{"id":267,"date":"2019-02-15T16:23:52","date_gmt":"2019-02-15T15:23:52","guid":{"rendered":"http:\/\/www.philipjetheridge.com\/?p=267"},"modified":"2022-05-20T10:29:40","modified_gmt":"2022-05-20T08:29:40","slug":"28-screaming-for-vengeance-gunrunner-del-1","status":"publish","type":"post","link":"https:\/\/philipjetheridge.com\/index.php\/2019\/02\/15\/28-screaming-for-vengeance-gunrunner-del-1\/","title":{"rendered":"28. Screaming for Vengeance – Gunrunner (del 1)"},"content":{"rendered":"\n
\"\"<\/figure><\/div>\n\n\n\n

Chris Morrow, jag och v\u00e5rt band Gunrunner<\/strong> var f\u00f6rband till Judas Priest, som inte var s\u00e4rskilt stora vid den tiden, 1976, men tillr\u00e4ckligt stora f\u00f6r att jag skulle ha h\u00f6rt talas om dem. Det var en d\u00e5lig matchning om vi ska vara \u00e4rliga. Konserten var p\u00e5 Middlesex Polytechnic strax utanf\u00f6r London, och som vanligt var det Chris som ordnade giget. Det var en av v\u00e5ra st\u00f6rsta spelningar, men l\u00e5ngt ifr\u00e5n den roligaste vi hade haft. F\u00f6r det f\u00f6rsta fick vi inte anv\u00e4nda Priests s\u00e5nganl\u00e4ggning, och det var en stor lokal som rymde ett par tusen personer. Vi var tvungna att s\u00e4tta v\u00e5r l\u00f6jliga 100W s\u00e5nganl\u00e4ggning p\u00e5 scenen framf\u00f6r deras utrustning och anv\u00e4nda v\u00e5ra egna mikrofoner. Dessutom m\u00e5dde min Carlsboro f\u00f6rst\u00e4rkare d\u00e5ligt; alltf\u00f6r mycket r\u00f6k v\u00e4lde fram n\u00e4r jag slog p\u00e5 den. Ist\u00e4llet fick jag l\u00e5na en HH “solid state” f\u00f6rst\u00e4rkare fr\u00e5n keyboardisten Chris Newport. Solid shit, tyckte jag, i alla fall f\u00f6r gitarr, \u00e4ven om den funkade v\u00e4ldigt bra f\u00f6r pianot. Varje ton som jag spelade p\u00e5 min Fender Telecaster dog en snabb, o\u00e5terkallelig d\u00f6d och det var ett sm\u00e4rtsamt starkt och h\u00e5rt ljud. Jag var van vid v\u00e4rmen fr\u00e5n min Carlsboro.<\/p>\n\n\n\n

Det b\u00e5dade inte heller gott<\/strong> f\u00f6r den h\u00e4r spelningen n\u00e4r\nmedlemmarna i Judas Priest v\u00e4grade l\u00e5na oss en f\u00f6rst\u00e4rkare s\u00e5 att vi kunde\nst\u00e4mma v\u00e5ra gitarrer innan vi gick in p\u00e5 scenen. Det var bara ov\u00e4nligt, och det\nvar uppenbart att de inte ville ha n\u00e5got f\u00f6rband alls. Men vi k\u00e4mpade oss\nigenom spelningen och det var m\u00f6jligen 50 personer framf\u00f6r scenen som h\u00f6rde oss.\nL\u00e4ngre bak l\u00e4t det nog bara som irriterande bakgrundsbrus. Vi var ocks\u00e5 tvungna\natt mixa oss sj\u00e4lva fr\u00e5n scenen, vilket inte var idealiskt.<\/p>\n\n\n\n

Chris och jag startade bandet <\/strong>i Oxford, som en duo. Vi spelade\nakustiska gitarrer och sj\u00f6ng p\u00e5 pubar d\u00e5 och d\u00e5. Ett \u00e5r senare, tillbaka i\nLondon, tog vi in Chris Newport p\u00e5 keyboard; med en Moog synt, extremt tung\nHammondorgel, Leslieh\u00f6gtalare och Wurlitzer elpiano. Newport hade jag spelat\nmed tidigare och hans utrustning upptog alltid halva scenen. Vi hittade ocks\u00e5\ntrummisen Reg Patten i s\u00f6dra London. Han passade bra in och blev kvar genom\nhela bandets existens. Om scenen var liten s\u00e5 upptog Reg den andra halvan. Basister\nvar alltid ett problem och vi bytte n\u00e5gra g\u00e5nger. Till slut hittade vi en bra\nkille fr\u00e5n Darlington i norra England \u2013 Phil Brown med en fin Rickenbackerbas\n(med Hohner mickar). Phil var senare med i klassiska power popbandet The\nRecords. Han gick tyv\u00e4rr bort i MS f\u00f6r n\u00e5gra \u00e5r sedan. <\/p>\n\n\n\n