{"id":271,"date":"2019-02-09T16:33:42","date_gmt":"2019-02-09T15:33:42","guid":{"rendered":"http:\/\/www.philipjetheridge.com\/?p=271"},"modified":"2022-05-20T10:29:40","modified_gmt":"2022-05-20T08:29:40","slug":"27-the-cyress-tree","status":"publish","type":"post","link":"https:\/\/philipjetheridge.com\/index.php\/2019\/02\/09\/27-the-cyress-tree\/","title":{"rendered":"27. The Cypress Tree"},"content":{"rendered":"\n
\"\"
First Cab – “Little Pieces”, 1985. <\/figcaption><\/figure><\/div>\n\n\n\n

Jag bodde i en liten by utanf\u00f6r Oxford i ett \u00e5r och bandkompisen\nChris hade blivit v\u00e4n med v\u00e5ra skotska grannar, Syd och Ann. De var lite \u00e4ldre\n\u00e4n oss och hade bjudit oss p\u00e5 lunch en s\u00f6ndag. Syd och Anns traditionella\nengelska s\u00f6ndagslunch av rostbiff, rostade potatis, Yorkshire pudding och\ngr\u00f6nsaker var den f\u00f6rsta riktigt minnesv\u00e4rda m\u00e5ltiden i mitt liv. Det var inget\nspeciellt med maten egentligen, men det var bara s\u00e5 v\u00e4llagat! Att bo hemma hos\nmina f\u00f6r\u00e4ldrar var jag van vid n\u00e5got helt annat. P\u00e5 s\u00f6ndagar kokades gr\u00f6nsaker\ntills de blev till gel\u00e9 och k\u00f6ttet krympte till en torr, tr\u00e4ig klump medan vi\nvar p\u00e5 puben p\u00e5 h\u00f6rnet av v\u00e5r gata f\u00f6r en lunch\u00f6l. K\u00f6ttet kom vanligen ut ur\nugnen ungef\u00e4r h\u00e4lften av sin ursprungliga storlek. Ren magi! Syd och Anns\nperfekta rostbifflunch exploderade i min mun med smaker och texturer som jag\naldrig hade upplevt tidigare.<\/p>\n\n\n\n

M\u00e5nga \u00e5r senare togs Ingre och jag p\u00e5 middag i London p\u00e5 den\njapanska restaurangen Benihana av brorsan Brian. Deras slogan g\u00e5r “inte\nbara en m\u00e5ltid, det \u00e4r en upplevelse”. Det var sant, det var en\nupplevelse, och det var en mycket bra kv\u00e4ll. Maten var fantastisk, men det var\nocks\u00e5 allt lek och jonglering med knivar och andra k\u00f6ksredskap, av kocken, som\nvar kul att se och gjorde det speciellt. Det var ocks\u00e5 min f\u00f6rsta erfarenhet av\njapansk mat. Sedan hade jag en annan stor japansk restaurangupplevelse i\nStavanger, Norge av alla st\u00e4llen. Jag var p\u00e5 plats med n\u00e5gra kollegor p\u00e5 en\nutst\u00e4llning och vi \u00e5t japanskt till middag. Kobe n\u00f6tk\u00f6tt och sashimi var n\u00e5got\nspeciellt!<\/p>\n\n\n\n

Tidigt p\u00e5 90-talet \u00e5kte vi bil norrut fr\u00e5n Newcastle f\u00f6r en\ncampingresa i Skottland. Ingre och jag stannade p\u00e5 en indisk restaurang strax\nutanf\u00f6r Edinburgh. Om restaurangen sj\u00e4lv minns jag n\u00e4stan ingenting, men maten\noch s\u00e4rskilt naanbr\u00f6det var utm\u00e4rkt. Den m\u00e5ltiden bidrog sannolikt till att vi\ntolererade regnet, som f\u00f6ll varje dag under de tv\u00e5 veckorna vi drev runt i\nSkottland och norra England. Varf\u00f6r vi inte ens t\u00e4nkte p\u00e5 att ta in p\u00e5 ett B\n& B \u00e4r ett mysterium och envist satte vi upp v\u00e5rt bl\u00f6ta t\u00e4lt varje dag.<\/p>\n\n\n\n

Bara f\u00f6r att balansera saker lite \u00e5t jag en enast\u00e5ende\n\u00e4cklig m\u00e5ltid i Shanghai p\u00e5 en resa till Kina. Den popul\u00e4ra restaurangen\nserverade varje del av en ko som du n\u00e5gonsin kunde \u00f6nska. Kn\u00e4n? \u00d6gon? N\u00e4sa?\nMage? Inga problem alls! Menyn hade bilder p\u00e5 allt, ifall du inte visste hur en\nkos kn\u00e4 s\u00e5g ut. “Och hur vill du ha mj\u00e4lten, min herre? Medium?” Det\nvar synd att all mat, som restaurangen sj\u00e4lv, luktade som sumpmark. Eller ett\nruttnande kadaver. Spriten som de serverade smakade \u00e4nnu v\u00e4rre \u00e4n maten, men\ndet bed\u00f6vade mina smakl\u00f6kar s\u00e5 att jag till slut kunde \u00e4ta den. Den \u00e4ckliga\nspriten gjorde ocks\u00e5 min unga kollega full.<\/p>\n\n\n\n

