Philip J Etheridge

20th August 201920th May 2022

48. Friday on my mind

Drömfesten, 23rd August, 6.30 pm. Don’t miss this!

Drömfesten 2019 is this week in Sandviken and on Friday 23 August, at 6.30 pm, the first band on stage is A Padded Room. This is very special for us as it’s the first time ever we’ll be playing live under that name, despite having made four albums since 1993. A Padded Room has always been a studio project, but when Drömfesten general Per Almén asked if we were interested in playing live, the answer was “absolutely yes!” All we needed was for someone to ask.

We’ll be playing the whole album which we released almost exactly a year ago and this will be the first time that any of these songs are played live on stage. Herbie, Björn and I will also have support onstage from Bertil Fält on piano/organ and Niclas Carron on guitar.

This year’s Drömfesten looks like being a lot of fun and apparently ticket sales are going well. Friday evening starts with A Padded Room and continues with good-guy Chris Kläfford, Among Lynx and Louisiana Avenue. Saturday includes Kingsgarden, Anton Swedlunds Indianer, Lasse Lindbom and also Thomas Di Leva and I’ll definitely be there for that. No doubt it’ll be packed both evenings.

Friday on my mind is a song by Australian band the Easybeats, led by producers/songwriters Harry Vanda and George Young. When the Easybeats finally gave up, Vanda and Young started Flash and the Pan, and they had a lot of success with that, at least in Sweden. George Young’s brothers, Angus and Malcolm, had started another band a few years earlier: AC/DC, which was also… quite successful. Friday on my mind was one of a few singles I bought in late 1966. The others were the Beatles’ Penny Lane/Strawberry Fields Forever and the Beach Boys Good Vibrations. The two best singles ever? Well, I think so anyway.

20th August 201920th May 2022

48. Friday on my mind

Kl 18.30, fredagen den 23 augusti.

Drömfesten i Sandviken börjar på torsdag den här veckan. Och på fredag kväll, den 23 augusti kl.18.30, är första band på scenen A Padded Room. Det här är lite speciellt för att det är första gången någonsin att vi spelar live under det namnet, trots att vi har producerat fyra album sedan 1993. I princip har A Padded Room alltid varit ett studioprojekt, men när Drömfestengeneralen Per Almén i våras frågade om vi hade lust att spela var det inget snack. Självklart ja! Allt som behövdes var att någon frågade.

Vi kommer att spela hela albumet som vi släppte för snart ett år sen och det är livepremiär för samtliga låtar. Herbie, Björn och jag kommer att ha förstärkning av Bertil Fält på piano/orgel och Niclas Carron på gitarr. Och det känns tryggt.

Annars ser årets Drömfest ut att vara en väldigt rolig sådan och tydligen går biljettförsäljningen bra. Fredag kväll bjuder på A Padded Room, den gode Chris Kläfford, Among Lynx och Louisiana Avenue. På lördag kväll kommer Anton Swedlunds Indianer, Kingsgarden, Lasse Lindbom och även Thomas Di Leva. Det blir säkert fullsatt båda kvällarna och det tänker jag inte missa.

Friday on my mind är en låt med the Easybeats, från Sydney, Australien. Harry Vanda och George Young startade Flash and the Pan när the Easybeats gav upp och lyckades bra med det bandet, framförallt i Sverige. George Youngs bröder, Angus och Malcolm, startade AC/DC och hade även dom hyfsat med framgång. Friday on my mind var en av flera singlar som jag köpte i slutet av 1966. Dom andra givna köpen var the Beatles Penny Lane/Strawberry Fields Forever och the Beach Boys Good Vibrations. Dom två bästa singlarna någonsin? Enligt mig i alla fall.

12th July 201920th May 2022

47. Motor Bikin’

Ye Olde Swiss Cottage med den extremt fula Odeon IMAX biografen bakom.

Under några år brukade Paul skulle hämta mig i East Finchley några kvällar i veckan och vi åkte till en pub någonstans för att träffa vänner. Ibland började vi på The Beehive i Edgware, sedan åkte vi längs Edgware Road mot centrala London för att hamna på vårt favoritvattenhål, The Swiss Cottage på Finchley Road. Där tillbringade vi vanligtvis resten av kvällen med folk från hela Europa. Huvudbaren vid The Swiss Cottage var alltid full av unga människor, alltid mycket högljutt och musiken var alltid bra. Vi fick lära känna många människor där och många var från Sverige. Mina besök på The Swiss visade sig vara livsförändrande och delvis orsaken till att jag har bott i Sverige sedan 1977.

