London. I morgon (fredag 27 april) vickar jag på The Dublin Castle i Camden Town med Lasse Forsberg och hans band Mary Maple. Vi kommer att spelar Lasse’s power-pop-låtar samt några välvalda covers.

Varför spelar jag med Mary Maple? Tja, det är komplicerat. Mer än hälften av bandet (Mats, Eva och Stefan) kunde inte vara med på dessa datum. Då tog Jonny (gitarrist) över på bas och Lasse’s son Ced hoppade in på trummorna. Deras plan var att spela som en trio, men i sista minuten blev jag ombedd att lägga till en gitarr och göra bakgrundssång. Och hur skulle jag kunnna tacka nej till en spelning i London? Finns inte.

Nu på lördag spelar vi också i Ramsgate på The Churchill Tavern. Om du är i närheten av nåt av dessa ställen, titta in och heja!

Maggie, Brian och jag i Ramsgate 1963. Husvagnen i bakgrunden.


Jag har inte varit i Ramsgate sedan min familj var där på semester 1963. Vi tillbringade dagarna på sandstranden, byggde sandslott och brände ryggarna i solen. Och på kvällarna spelade vi kort i husvagnen på campingplatsen. Väldigt kul för oss barn. Det fanns också ett klubbhus på campingen, där föräldrarna kunde gå till baren och ta sig en drink medan barnen roade sig i rummet bredvid.

Och jag älskade barnens rum! Det var perfekt eftersom de hade en jukebox med de senaste hitsen. Jag hade inga pengar att lägga i, men andra gjorde det, så jag fick höra mycket ny musik. Men vad jag verkligen ville göra var att dansa. Särskilt till The Crystals, Da Doo Ron Ron, förmodligen den mest dansanta hiten det året. Men det tog mig en hel vecka att våga göra det. Jag hittade modet kvällen innan vi åkte hem, vilket var lite synd. Men jag fick även åka i en Ford Capri som var den coolaste bilen jag någonsin sett i verkliga livet (irl, för de under 30 år). Jag tror att Capri-ägaren var mannen som drev campingen.

En Austin A30 från 1955. Dock, inte den som nämns i artikeln.

Ett par andra händelser var mindre roliga. Vi körde längs strandpromenaden i den gamla Austin A30 min pappa hade lånat för veckan, när en motorcyklist som körde om en bil slutade sitt liv under hjulen på en buss. När vi körde förbi var brandkåren och polisen upptagna med att rensa upp röran och det är en syn som fortfarande återkommer efter 56 år. Men en familj på fem på semester i en A30 måste ha varit en logistisk mardröm. Hur fick vi plats i den lilla bilen, med packning för fem? Men vem brydde sig om det? Vi åkte på semester i en bil för första gången.

Ett gammalt rostigt järnrör. Dock inte samma rör som nämns i artikeln.

När vi gick ut på havsbotten vid lågvatten en dag hittade jag ett gammalt, rostigt stålrör. Coolt! Jag plockade upp den med min vänstra hand och kastade den så hårt som möjligt. Tyvärr var det en metallbit som stack ut från änden, som jag inte hade sett. Den rev upp ett långt, djupt sår i min tumme och jag har fortfarande det mycket synliga ärret. Mitt minne om vad som hände efter det är noll. Den smärtsamma upplevelsen är helt borta, vilket är en ganska bra försvarsmekanism.

Caravan är för mig en av Van Morrisons bästa låtar, från 1970-albumet Moondance. Inte det snyggaste omslaget jag har sett däremot.