N\u00e4r vi bodde i Frankrike var v\u00e5r favoritrestaurang i Bourges vietnamesisk – inte fransk – och vi stapplade hem r\u00e4tt ofta, efter en god m\u00e5ltid, en flaska vin och gratis saki som vi alltid fick n\u00e4r vi betalade notan. Saki-kopparna hade sm\u00e5 bilder av nakna m\u00e4n och kvinnor i botten, som vi fann inspirerande. <\/p>\n\n\n\n

\"\"<\/figure><\/div>\n\n\n\n

The Cypress Tree, en l\u00e5t fr\u00e5n First Cab albumet “Little Pieces” (1985), handlar om en fiktiv japansk restaurang och skrevs innan jag n\u00e5gonsin hade bes\u00f6kt en. Det \u00e4r ocks\u00e5 den enda l\u00e5ten fr\u00e5n albumet som jag fortfarande f\u00e5r en liten royalty fr\u00e5n varje \u00e5r (som delas med tv\u00e5 f\u00f6rlag och resten av bandet). N\u00e5gon, n\u00e5gonstans spelar fortfarande den l\u00e5ten varje \u00e5r p\u00e5 radion. Tyv\u00e4rr \u00e4r albumet inte tillg\u00e4ngligt n\u00e5gonstans, \u00e4ven om jag har en extra vinylkopia om n\u00e5gon vill ge mig ett erbjudande som jag inte kan tacka nej till … Nej, skojar bara. Vilda h\u00e4star skulle inte slita den ifr\u00e5n mig. Jag skulle g\u00e4rna l\u00e4gga ut albumet p\u00e5 Spotify osv, och vi har pratat om det, men jag \u00e4ger tyv\u00e4rr inte r\u00e4ttigheterna. <\/p>\n","protected":false},"excerpt":{"rendered":"

Jag bodde i en liten by utanf\u00f6r Oxford i ett \u00e5r och bandkompisen Chris hade blivit v\u00e4n med v\u00e5ra skotska grannar, Syd och Ann. De var lite \u00e4ldre \u00e4n oss och hade bjudit oss p\u00e5 lunch en s\u00f6ndag. Syd och Anns traditionella engelska s\u00f6ndagslunch av rostbiff, rostade potatis, Yorkshire pudding och gr\u00f6nsaker var den f\u00f6rsta … <\/p>\n

Continue reading “27. The Cypress Tree”<\/span><\/a><\/p>\n","protected":false},"author":1,"featured_media":0,"comment_status":"closed","ping_status":"open","sticky":false,"template":"","format":"standard","meta":{"footnotes":""},"categories":[21,13],"tags":[],"class_list":["post-271","post","type-post","status-publish","format-standard","hentry","category-first-cab-donovans-brain","category-music-related"],"_links":{"self":[{"href":"https:\/\/philipjetheridge.com\/index.php\/wp-json\/wp\/v2\/posts\/271"}],"collection":[{"href":"https:\/\/philipjetheridge.com\/index.php\/wp-json\/wp\/v2\/posts"}],"about":[{"href":"https:\/\/philipjetheridge.com\/index.php\/wp-json\/wp\/v2\/types\/post"}],"author":[{"embeddable":true,"href":"https:\/\/philipjetheridge.com\/index.php\/wp-json\/wp\/v2\/users\/1"}],"replies":[{"embeddable":true,"href":"https:\/\/philipjetheridge.com\/index.php\/wp-json\/wp\/v2\/comments?post=271"}],"version-history":[{"count":5,"href":"https:\/\/philipjetheridge.com\/index.php\/wp-json\/wp\/v2\/posts\/271\/revisions"}],"predecessor-version":[{"id":279,"href":"https:\/\/philipjetheridge.com\/index.php\/wp-json\/wp\/v2\/posts\/271\/revisions\/279"}],"wp:attachment":[{"href":"https:\/\/philipjetheridge.com\/index.php\/wp-json\/wp\/v2\/media?parent=271"}],"wp:term":[{"taxonomy":"category","embeddable":true,"href":"https:\/\/philipjetheridge.com\/index.php\/wp-json\/wp\/v2\/categories?post=271"},{"taxonomy":"post_tag","embeddable":true,"href":"https:\/\/philipjetheridge.com\/index.php\/wp-json\/wp\/v2\/tags?post=271"}],"curies":[{"name":"wp","href":"https:\/\/api.w.org\/{rel}","templated":true}]}}