En kväll körde vi till The Beehive och Paul och jag hade en motorcykelkompis med oss: Simon W. Simon var på sin 500cc Yamaha och Paul och jag var i beachbuggyn. Efter en timme på The Beehive bestämde vi oss för att sticka till The Swiss, en sträcka på ca 10 km, och Simon frågade om jag ville åka med honom på sin motorcykel. Jag hade aldrig åkt bakpå en motorcykel förut, så jag svarade “javisst!” Men innan vi ens hade lämnat pubens förgård hade Simon gjort en wheely med mig bakpå som oroade mig an aning, fast lite kul var det också. Trots den början fegade jag inte ur och vi åkte längs Edgware Road med Simon och jag framför och Paul bakom oss i buggyn.

Chris Spedding spelar Motor Bikin’ på Top of the Pops, 1975.

Trafiken var ganska lätt eftersom det var ca 9 på kvällen. Det gick ganska fort och Simon körde om alla på vägen. När vi närmade oss North Circular, den enda vägen som kretsade hela London vid den tiden, uppmanade den långa nedåtgående lutningen Simon att öppna gasen lite till. Jag vet inte exakt hur fort vi åkte, men det var nog ca 100 km/h. I stället för att ta sig förbi bilen framför oss bromsade han plötsligt och bakdäcket skrek. Bilen han hade tänkt köra om var en polisbil. Han märkte detta aningen för sent och innan vi kunde sakta ner tillräckligt för att undvika det, körde vi på bilen bakifrån.

Stöten blev inte alls hård. Ingen skada på motorcykeln eller på bilen och vi hade en jäkla tur. Om han hade bromsat bara några sekunder senare skulle vi säkert ha kastats över bilens tak när vi slog i. Vi stannade, och Paul parkerade bakom oss men kom inte ut. Vi klev av cykeln och väntade på de två poliser som hade klättrat ut ur bilen. De gick i en lugn takt tillbaka till där vi stod och frågade oss vad i helvete vi trodde att vi höll på med. Simon bad om ursäkt och svarade att han hade kört lite snabbare än polisbilen men ändrade sig med att köra om när han såg vem det var. De hade uppenbarligen inte sett hur snabbt vi hade kört ikapp dem bakifrån, vilket också var stor tur. En mycket kort tid senare släppte de oss med endast en varning att ta det lugnt!

När det gäller att åka bakpå en motorcykel räckte det för mig. Jag hoppade in i Pauls buggy och åkte aldrig på Simons motorcykel igen. Eller någon annans motorcykel för den delen. Ett år senare åkte Simon av motorcykeln i regnet och bröt några ben i kroppen. När han hade återhämtat sig sålde han motorcykeln och köpte istället en trehjulig Bond Bug. Och självklart var jag inte det minsta intresserad av att ta en tur med Simon i den.

Motor Bikin’ var en hit för den underskattade brittiska gitarristen Chris Spedding, 1975. Sedan dess har han släppt flera album under eget namn och spelat gitarr med ett stort antal artister. Bara för att nämna några: Sex Pistols, Sir Paul, Elton John, Art Garfunkel och ganska nyligen Roxy Music och Brian Ferry.

12th July 201920th May 2022

47. Motor Bikin’

Ye Olde Swiss Cottage with the seriously ugly Odeon IMAX cinema just visible behind it.

For a few years our modus operandi was for Paul to pick me up in East Finchley a few evenings a week and we’d drive to a pub somewhere to meet up with friends. Sometimes we would start at The Beehive in Edgware, then head down the Edgware Road towards central London and end up at our favourite watering hole, The Swiss Cottage on Finchley Road. There we’d spend the rest of the evening in the company of people from all over Europe. The main bar at the Swiss Cottage was always full of young people, always very loud and the music was always good. We got to know a lot of people there and many of them were from Sweden. My visits to The Swiss turned out to be life-changing and in part the reason I’ve lived in Sweden since 1977.

