Tag: Grace Jones

En sak leder till en annan. Att skriva om ska och reggae i förra veckan fick mig att tänka på ett par andra jamaicanska ikoner: trummisen Sly Dunbar och basisten Robbie Shakespeare. Jag är ganska säker på att jag upptäckte dem för första gången när jag hörde Grace Jones album “Warm Leatherette” 1980. Ett år senare var de tillbaka igen med Grace för albumet “Nightclubbing”, som jag omedelbart la till min samling och lyssnade på med fascination. Sedan än en gång med “Living My Life” 1982, som jag också gillade starkt. Grace är inte allas kopp te, men när hon satte discon bakom sig fungerade det bra för mig.

Jag har ett mycket starkt minne av att köra genom den oändliga strömmen av trafikljus på gamla E4:an i Uppsala 1993 när Chaka Demus och Pliers ‘‘Tease Me’ dök upp på radion. Det fick mig att studsa upp och ner i mitt bilsäte och minnet ger mig fortfarande rysningar. På många sätt var det ett nyskapande album, mycket tack vare Sly och Robbies minimalistiska rytmer. Men det också innehåller ett knippe starka låtar förstås. Jag läste om det albumet på Wiki nyss och såg att det nådde första platsen på engelska hitlistorna 1994. Och jag som trodde att jag var den enda som ägde det!

Sly och Robbies lista över samarbeten (både som producenter och musiker) är mycket lång och innehåller, förutom alla de största artister på Jamaica, många av världens största stjärnor, som exempelvis Sting, McCartney och the Stones. Det märkliga är att trots att jag beundrade deras spel så mycket, blev jag aldrig inspirerad att spela bas som Robbie Shakespeare. Och jag har aldrig ens försökt.

Om du gillar reggae (jag vet, det är inte alla som gör det) och har inte hört det här albumet – ge det en snurr på din favorit streamingtjänst. Det må vara 26 år gammalt men känns tidlöst och har så mycket mer att erbjuda än bara hitsen.

One thing leads to another. Writing about ska and reggae last week got me thinking about a couple of other Jamaican icons: drummer Sly Dunbar and bassist Robbie Shakespeare. I’m pretty sure I came across them for the first time when I heard Grace Jones’ album “Warm Leatherette” in 1980. A year later they teamed up with Grace again for the “Nightclubbing” album, which I promptly added to my collection and listened to with fascination. Then yet again with “Living My Life” in 1982, which I also really liked. Grace is not everybody’s cup of tea, but when she put disco behind her it worked well for me.

I have a very strong memory of driving through the endless stream of traffic lights on the old E4 in Uppsala in 1993, when Chaka Demus and Pliers’ “Tease Me” came on the radio. That got me hopping in my seat and the memory still gives me goosebumps. This album was innovative in many ways, not least because of Sly and Robbie’s minimalist rhythms. Though it’s also crammed with strong songs of course. I just looked that album up on Wiki and saw that it reached No. 1 in the UK charts in 1994. And I thought I was the only one that owned it!

Sly and Robbie’s list of collaborations (both production and playing) is very long and includes, apart from all the Jamaican greats, many of the biggest stars on the planet, like McCartney and the Stones. The odd thing is that though I admired their playing so much, I was never inspired to play the bass like Robbie Shakespeare and I’ve never even tried.

If you like reggae (I know, not everybody does) and haven’t heard this album – give it a spin on your favourite streaming site. The album might be 26 years old it but feels timeless and has so much more to offer than just the hits.