One evening we drove to the Beehive and Paul and I had a biker mate with us: Simon W. Simon was on his 500cc Yamaha and Paul and I were in the beach buggy. After an hour at the Beehive, we decided to head for the Swiss, about 10 km away and Simon asked if I’d like to ride with him on his bike. I’d never ridden on the back of a motorbike before, so I said “of course!” But before we’d even left the forecourt of the pub Simon had a done a wheely and nearly thrown me off, which worried me slightly. Though admittedly it was quite fun too. Despite that scary start I didn’t chicken out and we headed down the Edgware Road with Simon and me in front and Paul behind us in the buggy.

Chris Spedding playing Motor Bikin’ on Top of the Pops, 1975.

Traffic was quite light as it was about 9 in the evening. We made good time and Simon overtook all the cars that we encountered on the way. As we approached the North Circular, the only road that circled the whole of London at that time, the long downward slope encouraged Simon to open the throttle just a little more. I’ve no idea how fast we were going, but it was probably around 100 km/h. Instead of overtaking the car in front of us he suddenly slammed on the brakes and the back tire screamed. It turned out that the car he had planned to overtake was a police vehicle. He noticed this just a little too late and before we could slow down enough to avoid it, we ran into the back of it.

The bump we felt was in fact only a small one. There was no damage to the bike or the car and we were incredibly lucky. If he had braked just a few seconds later, we would have been thrown over the top of the car when we hit it. We stopped, and Paul parked behind us but stayed in the buggy. We got off the bike and waited for the two police officers who had climbed out of their car. They walked at a leisurely pace back to where we were standing and calmly asked us what the hell we thought we were doing. Simon apologized and replied that he had been driving just a little faster than the police car but changed his mind about overtaking when he saw who it was. They obviously hadn’t seen the speed with which we had approached them from behind, which was a major piece of luck too. And in a very short space of time they let us go with just a warning to take it easy!

A Bond Bug. I think they were always orange.

As far as riding on the back of a motorbike was concerned, that was it for me. I jumped into Paul’s buggy and never rode on Simon’s bike again. Or anybody else’s bike for that matter. A year or so later Simon slid on a manhole cover in wet weather, came off his bike and broke a few bones. When he had recovered he sold the bike and took to riding around in a three-wheeler Bond Bug. And obviously I was not even mildly interested in taking a ride with Simon in that.

Motor Bikin’ was a hit for underrated British guitarist Chris Spedding in 1975. Since then, as well as releasing several albums under his own name, he has played guitar with a large number of other artists. Just to name a few: the Sex Pistols, Sir Paul, Elton John, Art Garfunkel and fairly recently he toured with Roxy Music and Brian Ferry.

7th July 201920th May 2022

46. Tease Me!

En sak leder till en annan. Att skriva om ska och reggae i förra veckan fick mig att tänka på ett par andra jamaicanska ikoner: trummisen Sly Dunbar och basisten Robbie Shakespeare. Jag är ganska säker på att jag upptäckte dem för första gången när jag hörde Grace Jones album “Warm Leatherette” 1980. Ett år senare var de tillbaka igen med Grace för albumet “Nightclubbing”, som jag omedelbart la till min samling och lyssnade på med fascination. Sedan än en gång med “Living My Life” 1982, som jag också gillade starkt. Grace är inte allas kopp te, men när hon satte discon bakom sig fungerade det bra för mig.

Jag har ett mycket starkt minne av att köra genom den oändliga strömmen av trafikljus på gamla E4:an i Uppsala 1993 när Chaka Demus och Pliers ‘‘Tease Me’ dök upp på radion. Det fick mig att studsa upp och ner i mitt bilsäte och minnet ger mig fortfarande rysningar. På många sätt var det ett nyskapande album, mycket tack vare Sly och Robbies minimalistiska rytmer. Men det också innehåller ett knippe starka låtar förstås. Jag läste om det albumet på Wiki nyss och såg att det nådde första platsen på engelska hitlistorna 1994. Och jag som trodde att jag var den enda som ägde det!

Sly och Robbies lista över samarbeten (både som producenter och musiker) är mycket lång och innehåller, förutom alla de största artister på Jamaica, många av världens största stjärnor, som exempelvis Sting, McCartney och the Stones. Det märkliga är att trots att jag beundrade deras spel så mycket, blev jag aldrig inspirerad att spela bas som Robbie Shakespeare. Och jag har aldrig ens försökt.

Om du gillar reggae (jag vet, det är inte alla som gör det) och har inte hört det här albumet – ge det en snurr på din favorit streamingtjänst. Det må vara 26 år gammalt men känns tidlöst och har så mycket mer att erbjuda än bara hitsen.

30th June 201920th May 2022

45. Ghost Town

Innan Bob Marley dök upp i London 1972 och spelade in sitt första reggaealbum för Chris Blackwell på Island Records, var skamusik en populär musikform. Redan 1964 hade Millie Small en stor hit med “My Boy Lollipop”. Men i slutet av 60-talet dansade vi till Harry J Allstars, Dandy Livingstone, The Pioneers, The Upsetters, Desmond Dekker, Dave och Ansel Collins och andra på Con Club i North Finchley under en period. Alltså när vi vågade dansa, vilket var inte ofta. Ska blandades med soul och pop på Con Club och musiken var mestadels OK, även om det var mest pop.

Ibland fanns det till och med ett liveband, vanligtvis ett band med en aktuell hit på topplistan – men det var aldrig något minnesvärd. Det var i alla fall inte musiken som intresserade oss, det var möjligheten att träffa tjejer. Men det förblev naturligtvis bara en möjlighet eftersom vi var i grunden alldeles för blyga. Till slut insåg jag att det var helt enkelt inte min grej att sätta på mig en kostym och bli slagen på vägen hem. Jag var väldigt glad att lämna den klubben bakom mig när vi slutade gå dit. Och då glömde jag skamusik i tio år.

Enkelt uttryckt, var ska en utveckling av calypso musik och reggae var sedan en utveckling av ska. 1972 introducerade Nige mig till en annan av hans vänner, Tony De Meur, som senare startade ett band – The Fabulous Poodles (John Entwistle från The Who producerade ett par av deras album). En kväll åkte Tony och några vänner till Greyhound puben i Fulham för att se ett band nytt till London: Bob Marley and the Wailers. På något sätt lyckades jag följa med dem till Fulham. Folkmängden på Greyhound var massiv och jag tror inte att jag upplevt en folkmassa som den sedan dess. Människor var packade så tätt att det blev riktigt läskigt och brandbestämmelser skulle förmodligen göra det omöjligt idag.

Efter ungefär en timme av Marleys musik var jag på knäna på balkongen ovanför scenen, krypande under bord och mellan benen för att komma närmare utgången. Jag hade inte hört en enda Marley låt innan den konserten. Bandet var riktigt bra, men mina ögon fastnade bara på Bob, med sin magnetiska scen närvaro. Fö håller han fortfarande publikrekordet på 32 000 personer på Gröna Lund i Stockholm den 11 juli 1980 och det kommer troligtvis aldrig att överträffas (säkerhetsbestämmelser). Efter Marleys genombrott fanns det snart gott om bra reggaeband runtom i Storbritannien, både jamaicansk och brittisk. Ingen med Marleys låtskrivande färdigheter, emellertid.

1979 återupplivades ska musik och jag fick Madness första album i present när jag fick körkortet. Men de band jag gillade bäst var The Selecter och särskilt The Specials och av alla ska band, det är Specials jag fortfarande lyssnar på ibland idag. De turnérar under 2019 men kommer tyvärr inte till Sverige. De är också utan sin ursprungslåtskrivare, keyboardspelare och grundare Jerry Dammers, han utan framtänder. Ghost Town kom ut i juni 1981 och var en omedelbar hit. Det återspeglade de svåra tider som människor upplevde i den brittiska lågkonjunkturen vid den tiden.

29th June 201920th May 2022

45. Ghost Town

Before Bob Marley showed up in London in 1972 and recorded his first reggae album for Chris Blackwell at Island Records, ska was a popular music form. Ska was around as early as 1964 when Millie Small had a big hit with “My Boy Lollipop”. But at the end of the 60s we danced to the likes of The Harry J Allstars, Dandy Livingstone, The Pioneers, The Upsetters, Desmond Dekker and Dave and Ansel Collins at the Con Club in North Finchley for a short period. When we dared to dance, that is, which wasn’t often. Ska was mixed up with soul and pop at the Con Club and the music was mostly OK, even if it was mostly pop.

Occasionally there was even a live band, usually one with a current hit on the charts – though it should be said, never anyone memorable. It wasn’t the music that interested us anyway, it was the possibility of meeting girls. But of course, that only ever remained a possibility as we were basically too shy. Finally, I realized that putting on a suit and getting beaten up on the way home was simply not my scene. I was very glad to leave it behind me when we stopped going. And then I forgot about ska for ten years.

Simply put, ska was a progression from calypso music, reggae was a further progression from ska. In 1972 Nige introduced me to another of his friends, Tony De Meur, who later started a band, The Fabulous Poodles (John Entwistle from the Who produced a couple of their albums). One evening Tony and some friends were going to the Greyhound pub in Fulham to see a band new to London: Bob Marley and the Wailers. Somehow, I managed to wangle going with them to the gig. The crowd at the Greyhound was massive and I don’t recall experiencing a crowd like that since then. People were packed in so tightly that it became truly scary and today’s fire regulations would probably make a squeeze like that impossible.

After about an hour of Marley’s music I was on my knees on the balcony above the stage, crawling under tables and between legs to get closer to the door. I can’t remember any of the songs that Marley played, but I had never heard anything by him before that gig. The band were great, but my eyes were only on Bob, with his magnetic stage presence. Bob still holds the audience record of 32 000 people at Gröna Lund in Stockholm on July 11^th, 1980. That will most likely never be broken (safety regulations). There were soon plenty of good reggae bands around in the UK, both Jamaican and British (like Steel Pulse and Aswad. And UB40?). None with Marley’s songwriting skills, however.

Then in 1979 along came a ska revival and I was given Madness’ first album as a present when I passed my driving test. But the bands I liked best were the Selecter and particularly the Specials and of all the ska revival bands, it’s the Specials I still listen to sometimes today. They’re currently on tour (2019) but are unfortunately not coming to Sweden. They’re also touring without songwriter, keyboard player and founder Jerry Dammers, with his eye-catching missing two front teeth. Ghost Town came out in June 1981 and was an instant hit. It reflected the hard times people were experiencing in the UK recession at that time.

8th June 201920th May 2022

44. Alone again or

Men On The Border: Jumpstart Redux. Cover by Ian Barrett.

Next week, Friday 14^th June, Men On The Border will be at the Sandviken Kulturcentrum theatre to play the latest release, Jumpstart Redux – acoustically. We’ll be on the main stage like last time (in 2016), but with the significant difference that this time the audience will be on the stage with us – making it a smaller venue with a more intimate atmosphere. The auditorium will be sealed off with a curtain, perfect for projecting our film material to. There’ll even be a bar outside the stage entrance in the foyer and tables on the stage on which people can rest their glasses when their arms get tired. The show will also be streamed live on Facebook.

Seriously, it feels like I’m describing a hip event in London rather than Sandviken. But on second thoughts, recent experience assures me this will be better than London. The sticky floors and smelly toilets I experienced there in April will not be missed. Try dancing to Smiths songs on a floor covered with 100 layers of dried beer. I did, and it wasn’t easy.

We have some very special guests with us:

Bertil Fält will be playing soprano sax. As Bertil puts it himself, he’s from a completely different musical world (namely jazz), but that’s what makes it so exciting. His playing adds a new sonic dimension and feel to the songs.

Amanda Örtenhag is a rising star who likes a challenge – and we’re very willing to provide one. Her projects include the band Different Cups with several prizes won.

Super-guitarist Steven Kautzky Andersson is active in progressive, metal and alternative rock, but has even delved into folk and world music.

A beatbox. Yes, we’ve been experimenting with programmed beats. And why not? All-in-all a varied bunch of people and styles which we’ll pull together and aim in the same general direction.

We’ll also have the now quite famous Hero guitar (or The Beast as Yngwie Malmsteen dubbed it), built by my employer, Sandvik. The third guitar which was built has now been sold at auction, but I’ll bring along number one of the two prototypes and let Steven try it out. It’s a bit heavy and the scalloped frets feel strange, but sound-wise it’s perfect.

I’ve decided to wear my Indian gear again. Mostly because it’s nicer to look at than black jeans, but also because it reminds me of 1967 hippiedom, the summer of love, flower-power and psychedelia. A time when even a lot of hit music genuinely had something to say (unlike today). But at the beginning of 1967 you had both The Beatles (Strawberry Fields/Penny Lane) and Engelbert Humperdinck (Release Me) side-by-side in the charts. In other words, it wasn’t all roses back then.

Alone again or is the brilliant first track on Love’s 1967 album Forever changes. It didn’t reach my consciousness at the time – it was too obscure for me at age 14 and there were no hits. Also, Love stayed at home in San Francisco while the main competition, The Doors, toured the world and became big stars. It’s a shame it turned out that way.

7th June 201920th May 2022

44. Alone again or

MOTB – Jumpstart Redux. Omslag av Ian Barrett.

Fredagen den 14 juni, kommer Men On The Border att stå på Sandviken Kulturcentrum teater för att spela senaste albumet, Jumpstart Redux – akustiskt. Vi kommer att vara på samma scen som 2016, men med den stora skillnaden att den här gången kommer publiken att vara på scenen med oss – vilket gör det till en mindre lokal och en mer intim atmosfär. Åhörarläktaren kommer att skärmas av med ett draperi, perfekt för att projicera vårt filmmaterial på. Det kommer även att finnas en bar utanför sceningången, i foajén, och bord på scenen där folk kan låta sina glas stå när armarna blir trötta. Konserten kommer också att streamas live på Facebook.

På riktigt känns det som att jag beskriver en händelse i London snarare än i Sandviken. Men när jag tanker efter, mina senaste erfarenheter säger mig att detta kommer att bli bättre än London. De klibbiga golven och illaluktande toaletter som jag upplevde där i april kommer jag inte att sakna. Försök dansa till Smiths låtar på ett golv täckt med 100 lager torkad öl. Det gjorde jag, och det var inte lätt.

Vi har några speciella gäster med oss:

– Bertil Fält kommer att spela sopransax. Som Bertil uttrycker det själv är han från en helt annan musikalisk värld (jazzens), men det är det som gör det så spännande. Hans spel lägger till en ny dimension och känsla till låtarna.

– Amanda Örtenhag är en stigande stjärna som gillar en utmaning – och vi är väldigt villiga att ge henne en sådan. Bland hennes projekt finns bandet Different Cups, med ett flertal priser i bagaget.

– Supergitarristen Steven Kautzky Andersson är aktiv i progressiv, metall och alternativ rock, men har till och med fördjupat sig i folkmusik och världsmusik.

– En beatbox. Ja, vi har experimenterat med programmerade beats. Och varför inte?

Ett varierat gäng och olika stilar som vi kommer att dra ihop och peka i samma generella riktning.

Vi kommer även att ha med oss den nu ganska kända hjältegitarren (eller The Beast som Yngwie Malmsteen kallade det), byggt av min arbetsgivare, Sandvik. Den tredje gitarren som byggdes har sålts på auktion, men jag kommer att ta med nummer ett av de två prototyperna och låta Steven provaspela den. Den är aningen tung och halsen känns ovant, men ljudmässigt är den perfekt.

Jag har även bestämt mig för att bära mina indiska kläder igen. Huvudsakligen för att dom är trevligare att se på än svarta jeans, men också för att det påminner mig om 1967, hippies, the summer of love, flower-power och psykedelia. En tid då till och med pop-hits ofta hade något att säga (till skillnad från de flesta hits idag). Men i början av 1967 fanns både The Beatles (Strawberry Fields / Penny Lane) och Engelbert Humperdinck (Release Me) sida vid sida på hitlistan. Det var med andra ord inte bara rosor då.

Alone again or är det briljanta första spåret på Love’s 1967-album Forever changes. Det nådde inte mitt medvetande då – det var för obskyr för mig vid 14 års ålder och det fanns inga hits. Love stannade också hemma i San Francisco medan huvudkonkurrenterna, The Doors, turnerade världen och blev stora stjärnor. Lite synd var det, kan jag tycka.